Sprudlande vildsinthet och poetisk anarki

Jackan är turkos och yllemössan röd. Stella Parland är en färgstark person. Hon ser ut att vara en konstinstallation där hon sitter på de neongröna stolarna på Kiasmas café.
Medan hon hugger i sachertårtan börjar hon berätta om sina ingångar till poesin.

– Det började när jag var väldigt liten. Jag diktade verser som jag bad andra skriva ner. Jag skrev också innan jag kunde läsa.Hon minns en av sina första dikter. Den skrev hon som femåring till sin mamma:”dina. armar. är. som. fladdrande. tallkvistar.
dina. fötter. är. som. blåbär.”

– Stavningen var inte så korrekt. Det stod säkert ”fladrande” och ”talkvistar”.
Det ivriga interpunkterandet kom sig av ett missförstånd. Någon hade påpekat för Stella att när man skriver borde man ibland sätta punkt.

När Stellas fyra år äldre storasyster började skolan satte hon lillasyster i skolbänken där hemma.

– Det var en alldeles riktig, gammal träpulpet som vi fått från något skrotlager.
Sålunda fick Stella, tre år tidigare än andra barn, försöka lära sig läsa. Hon minns tydligt hur det var att nästan kunna läsa.

– Min syster skrev nästan alltid samma ord: sol eller mor, och så småningom lärde jag mig känna igen dem. Jag gissade rätt för det mesta, men alltid då jag just hade fått det att se ut som om jag lärt mig, så gissade jag fel och bluffen uppdagades.

Hon minns fortfarande ögonblicket då hon faktiskt lärde sig läsa, då hon en dag kunde ljuda till ”mjolk” på mjölkförpackningen.

– Ö-prickarna glömde jag bort i hastigheten. I språket fascineras jag just av ordens ljudkvaliteter, hur språket är ”innan det skrivs”. Det var av stor betydelse för mig att läsandet och skrivandet kom så tidigt, men också det lustiga limbot då jag nästan läste. Det finns alltid ett stort glapp för mig mellan hur orden låter och hur de ser ut på papper. Det är en sak som intresserar mig mycket och jag antar att det är vad som, för mig, ger mina texter en dimension av teater.

Björling och Kalle

Det lästes en hel del för Stella när hon var liten och hemma uppmuntrade man också henne att själv läsa.

– Det finns många författare, konstnärer och psykoanalytiker i min släkt och läsandet var något självklart och viktigt.

När jag frågar om favoritförfattare eller böcker av betydelse för henne tänker hon efter noga, men nämner sedan en volym med Erik Blombergs översättning av kinesisk lyrik.

– Och jag läste tidigt väldigt mycket av de finlandssvenska modernisterna, speciellt Gunnar Björling. Det var den värld mina farföräldrar kom från. Till exempel var Björling först inte en författare för mig, inte bara vägen in i dada, som han sedan blev, utan en person som de vuxna hade levande och roliga minnen av.

Jag skrattar lite åt det. Det är inte så många unga som har börjat med att läsa Gunnar Björling. Då berättar Stella att under en stor del av sin barndom läste hon fel i Kalle Anka: Björnligan trodde hon i många år att hette Björlingarna …

Hon minns farfar och farmors hem med värme och saknad. Det var en viktig samlingsplats och där ordnades stora kalas.

– Till dem kom alla möjliga människor; konstnärer, släktingar härifrån och från Ryssland, gamla patienter (som också var vänner) till min farfar. Det var en fantastisk miljö. Tolerant, kreativ och varm – Vi barn spelade mycket teater där. Det var ett lekfullt, humoristiskt och generöst förhållande till skapandet. Jag började sedan skriva kritik och studera vid universitetet (historia, litteratur och teatervetenskap). Jag tyckte mycket om det, men då uppstod det också andra sorters krav.

