Nato och Obama är på väg, och jag skall ut och protestera. Det är ju så man gör, allvarligt. Strasbourg är en äcklig liten turiststad, med ett par rejäla invandrarghetton omkring, så deprimerande som det bara kan bli. Tillsammans drar man dit med hela den vänstersinnade anti-Nato-truppen: folkfest, demonstrationer, seminarier och hela grejen. Förra gången jag demonstrerade där blev vi totalt nergasade och ett par bankfönster krossades, och när Nato kommer till stan för att fira 60-årsfest så kan man ju inte vara sämre.

Men samtidigt är jag litet osäker. För första gången på länge känner jag inte de paroller som det mobiliseras under som mina egna. Att rusa runt litet och demonstrera är ju roligt, men man måste ju säga något också. ”Nej till krig.” Javisst. Vilket? Det i Irak, som Obama redan ”dragit sig ut ur”? Det i Afghanistan? Jag är ju faktiskt ganska glad att Taliban fick på käften, och ISAF är ju där med FN-mandat och allt.

För första gången på många år känner jag att jag skulle behöva författa mina egna slagord. ”För ett europeiskt självförsvar” är det bästa jag kommit på hittills, och också det känns litet lamt. Det är inte precis något man vrålar ut, mässar på sådär rytmiskt och hatiskt. Den förra gången som jag kände mig lika förvirrad var när Irak-invasionen inleddes. Då gick jag med stordemonstrationerna och kände mest frustration över att de uråldriga slagorden ”Alas, alas, USA:n
imperialismi”, alltså ”Ner med USA-imperialismen”, dammats av och tagits i bruk av alla från sossar till anarkister.

Så kommer det nog att vara i Strasbourg också. Slagorden kommer att skalla mot imperialism, men hur ser den ut, var finns den? Inte kan det ju vara så att det var imperialism så länge Bush basade över kriget, men att det nu är något annat? Kanske styr imperialismen också över de styrande?

Nej, det är lättare för mig att hålla fast vid min övertygelse; att imperialismens tidevarv är förbi. Det flacka, utslätade plan som världsekonomin blev i början och mitten av 90-talet var ett imperium i sig, och dess största brist är att det inte har någon utsida. Det finns inga nya områden att underkasta och expandera vidare när ekonomin så kräver, och därför ser krisen ut så som den gör: global, långvarig och djup.

Den säkerhet Europa arbetar med måste vara något nytt, något som Nato inte kommer att hitta utrymme för i Strasbourg. I varken de marxist-leninistiska skäggens värld, eller de strama militäruniformernas värld finns det plats för ett självförsvarande Europa som är värt att kämpa för.

Varför drar jag då till Strasbourg? För att hänga, träffa kompisar och kolla in tårgasen, som nångång förut? Ja inte är det för att demonstrera under en folkfrontsparoll mot krig i alla fall. Men jag gråter inte om ett Nato-fönster går sönder. Vi torkar tårarna, när granen bränns ner framför parlamentet i Grekland. Vi orkar le, när ett nytt Ungdomshus föds ur ruinerna i Köpenhamn. Skratta, när ett nytt Europa föds ur krisen. Ur arbetslösheten. Ur självförsvaret.

Markus Drake

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.