I Haiti äter fattiga människor lera, i USA äter grisar choklad och popkorn. Hanna Lahdenperä utreder vad som orsakat en global matkris.


Det låter som en skröna, eller möjligen en riktigt dålig sketch: I april förra året rapporterade the Guardian att bönder i Pennsylvania, USA, börjat mata grisarna och korna med ”choklad – och bananchips och cashewnötter och yoghurtrussin, alla billigare än vanlig majs och bönor. En bonde gav till och med sina djur en speciell ”partymix” av popkorn, kringlor, ostbågar och chips. Så, berättade han för pressen, sparade han 10 procent i foderkostnader”.Skördar slog fel, oljepriset steg.
Naturkatastrofer och väpnade konflikter rörde till livet för vanligt hederligt folk. Kanske är det inte så förvånande att det i anslutning till partygrisarna stod något man mera sällan läser i en vanlig dagstidning: ”Det skulle hjälpa om vi blev veganer”.

”Vi” är förstås i första hand (Guardianläsande, alltså medelklass-) britter och kontexten var hur dessa sparar pengar när maten blivit så dyr, men något håller ändå på att hända. Den brittiska nationella hälsovården NHS planerar att servera mindre kött och mjölkprodukter på sjukhusen och i Tyskland uppmanar regeringen folk att äta mindre kött. Komikerna som diskuterade det på BBC Radio 4 för ett par veckor sedan drev inte med okammade idealister och folk som lägger sig i, utan med sina egna tillkortakommanden.

Med allt tal om höga matpriser glömmer man lätt att den globala norden i decennier haft tillgång till billiga råvaror. Räknar man bort inflationen har priset för vete sjunkit med 65–80 procent (uppgifterna varierar) mellan 1973 och 2000. Till och med under första hälften av 2008, när tidningsartiklarna om matkris och matpris var lika vanliga som artiklarna om finanskris är nu, låg prisnivån fortfarande under 1970-talets, meddelade the Guardian i anslutning till de sorgliga grisarna.

Enligt the Guardian och Jayati Ghosh, professor i ekonomi vid Jawaharlal Nehru-universitetet, dras livsmedelssituationen i världen med tre problem. För det första är det odlingskris i utvecklingsländerna efter ett par decennier av dalande statliga investeringar i jordbruk – söder om Sahara finns det lika många traktor­er som i norra Wales – och aggressiv handelsliberalisering som exponerat jordbrukare för hårt subventionerad marknadsföring från agribusiness, en ekonomisk liberalisering som har minskat odlarnas tillgång till kredit. För det andra har detta kopplats ihop med sjunkande löner i utvecklingsländerna. Efterfrågan på mat har inte gått upp, helt enkelt för att fattiga inte har inkomst nog att betala för den. För det tredje har bolagen som ägnar sig åt jordbruk på global nivå koncentrerats så att ett fåtal stora företag dominerar både före sådd och efter skörd. Det är också dessa som drar nytta av utvecklingen av biobränslen, och mark som tidigare odlats upp för mat används nu för odling av bränslematerial.

Samtidigt som småbrukare i den globala södern alltså är mer och mer pressade köper dessa agribusiness-företag och en hel del länder (Kina, Sydkorea, Japan, Saudiarabien m.fl.) upp mark i fattigare länder just för biobränsle och mat för egen del. På världsmarknaden konkurrerar småbruken i den globala södern med odlare från den globala norden och deras jordbruksstöd. Exportpriserna på europeiska och amerikanska produkter ligger inte sällan betydligt under produktionspriset och gör konkurrenssituationen ohållbar. Till exempel i Haiti rasade landets egen matproduktion på 1980-talet, och många skyller det på Internationella valutafonden IMF, som mot löfte om stöd krävde att landet skulle avstå från sina importtullar och öppna marknaden för importerad mat. Utländska livsmedel flödade in på marknaden och slog ut den egna produktionen.

Sen blev det kris

I augusti förra året åt de allra fattigaste i Haiti lera. I november behövde 36 länder internationellt livsmedelsbistånd, och just precis nu tar förra årets skörd slut i Zimbabwe. Det är månader tills man kan skörda igen.