Öden och döden

När jag försiktigt frågar om den litterära släkten hämmat hennes eget skrivande, kommer svaret snabbt och tveklöst:

– Jo, mycket! Det blev plötsligt väldigt jobbigt. Finlandssvenskheten är ingen stor kontext. Det naturliga med min släktbakgrund hade kanske varit att jag gjort en centrallyrisk debut som nittonåring, så upplevde jag det åtminstone, men jag måste göra det på mitt eget sätt.

Hon debuterade som 25-åring med Dikter om öden och döden (1999), en liten bok med humoristiska, ord­jonglerande fyraradingar som hon skrev tillsammans med kusinen Annika Sandelin. Boken illustrerades av Annikas pappa, författaren och konstnären Peter Sandelin.

– Vi skrev den långt tidigare. Vi satt uppe sent på kvällarna och diktade. Det är svårare än man tror med en så bunden form, att utgående från ett personnamn berätta en historia på fyra rader. Ibland kunde det ta en natt att få till en dikt och jag var helt fast i det där fåniga versmåttet. Vi skrev avsiktligt dåligt och försökte undersöka hur dåligt man egentligen kan skriva.

Stella hade varit några år i Italien, kom tillbaka och studerade litteratur igen och fick klaustrofobi när allting bara handlade om modernismen.

– Att skriva på rim var så ute det kunde bli. Därför tyckte jag vi kunde ge ut dikterna som fanns till sedan länge.

Stella och Annika uppträdde en del tillsammans med texter ur boken. Jag minns bland annat ett lika hejdlöst som bejublat nummer på Mariehamns litteraturdagar. Då hade de sprungit runt hela stan för att försöka få tag på en färsk lax som rekvisita.

– Annika ville slå mig i huvudet med den. Det är beklagligt och minst sagt överraskande att det inte fanns någon fisk att få på Åland.

Dada och delirium

– För mig är dramatik och lyrik väldigt nära varandra. Teatern, dramatiken, den sceniska dimensionen älskar jag, säger Stella.

Sin pro gradu-avhandling skrev hon om den avantgardistiska konstinriktningen Dada, som har influerat henne oerhört.

– Jag är, antagligen obotligt, totalt dadaiserad. För mig är Dada befriad från plågsamma pretentioner på ett sätt som konst nästan aldrig annars är. Dada är en skrattets och genialitetens plats för mig; den konstnärliga anarkin, upptågen, spontaniteten, ointresset för bekräftelse och institutioner och därmed friheten från korruption. Dada ligger mycket nära den syn på konsten som förmedlades mig som barn; sprudlande, tillåtande, vild och anarkistisk. Senare insåg jag att det också finns konst som alldeles saknar dessa drag, vilket var en kvävande insikt.

Allt Stella Parland har skrivit handlar om att hon vägrar underordna sig en genre. Hon skriver mellan barn- och vuxenlitteratur, lyrik, prosa och dramatik. Så har hon också, något förtvivlad, hittat sin bok Delirium – romanen om en hund, bredvid Kitty-böckerna i bokhandeln.

– Så fort en bok är illustrerad på ett visst sätt klassas den som barnlitteratur! Man talar ofta om vad som inte ryms i barnlitteraturen, men man borde också tala om allt det som inte ryms i vuxenlitteraturen! Vuxenlitteraturen är ofta ytterst pretentiös.

När hon skrev Delirium – romanen om en hund (2004) sade hon åt andra, inklusive förlaget, att hon skriver en krigsroman för barn.

– Fast egentligen handlar boken bara om hur svårt det är att skriva prosa.

Romanen fick sin upprinnelse när Stella träffade en italiensk författare för en intervju.

– En alldeles underbar person, men med mycket traditionell syn på språket och litteraturen. Han sade att om en författare måste använda två adjektiv så har han inte hittat det rätta. Jag tänkte i protest skriva en roman med bara adjektiv, fast det går naturligtvis inte. Han har förstås rätt i att adjektiv stannar upp handlingen. Men Delirium är en roman just om omständlighet. Jag skrev om romanen, om och om och om igen, tills den var helt kliniskt död för mig. Det är konstigt att det är då ens bok skall möta läsarna …

Fnoid och Freud

I senaste numret av Lyrikvännen (nr 1/2009, med Helsingforstema) bidrar Stella med några nyskrivna dikter. Där förekommer bland annat doktor Fnoid.

