Vandrande mellan rummen

Jag frös. Jag skyddade boken under min alltför tunna kavaj och sneddade över gården och in i huset. Snön, det skulle vara fel att säga att den vräkte ner, de stora flingorna singlade ner mot den mörka asfalten och försvann. Lite visste jag om boken på förhand men efter första genomläsningen av Helene Rådbergs Det gula rummets små terapistycken var jag aningen konfunderad, och så satt det en klump i min hals. Jag befann mig så nära en del av dikterna. Ålderdomshemmet jag besökte. Jag överförde dikternas innehåll på rummen och männi­skorna i rummen.

Bokens omslag består av målningen About a Girl av Karin Mamma Andersson. Eller rättare sagt en beskuren version av konstverket. På pärmen sitter kvinnor och röker och dricker kaffe, på kaffepaus under arbetsdagen. Är det de här kvinnorna som är diktjagen? Möjligtvis är det så. För diktjagen är många, likaså dikterna och ingångarna till dikterna.

Hela boken blir ett slags kompilat av barnramsor, sagosånger, sjukvård och själslandskap, feministisk kamp, uppgivenhet som kanske går om, barnmorskor, åldringar, allehanda patienter och allmänt vardagsliv. Lättåtkomlig är hennes poesi absolut inte men väl inne i den insuper man den ena mer upprörande dikten efter den andra, kryddad med humor, ymnigt blödande och allt verkligt starkt.

Helene Rådberg skriver om kvinnor för män och kvinnor, ja för hela mänskligheten skulle man vilja säga men det är kanske att överdriva. I dikterna är ofta kvinnornas arbetssituation i fokus. Här finns, som i första dikten i avdelningen ”kretslopp”, barnskötaren, fritidspedagogen, förskoleläraren, vårdbiträdet och undersköterskan. Så här kan det låta i en dikt:

Om åtta timmar verkar lite!
Prova på att jobba själv!
Åtta timmar värker!

Eller som i en annan dikt:

händerna, människans redskap
grova kvinnliga arbetshänder
mannens händer mot kvinnans rygg
händerna runt det nyfödda barnet

Det är de kvinnor som traditionellt glömts bort i typiska kvinnoyrken, de som arbetat hårt och förtjänat lite, de som i många fall gör det ännu idag, inom hälsovård, bland barn och så vidare. Samtidigt är dessa vårdande händer också de älskande händerna.

Diktsamlingens sju avdelningar varierar formmässigt mycket. Innehållet däremot, går att härleda till samma temaområden.Den sista avdelningen ”terapistycke (första maj)” är den avdelning som jag tar till mig i störst utsträckning. Här känns dikterna mer verkliga, aningen lugnare och tonfallet säkrare. Diktjaget berättar sin berättelse och det räcker med det, här skriks det inte.

Vid en läsning av denna bok infinner sig möjligen frågan om allt detta verkligen är poesi? Rådberg har här varit med på tankarna och ger svar på den frågan i den sjunde dikten i avdelningen ”kretslopp”. Rådberg svarar den tvekande läsaren så som följer: ”OCH DET HÄR ÄR INTE POESI säger du/ då svarar jag DET BESTÄMMER MIN FÖRLÄGGARE”.

Helene Rådberg är född 1950, hon är bosatt i Gävle, där hon har bott största delen av sitt liv. Sedan debuten 1998 med Mellan henne och jag, har hon främst arbetat som poet och lärare vid en skrivarlinje.Jag besöker inte mera det där ålderdomshemmet, tiden för det har tagit slut. Men rummen bär jag med mig. Och snön, ännu en tid. Och Dikterna.