Kan antologin Ryssland – politik, samhälle och ekonomi fungera som en karta för att orientera sig i dagens ryska verklighet? Kristoffer Lieng besöker vårt östra grannland för att finna svar.


Mörkret har lagt sig över Helsingfors järnvägsstation och det blåvita tåget mot Moskva rullar ut från perrongen. Kupén är ljus, luftig och modern. Annat var det när jag för drygt tio år sedan började mina resor österut. Jag minns de dammiga och slitna kupéerna, alla gubbar som helst av allt ville dricka sig fram till resmålet medan de höll långa monologer om Rysslands förträfflighet och västvärldens underlägsenhet och själsliga förfall. Nu verkar alla medresenärer med västliga ögon sett så ”normala”.
Vodkaflaskorna lyser med sin frånvaro och alla verkar upptagna med sitt, så jag kan ostört börja bläddra i den nyutkomna Rysslandsantologin. Sovjetepoken börjar kännas allt mer avlägsen. En hel generation har hunnit växa upp sedan Sovjetunionen föll samman. De unga ryssar som nu äntrar arbetsliv och universitet kom till världen efter det att den sovjetiska flaggan hade halats ner i Kreml nyårsafton 1991 och bytts ut mot den ryska trikoloren.

Med övertygelsen om att det vore dags för en lärobok för universitetet på svenska om detta ”nya” mångfacetterade Ryssland knöt Anna Jonsson och Carolina Vendil Pallin till sig nio andra mer eller mindre namnkunniga Rysslandskännare och resultatet blev antologin Ryssland – politik, samhälle och ekonomi. Det är en omfattande bok som sträcker sig från Sovjetunionens upplösning och avser att utifrån olika utgångspunkter kartlägga det samtida Ryssland. Här får man en genomgång av allt från rättsutvecklingen, mediesituationen och civilsamhället till utrikespolitiken och den ortodoxa kyrkans roll. Det första jag slås av är att författarlistan saknar två av de senaste årtiondenas kanske färgstarkaste Rysslandskännare; Kristian Gerner och Stefan Hedlund. Min besvikelse lägger sig emellertid ganska snart då jag ger mig in i denna faktaspäckade, välstrukturerade och välskrivna Rysslandsskildring. Till slut blir det dock även för mig dags att släcka lampan och sova mig fram till Moskva.

Sund ekonomi?

Mycket har förbättrats i Rysslands ekonomiska motor, Moskva, det senaste årtiondet. För varje återbesök verkar husen bli högre, köpcentren större och de ryska bilarna färre. Men detta är inte tecken på att landet som helhet har en sund ekonomi. Jan Leijonhielm skriver i sitt kapitel om Rysslands ekonomiska utveckling att: ”Ett av rysk ekonomis allvarligaste problem är att det råder tillväxt utan utveckling, i kombination med betydande problem med att komma loss från råvaruberoendet”. Icke desto mindre verkar Moskva sjuda av liv även denna dystra vintermorgon när tåget rullar in på Leningradskij vogzal. Där möts jag av Masja, en av mina äldsta ryska vänner. Genom henne och hennes familj har jag kunnat följa Rysslands förändring.

Familjens lägenhet var rörig när jag besökte den första gången, och sedan dess har den bara blivit rörigare på grund av ständiga renoveringsarbeten. Deras guppande och skramlande lilla Zjiguli, som brukade få motorstopp på våra utfärder, har bytts ut mot en splitterny Ford. Många av dessa förbättringar är Masjas förtjänst. Hon ser trött ut, och kanske är det inte så konstigt eftersom hon i princip har varit familjens huvudförsörjare i snart tio år eftersom föräldrarnas läkarlöner inte räcker långt.

Den lilla trerumslägenheten vid Sokol har sett tre systrar växa upp – och bo kvar. Masja delar fortfarande rum med sin yngsta syster Nadja, trots att hon hunnit bli 32 år.

Mellansystern har fått en liten tvårumslägenhet av Masja, dit hon har kunnat flytta in med make och son. I ryskt perspektiv är de inte trångbodda. I genomsnitt har varje ryss idag 16 kvadratmeter boyta, vilket bara är en liten ökning jämfört med Sovjettiden då genomsnittet låg på 12 kvadratmeter. Masja har haft ett välbetalt arbete som administrativ chef på ekonomitidningen Komersant och mellansystern har gett sig in i försäkringsbranschen. Bara den yngsta systern Nadja vill stanna inom den offentliga sektorn och arbeta som läkare även om det innebär en mycket anspråkslös lön. Kanske är det just Nadja som har förändrats minst genom åren. Ännu i slutet av 1990-talet sa sig hela familjen vara stalinister och ateister. Nu talar ingen i familjen längre om Stalin och kommunismen, och Masja har till och med börjat gå i kyrkan.

Hon är inte ensam. Den ryskortodoxa kyrkan har i synnerhet under Putin och Medvedjev fått allt fler anhängare och ett ökat inflytande i det ryska samhället.
Per-Arne Bodin skriver i kapitlet om den ryskortodoxa kyrkan att den  ”cementerar en värdekonservativ och imperievänlig inriktning i det ryska tänkandet”, och det är något som faller landets ledning i smaken, nu när Ryssland tar alltmer plats på den världspolitiska scenen.

