Jag vet att pojkar inte borde skriva kära men jag gör det ändå. Jag litar på att man inte hittar dig fast jag förra natten drömde att Pontus tuggade på dig medan Petski, Daniel och mamma stod bredvid och såg på. Mamma hade en badmössa på huvudet och kanariegula grodfötter. Det enda jag kunde tänka på var hur besviken hon skulle bli när hon fick reda på att jag tyckte att allt var bättre innan det där med Erkki hände.
Petski kommenderade förstås Pontus att släppa dig. Jag var knäpptyst och låtsades som ingenting fast jag egentligen skickade telepatiska vågor till Pontus. Jag påminde honom om alla dom gånger jag gett honom medvurst fast vi båda vet att det är strängt förbjudet på grund av den höga salthalten. Jag påminde också honom om alla dom gånger jag kastat käppen fast mina armmuskler krampat och mitt krullhår nästan blåst av i stormen. Jag kunde ha gjort en lista på alla gånger jag satt Pontus före mig själv men telepatiska vågor fungerar så att man måste vara kort och tydlig i tankarna. Gör man dom för krångliga så når de inte fram. Det var troligtvis det som sen hände för i nästa stund står Petski där och bläddrar i dig med ett flin på läpparna.
I nästa scen springer jag genom en lång korridor med en fradgande Pontus i hälarna. Pontus skäller och nafsar i mina byxbuntar. Jag försöker kontakta honom fast en del av mig ren vet att det är för sent. Han är programmerad av dark forces och avprogrammeringen är inte i mina händer. Jag vänder mig om och ser det i Pontus ögon. De glöder som facklor. Jag tycker mig se en glimt av honom som sitter bakom spakarna och styr kroppen och han påminner om skurken MAD i Inspector Gadget, som var mitt favoritprogram när jag var liten.
Jag kommer fram till slut. Det finns en röd gardin i ändan på korridoren. Jag drar den åt sidan och får syn på mamma. Hon gör en dubbelvolt ner från ett hopptorn rakt in i en bassäng utan vatten och bryter nacken. Du gissar säkert att jag mådde dåligt när jag vaknade.
Jag vill inte gå och lägga mig utan se på MTV hela natten igenom men teven är upptagen och jag har portförbud till källaren. Petski har fjärrkontrollen och Daniel ansvar för popcornen som innehåller ett helt paket smält smör, precis som på biograferna i USA. Jag är glad att dom inte satt eld på köket som den gången mamma var på klädmässa i Düsseldorf. Brandmännen intervjuade mig fast jag suttit inlåst på mitt rum hela kvällen. Den ena tog av sig hjälmen och jag satt på min säng och stirrade in i hans svettiga mustasch tills jag blev yr. Hans kollega hämtade ett glas vatten så att jag inte skulle svimma. Han som hämtade vattnet hette tydligen Rolle för den andra kallade honom så.
Ibland tänker jag på Rolle och den namnlöse och på hur många människor, och speciellt barn, dom räddat under sin karriär. Jag tänker på deras familjer och på hur deras hem ser ut. I mina värsta fantasier är den namnlöse singel och vänsterprasslar med Rolles fru som är en sexgudinna. Rolle misstänker ingenting för han är så förälskad i sin fru.
Nu tänker jag skala av mig kläderna och lämna dem på golvet, också kalsongerna, och inte plocka upp dem förrän i morgon bitti. Det har jag aldrig lyckats med hittills för jag är så pedantisk.
12. 11 1990
I dag hittade jag en binda på min pulpet. Tack och lov var den oanvänd. Jag kan inte säga att jag är överraskad, jag hade det nog på kommande. Om det här varit en film skulle tittarna genast i början av filmen ha gissat att nåt sånt här kommer att hända. Det dom däremot inte vet är att jag kommer att låta bindan vara kvar på pulpeten hela dagen, slå upp mina böcker och häften på den och lägga mina pennor i förvar i den som i en penal.
Under engelskatimmen låter jag armbågen vila i bindan, som senare visar sig tillhöra Anja. Det är riktigt skönt och mjukt faktiskt. Don´t let it show, viskar Supermannen fast han har ett L som i Loser på bröstet på sin ryskblåa spandexdräkt. Det flimrar till bakom ögonlocken och plötsligt är han inte alls så där mörk och stilig som i filmerna, utan bara äckligt röd i fejset som en övergödd britt som sitter på kvarterspuben dagarna i ända och flirtar med en skinntorr bartender som heter Moira. Hör du inte hur dom skrattar åt dig och pikar dig bakom din rygg Lad, skrockar han. Jag blir otroligt arg för att han kallar mig Lad. Som om vi vore bästa kompisar fast vi knappt känner varandra. Men han ger sig inte och det hela slutar med att jag rusar ut ur klassrummet med händerna för ansiktet.
Jag antar att jag fick nån sorts blackout för nästa gång jag hajar till sitter jag hos hälsovårdaren och jag kallar henne Moira fast hon heter Stina. Stina himlar med sina knivsnitt till ögon och säger att jag nog säkert klarar av att återvända till klassrummet.
Jag går med släpande steg över skolgården, rökrutan är tom och det luktar fimp i luften. Jag går förbi lärarrummet och ser Data-Bengt luta sig över kaffekokaren. Hans råttfärgade hår bildar en tjock krans runt huvudet och skallen lyser röd och flottig som pittarna i Petskis porrtidningar. Jag går genom skolbyggnaden ut på andra sidan och innan jag vet ordet av låser jag upp dörren hem. Det luktar fotsvett i tamburen. Jag släpper ut Pontus på gården och han kackar i mammas stelfrusna rhododendronbuske.
Jag lämnade min ytterrock och skolväska i skolan så nu kan jag inte göra några läxor. Jag vet inte hur jag ska klara av att gå på mattatimmen utan att ha gjort läxorna. Jag försöker ta det som ett test, lite som det här med att försöka låta bli att städa bort kläderna från golvet på kvällarna.
Kira Nalin