I år är skördeprognoserna lyckligtvis bättre, åtminstone på sina håll, åtminstone vad gäller naturens förehavanaden. Spannmålsskördarna beräknas bli stora, och dessutom har produktionen stigit. Risskörden förutspås bli bra i Kina, Indien och Bangladesh, om än inte i Pakistan och Myanmar. Också majsskörden förväntas bli bra. Samtidigt varnar FN:s livsmedels- och jordbruksorgan, FAO, för att de sjunkande priserna märkligt nog kan leda till en ny pristopp. Låga priser ger minskad areal på nytt, och finanskrisen kan försämra u-ländernas livsmedelsförsörjning.

Medan odlingsarealen på majs har stigit det senaste året, eftersom särskilt sydamerikanska bönder låtit sig uppmuntras av det stigande världsmarknadspriset, går majsen inte nödvändigtvis till mat – en del av skörden i bland annat USA används till biobränsle. Ifjol gick spannmål motsvarande 650 miljoner mänskors årliga konsumtion till bioenergi. I Swaziland har riksdagen avsatt tusentals hektar odlingsmark för biobränsle medan 40 procent av befolkningen svälter. ”Det skulle säkert vara snabbare och mer humant att förädla invånarna och sätta dem i våra bensintankar. Tvivelsutan håller en grupp utvecklingskonsulter på att räkna ut det hela”, skriver den brittiska författaren och journalisten George Monbiot surt på sin blogg.

Det är helt klart att bränsle måste bli mer miljövänligt, men utman­ingen är att se till att det inte sker på bekostnad av den globala matsäkerheten och miljön. Om biobränsleodlingen, vare sig det gäller raps eller kassava, slår ut odling av andra grödor och hotar biodiversiteten är den svår att motivera med miljöskäl. ”För att hantera klimatförändringen behöver vi inte biobränsleplantager som producerar bränsle. Istället måste vi vända uppochner på det industriella livsmedelssystemet. […] Inom jordbruk och livsmedelsproduktion betyder det att rikta jordbrukspolitiken mot hållbara lokalsamhällen och utkomster baserade på matsäkerhet och genuin jordbruksreform”, konstaterar den internation­ella planeringskommittén för matsäkerhet (IPC) i en FAO-rapport från förra året.

Priscirkus

År 2009 ska matpriserna sjunka i Finland, hette det via Pellervo ekonomiska forskningsinstitut i Helsingin Sanomat i april 2008. Till hösten ska matmomsen sänkas, och tack vare det stannar prishöjningen på två procent.

För tre veckor sedan meddelade Helsingin Sanomat att matpriserna nu stiger snabbare än konsumenternas löneinkomster. Prishöjningspressen ska enligt livsmedelsindustrin vara upp till 12 procent, främst på grund av råvarupriser och transportkostnader.
Följande dag meddelade handeln att fjolårets priscirkus inte kommer att upprepas, även om priset på vissa varor stigit vid årsskiftet. “Exakta priser vill ingen affärsgrupp uppge av konkurrensskäl. […] Så där stora prishöjningar tror just ingen på i den nuvarande recessionen.”

Det är svårt att hänga med i svängarna.

Det finns olika åsikter om och hur den omdiskuterade matmomsens inverkan på priserna i konsumentändan. Såväl Konsumentforskningscentralen som Pellervo ekonomiska forskningsinstitut menar att sänkningen inte i sin helhet kommer att förmedlas till matpriserna, eller att prissänkningarna inte kommer att vara permanenta. Det finns också rapporter (Statens ekonomiska forskningsinstitut) som menar att en momssänkning kommer att synas i priserna, men att det inte kommer att hjälpa låginkomsttagarna, som skulle ha mer glädje av sänkt inkomstskatt.