Sorg i Sotij

Ett snöigt Moskva byts mot ett soligt Sotji. En och annan dristar sig till att svalka sig i Svarta havet och människorna njuter av vårvärmen på strandpromenaden. Men solen skiner inte över alla.

Katjas
liv präglas av allt annat än glädje. Vi samlas i hennes lägenhet i ett höghus i Sotji för att högtidlighålla att det är 40 dagar sedan hennes mamma dog, endast 50 år gammal. Modern hade kommit till Sotji för att begrava Katjas far som gått bort en vecka tidigare, i en ålder av 58 år. Han hade varit sjuk en längre tid liksom Katjas morfar, som hade avlidit veckan dessförinnan. På mindre än en månad hade Katja alltså förlorat tre av sina allra närmaste. I Ryssland är den förväntade livslängden för män 59 år och för kvinnor 73. Katjas föräldrar dog således unga även med ryska mått mätt.

– Jag litar inte på att de verkligen inte kunde ha gjort något för att rädda din mamma. Hon var bara 50 år och de ville säkert åt hennes organ för att sälja dem dyrt.

Dödsattesten var ju ofullständig, säger Tanja som kommit dit med sin man Valodja. Han sitter tyst bredvid och nickar. ”Han har varit i Tjetjenien och blivit traumatiserad”, är den förhandsinformation som Katja givit mig inför måltiden. ”Han blir konstig om han dricker. En gång började han hota sin fru med kniv när han hade druckit. Men han är snäll”.

Det behövs inget Tjetjenienkrig för att bli traumatiserad som rysk soldat, det räcker att fullgöra värnplikten. Enligt frivilligorganisationen Soldatmödrarna är läget dystert. Övergrepp på de värnpliktiga från kamrater och befäl är vanliga.

– Ingen skadas av att få huvet nerkört i toaletten, intygar Vadim. De kallar det pennalism, men jag ser det mest som uppfostran. Fast det är viktigt att befälen ser till så att det inte går över styr, förtydligar Vadim och hans fru fyller i:

– De ska ju bli män eller hur? De måste bli starka och hårda och det som inte dödar det stärker, det är ju allmänt känt.

Könens rollfördelning i Ryssland verkar fortfarande orubblig. Det är mycket svårt för kvinnoorganisationer med ett mer västerländskt synsätt att få gehör för sina idéer. De kvinnoorganisationer som har använt sig av en känslomässig argumentering inom en allmänt accepterad normativ diskurs, såsom Soldatmödrarna är de som har lyckats bäst i Ryssland, skriver Anders Uhlin i sitt kapitel om det ryska civilsamhället. Alla har förståelse för en mors kärlek och omsorg för sin son. Det förefaller naturligt att ingen mor vill skicka sin son till en försvarsmakt där han riskerar att dö eller skadas i såväl krig som fred.

– Men man måste ju tänka på Ryssland i första hand och inte bara på sig själv, man måste vara patriot. Visst är lönerna inom armén inte de bästa, men är man patriot så är man.

Efter att Valodja kom hem från Tjetjenien fick han och frun en liten lägenhet och en blygsam månatlig ersättning. De klarar sig främst tack vare Tanjas arbete i en närbelägen matvaruaffär.

Tanja lägger omsorgsfullt upp kyckling och potatis på makens tallrik, medan han fyller våra och sitt eget vodkaglas och reser det för en skål – en skål för de döda.

– Måtte de döda ha det bättre där de är, än vi levande har det där vi är, utbrister Valodja och och ger ifrån sig ett skratt med en något bitter eftersmak.

Samtalet glider in på Rysslands krympande befolkning. I värsta fall har antalet invånare sjunkit ner till 90 miljoner år 2050 från dagens 142 miljoner. Osäkerheten åren efter Sovjetunionens fall gör att få vågade skaffa barn. Detta har lett till att den generation, som nu ger sig ut i arbetsliv och in i universitetsvärlden, är ovanligt liten.

Födelsetalen har stigit något, men inte tillräckligt. Valodja och Tanja säger att de drömmer om barn, men att de inte kan få några. Under samtalet ringer plötsligt telefonen. Katja svarar. Det är hennes pojkvän Sasja som ringer från Krasnaja poljana uppe i bergen där han det senaste året deltagit i byggandet av hotell och anläggningar inför OS 2014. Men nu är det slut med det. Fylleriet två dagar tidigare hade tydligen urartat. Sasja hade supit ihop med en turk. Av någon anledning hade Sasja blivit så arg på sin supkamrat att han hade skurit halsen av honom. Turken hade dött på platsen.  Nu satt Sasja hos milisen. Chockade skålar vi några extra gånger, innan det är dags för Valodja och Tanja att gå hem till sig. När de gått gör Katja ett graviditetstest. Det ger positivt utslag, men för Katja känns det allt annat än positivt. Den ryska verkligheten verkar ännu en gång ha överträffat såväl dikt som läroböcker.


Anna Jonsson och Carolina Vendil Pallin (red.): Ryssland – politik, samhälle och ekonomi. SNS Förlag, 2009.

Kristoffer Lieng

Lämna en kommentar