Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist), en ekonomireporter från tidningen Millenium har förlorat en rättsprocess mot en mäktig finansman. I skvallerpressen hånas Blomkvist för sin ”idealistiska journalistik”, hans yrkeskår vill inte stötta honom.
Innan Blomkvist avtjänar sin dom kontaktas han av industrimagnaten Henrik Vanger (Sven-Bertil Taube) som med hans hjälp vill lösa mysteriet kring sin brorsdotter: för 40 år sedan försvann hon från familjens gård i Hedenstad.
In träder familjen från Helvetet. Nazistiskt förflutet, alkoholism, maktmissbruk. Av brödraskaran Vanger finns bara Henrik och Harald kvar. Till klanen hör den hatfyllda Isabella (en cameoroll av Bergman-aktrisen Gunnel Lindblom), den fredlige Martin (Peter Haber) och den något lättfärdiga Cecilia (Marika Lagercrantz).
Blomkvist tar emot uppdraget och flyttar till Hedenstad. Samtidigt introduceras en ”arg ung kvinna” vid namn Lisbeth Salander (Noomi Rapace). Som ett samhällets olycksbarn hade Lisbeth blivit omyndigförklarad. Hon utvecklade aldrig något förtroende för omvärlden. Kanske lika så bra: hennes nye förmyndare (Peter Andersson) visar sig vara ett sadistiskt svin.
Tack och lov har Lisbeth några talanger som gör det möjligt för henne att ha ett jobb. Hon är baddare på att cracka andras datorsystem. Därför anlitas hon av sin arbetsgivare för att skugga Blomkvist.
Att dessa två ”losers” träffas är oundvikligt. Att de ska hamna i samma säng är lite att ta i – men den framlidne Larsson ville ha det på det sättet, och manusduon Arcel & Heisterberg skrev in ett högljutt samlag i filmen.
De passade på och skrev in en massa grafiskt våld i den också: tortyrscener, sargade kroppar, närbilder av plågade ansikten. Visst spökar Mordkommissionen här: dansken Niels Arden Oplev har regisserat både teveserien och Män som hatar kvinnor. Blodig underhållning är ett måste idag. Suspense är däremot en bristvara.
Oplev är bra på att arbeta med skådespelare. Noomi Rapace och Sven-Bertil Taube imponerar med sina rollprestationer. Michael Nyqvist är problematisk, men det är också hans rollfigur. I boken är Blomkvist viktigast, här är han opersonlig och överskuggas av Lisbeth.
Filmens final där Lisbeth förvandlas till en glamour babe tog mig på sängen: i boken skildras hon på ett annat sätt i slutet. Det återstår att se hur hon framställs i de andra delarna av den planerade filmtrilogin som bygger på Larssons romaner.
Precis som boken är filmen inte fri från klichéer. Den obligatoriska scenen med mördaren som sitter och berättar sin historia för ett blivande offer finns här. Vissa sidolinjer är olovligt schematiska.
Jag hör till dem som har svårt med Larssons språk, men dialoger var han bra på. Filmen bjuder på coola repliker som: ”Gjorde han avdrag för mord i sin skattedeklaration?”
Rituella mord och utstuderade sexövergrepp kan verka större än livet självt – men åter tänker jag på Josef Fritzl. Den mest osannolika ondskan finns bland oss.
Män som hatar kvinnor. Dramathriller. Sverige/Danmark, 2009. Regi: Niels Arden Oplev. Manus: Nikolaj Arcel, Rasmus Heisteberg, efter en roman av Stieg Larsson. Foto: Eric Kress. I huvudrollerna: Noomi Rapace, Michael Nyqvist, Sven-Bertil Taube, Peter Haber.
Zinaida Lindén