– Jo med honom försökte jag skriva mig ur Freud och psykoanalysen, som i hela min barndom var luften kring mig. Det var nödvändigt. Han är från en marionettföreställning för vuxna som jag, Linda Bondestam och Janek Öller gjorde för några år sedan. Den handlar om en huvudlös, överkreativ höna som går i psykoanalys hos Doktor Fnoid.

Stella studerade teatervetenskap och historia två år i Bologna, i Italien. Första året gick hon in för att lära sig italienska. Hon pratade, läste, tänkte, åt, sov, och så småningom drömde hon också på italienska.

– Jag kan känna en direkt fysisk saknad efter att tala italienska. Olika språk lyfter fram olika sidor hos en. Italienskan är ett väldigt expressivt språk. Det är opera och Commedia dell´Arte och jag älskar det! Hon är intresserad av språk.

– Jag tycker mycket om att läsa lyrik på språk som inte är mina egna. Jag skulle vilja lära mig fler språk, det finns något befriande i det, kanske ett visst brus man inte hör.

Katastrofer och strofer

– Man får ofta frågan om vem som är ens favoritförfattare och jag önskar jag kunde svara på den. Men det fungerar inte så för mig. Det rör sig om vissa dikter och vissa fragment av dikter snarare än om vissa diktare. Jag fastnar för så små enheter att prosa är svårt, men därför också väldigt fascinerande för mig. Som jag sade har den där kinesiska antologin Jadeberget och hägerboet varit viktig för där finns vissa dikter som gjort stort intryck på mig, och så finns dikter som Lektioner i engelska av Boris Pasternak. Heiner Müller är en författare som är viktig för mig, speciellt hans teater. Sedan fanns det tidigt dikter av Jaques Prévert, av Södergran eller Björling, Peter Sandelin, Arsenij Tarkovskij, Achmatova, Eugenio Montale, Rilke, Hölderlin, Sapfo … man kan hålla på precis hur länge som helst. I poesin rör det sig ofta bara om någon rad som gör ett oerhört intryck. Men också musiken betyder mycket för mig; till exempel älskar jag italiensk opera. Den klassiska musiken har varit mycket starkt närvarande i mitt liv ända sedan barndomen. Allt det här är i viss mening väldigt fjärran från det jag själv försöker göra.

Boken Katastrofer och strofer om slummer och skoj utkom 2003.

– Den skrev jag under en intensiv period, en vår då jag hade huvudet fullt av den sortens dikter. Jag uppfattade dem snarare som sånger. Men även om det var en bok som nästan exploderade fram var det en bok som fick vänta länge på att komma ut. Det hade att göra med illustrationerna och de turer som man gick kring dem. Jag hade ett förslag på en illustratör, men hon ville ha mer betalt än man kunde ge henne. Till sist, då jag var helt uppgiven, presenterade man mig för Linda Bondestam. Vi kände inte varandra då men jag visste genast då jag fick träffa henne att hon skulle kunna illustrera boken. Hon är en fantastisk illustratör och dessutom har hon mycket författare i sig också.

Boken nominerades till Finlandia Junior-priset och fick också pris av Svenska litteratursällskapet.

– Jag tycker att mina böcker har blivit väl emottagna. Däremot tycker jag att hela den industri som finns kring böckerna är oerhört betungande. Svårigheterna med den svenska marknaden, den korta livstid som böckerna har i bokhandeln, larmet på bokmässorna, många dimensioner av det mediala. De här sakerna står i häftig kontrast till skapandets under och bräcklighet och kan få förödande konsekvenser.

Vi skiljs åt. Jag står stilla en stund och följer den turkosa vinterjackans väg genom människomyllret på Mannerheimvägen, med blicken. Det är förunderligt hur dikten liksom sin diktare samtidigt kan rymma både en sådan enorm styrka och sårbar bräcklighet.