Vi är sannolikt många som funderat på varför en så stor del av dem som har rätt att rösta förlorat sitt intresse för ”det politiska”. De förklaringar vi får oss till skänks i massmedia är så till den grad banala att det klokaste antagligen vore att glömma bort dem omedelbart. Jag tar därför inte upp dem här utan försöker i stället hitta ett eget svar.

Enligt den förhärskande föreställningen idag är ”det politiska” präglat av konsensus och samförstånd. Politikens slutliga syfte är harmoni. Men denna längtan efter konsensus och harmoni kan ha konsekvenser som är allt annat än önskvärda; de som faller utanför samförståndet och den paradisiska harmonin hamnar lätt in i en situation där de vänder sig mot alla de demokratiska och parlamentariska värden som samförståndspolitiken bygger på.

Ett betydligt fruktbarare sätt att se på politiken är att erkänna att den har att göra med antagonism och olika slag av t.ex. ekonomiska, sociala, klassbetingade, regionala, religiösa, etniska och språkliga motsättningar. Hur märkligt det än kan låta i dagens apolitiska klimat tror jag det är viktigt att understryka att politiken i mycket högre grad har att göra med förhållandet mellan legitima politiska motståndare än med det snälla och beskedliga förhållandet mellan vänner.

I en värld av enbart politiska vänner är det bara änglarna som saknas.

Men vilken roll har då staten som håller i gång det politiska spelet motståndarna emellan? Jag misstänker att de flesta ser den moderna staten som en institution av varandra balanserande offentliga organ: riksdagen som lagstiftar, förvaltningen som förvaltar, domstolarna som dömer.

Staten uppfattas som blott och bart en juridisk konfiguration. Leve rättsstaten, den respekterar konstitutionen och lagarna! Vi kan gå hem och sova lugnt. Tyvärr är den uppfattningen om staten lite väl formalistisk. Historiskt sett är den moderna staten en produkt av framförallt 1600-talets religionskrig och av 1600- och 1700-talens maktstrider mellan m­onarken, adeln, borgerskapet och bönderna. Efter monarkins och adelskapets fall under de följande århundradena uppstod en ny typ av maktkamper, denna gång framförallt mellan de ägande klasserna och arbetarklassen. Inte heller här var det fråga om på konsensus baserade vänskapsförhållanden.

Idag då vi alla omfattar idén att vi alla är lika inför lagen föreställer sig många att så också är fallet. Så säger ju lagen och makthavarna. Men faktum är att man sade samma sak redan på 1600-talet, men då i en annan variant: Vi är alla lika inför Gud. Den grundsatsen predikades av profeterna och prästerskapet. Beklagligtvis var och är de grundsatserna ofta mer principiella än reella.

Även om staten framförallt efter andra världskriget som en följd av den ökade betydelsen av välfärdstänkandet började få en mjukare profil än den tidigare haft, kvarstår i grunden dess ursprungliga funktioner. De funktionerna har att göra med att garantera ett visst mått av stabilitet i samhället men samtidigt också ett visst mått av individuell frihet. Det är bara på grund av att samhället består av en stor mängd samhälleliga motståndare som staten i dess moderna form uppstått. Det gällde att hålla motståndarna i styr. Det är nog inte tack vare snällheten som vi sett staten födas. Staten föddes på grund av rädsla och ingalunda på grund av medborgarnas ömsesidiga kärlek till varandra.

Denna statens stabilitetsupprätthållande uppgift har naturligtvis utformats på olika sätt under olika historiska skeden. Under produktionssamhällets tid, som sammanföll med industrialismen, spelade kontrollen den främsta fiolen som kontrollinstrument; Michel Foucault talade om panopticon-samhället. Rivaliteten mellan industriarbetarna och dem som ägde produktionsmedlen kunde bara dämpas via komplicerade kontrollmekanismer. Välfärdssamhällets stora innovation var att skapa ett socialstatligt system av välfärdstjänster som i varje fall bidrog till att mildra de sociala och ekonomiska motsättningarna mellan de samhälleligt starka grupperna. Det var inte mera enbart tvånget och kontrollen som skulle garantera stabiliteten. En jämnare fördelning av välfärden trädde i deras ställe.

Men var befinner vi oss nu? Just nu befinner vi oss ännu i konsumtionssamhället, som ställt det mesta på huvudet. Personligen är jag övertygad om att det just är konsumtionssamhället som erbjuder den bästa förklaringsgrunden till att den politiska apatin brett ut sig. För vad har konsumismen betytt? Den har bl.a. betytt att marknaden i stor utsträckning övertagit politikens roll.

Marknaden erbjuder valfrihet, men utan alla institutionella mekanismer mot maktmissbruk. I marknadens maskerad är alla nakna och egenskapslösa. Motståndarna har försvunnit i kulisserna.

Tidsperspektivet har förskjutits. Utopin och de framtida perspektiven har ersatts av tron på att nuets behovstillfredsställelse är mer betydelsefullt än framtidens fullkomning. Stimulansen har blivit en viktigare metod för styrning av beteendet än tvånget, kontrollen (produktionssamhället) och tillfredsställandet av de gemensamma behoven (välfärdsstaten). Moroten smakar förstås bättre än käppen och att dela med andra är ofta svårt. Men i något skede kan moroten förstås bli barkbröd. Rollen som ego har övertagit rollen som medborgare. Och det viktigaste av allt: gruppen och gemenskapen har blivit svärm. Det är bara i garderoben man möter varandra.

Kommunikationen, vars utvecklade teknologi vi är så stolta över i vårt älskade fosterland, har resulterat i att allt fler sitter vid datorskärmen eller alternativt upplever samhället via en tidningsprodukt. Den för konsumtionssamhället så typiska fixeringen vid individuella rättigheter (helst ska de vara subjektiva rättigheter) har lett till att känslan för det sociala ansvaret, som ligger nära det politiska ansvaret, har försvagats radikalt.

När marknaden övertagit politiken har egenintresset övertagit det sociala ansvaret, nuet övertagit utopin, jaget förintat gemenskapen.

Hoppet ligger idag i att vi efter den globala finanskrisen i bästa fall hittar våra rötter, det vill säga hittar den i en gemenskap där vi öppet erkänner att vi inte alla älskar varandra men där vi ändå går med på att vi måste leva tillsammans.