I Finland förändras livsmedelspris­erna stötvis, eftersom livsmedelsindustrin prisförhandlar med handeln tre gånger om året, traditionellt i januari, maj och september. Det här betyder att förändringar i pris kommer till Finland med en viss förskjutning jämfört med resten av euroområdet. För konsumenten jämnar det ut sig i slutändan, men det innebär också att prisstrukturen inte hinner reagera på snabba prisförändringar på de globala mat- och bränslemarknaderna. Handeln hinner komma överens om gemensamma priser, och eftersom det bara finns tre stora livsmedelskedjor (S-gruppen, K-gruppen och Tradeka) kan de följa med konkurrenternas prissättning tämligen effektivt.

På EU-nivå påverkas matpriserna av landets storlek, och därmed av transportavstånd, och ekonomins öppenhet – om utrikeshandelns andel av bruttonationalprodukten är stor sjunker priserna. Dessa faktor­er i sin tur påverkar såväl samhällsstrukturen, dvs. löner, skatter och jordbrukspolitik, som handelns strategier. Konsumenternas köpkraft och inställning till ursprungsland och priser har – lyckligtvis – också en andel i prisstrukturen.

Global synvinkel

”Socialt ansvar handlar i första hand om att upprätthålla personalens välmående och kunnande i ett företag. Centralt är också produktsäkerhet, konsumentskydd och goda relationer till närsamhälle och samarbetsnätverk” konstaterar man i en utredning från Elintarviketeollisuusliitto (Förbundet för livsmedelsindustri). Utredningen sägs förvisso handla om ”ansvarsfulla verksamhetsmodeller och praxis i den inhemska livsmedelskedjan”, men man säger redan i förordet att säkra produkter med hög kvalitet förutsätter ”ansvarsfulla verksamhetsmodeller av hela livsmedelskedjan”.
Just här hamnar man huvudstupa på spiken.

När man bläddrar i inhemska rapporter är det slående hur det nog noteras att ansvaret i en ”globaliserad värld” sträcker sig utanför det egna landet (särskilt kaffe och kakao nämns gärna), men sedan ligger fokus på det egna. Livsmedelsindustrin och handelns centrala miljöansvar gäller ”tillverkningen av livsmedel […] transport, produkternas förpackningsmaterial samt minskning av råvaru- och produktsvinn.” Också mängden vatten som går åt p.g.a. hygienkrav nämns.

Och allt det här är sant. Men livsmedelskedjan, och därmed ansvar­et, tar inte slut vid närmaste gränsstation, särskilt som majoriteten av varorna i ett genomsnittligt snabbköp förmodligen hunnit korsa fler än en nationsgräns på väg till hyllan i Hagnäs S-market.

Konsumentansvar?

Senast jag träffade Bryan gav han mig en påse valnötter. Skalade, prydligt vakuumförpackade valnötter som han tagit med sig från sin mammas ranch i Kalifornien. Det bästa man kan göra med valnötter (USA) är att äta dem med små, sega soltorkade fikon (Iran)  – båda ska vara i munnen samtidigt för maximal effekt.

Man skaffar sig nya, till synes oskyldiga, vanor på så många olika sätt, och det krävs ingen större perspektivförskjutning för att på douglasadamskt sätt göra matsäkerhet och miljö till Någon Annans Problem. Man ska nog få färsk tonfisk till lunch, because I’m worth it, men sedan kan man i nästa andetag ifrågasätta hela Kyotoavtalet med att flera miljoner asiater också vill ha två bilar per hushåll och äta kött minst en gång om dagen, så det är kört i alla fall. Det brukar heta – hos representanter för livsmedelsindustrin såväl som hos ekonomer – att felet ligger hos den västerländska konsumenten. Det är våra krav på billig mat som i grund och botten styr det globala jordbruket. Tanken är, förutom felaktig, till lika delar deprimer­ande och uppmuntrande. Om konsumenten kan påverka livsmedelsindustrin i negativ riktning måste det rimligtvis också gå att påverka den i en rättvis, hållbar och mänskovärdig riktning. Det är visserligen löjligt att hävda att konsumenterna styr jordbrukspolitiken mot storgods med monokultur ämnad för utländska marknader, men medvetna, informerade val har bevisligen betydelse.

Hanna Lahdenperä

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.