Socialismens intåg i USA förskräcker en del och förvånar andra. Terminologin är så överraskande. Men för all del – om staten tar hand om flera av landets största banker påminner det ju om socialisering, med den skillnaden att staten ingalunda haft som mål att ta över bankväsendet. Förr i världen ville ju en stor del av vänstern t.ex. hos oss ta hand om bankerna för att förändra samhället i grunden, men det känns som om det var länge sen.

Mestadels är det mänskor på den yttersta högerkanten i USA som varnar för det socialistiska hotet. Kolumnisten Charles Krauthammer hävdade t.ex. häromdagen i Washington Post att president Barack Obamas syfte är att utnyttja finanskrisen för att genomföra en ”Big  Bang”-operation och socialisera hälsovården, undervisningsväsendet och energin, ”de strategiska höjder från vilka man kontrollerar det postindustriella samhället”.

Kapitalismens fall är i alla fall temat för en artikel i det kommande numret av den traditionsrika vänsterliberala tidskriften The Nation av Barbara Ehrenreich och Bill Fletcher, Jr. Ehrenreich är en också hos oss känd journalist och författare, som speciellt intresserat sig för hur de fattigaste lever. Hennes senaste bok har den talande titeln This Land is Their Land: Reports From a Divided Nation.  Fletcher var aktivist i valkampanjen för Obama.

I artikeln medger de att man inte hört så mycket jubel från socialisternas sida över kapitalismens fall och konstaterar att det inte bara beror på att socialisterna är så få i USA, utan dessutom på att också de sett den amerikanska kapitalismen som ytterst flexibel och kapabel att finna nya tillväxtmöjligheter, som den gjorde efter depressionen på 1930-talet.

”Men denna gång kanske patienten inte kommer upp från operationsbordet, hur många elchocker som än ges i form av stimulanspaket. Vi verkar ha kommit in i en dödsspiral, där växande arbetslöshet leder till minskad konsumtion och därmed till ytterligare ökad arbetslöshet.” Känslan av skadeglädje över att Wall Streets Masters of Universe förlorar sina goda namn och de högsta cheferna sina privatplan blir kortvarig, eftersom så många drabbas så mycket värre – köerna till fattigköken växer och perspektivet för miljoner mänskor är en ålderdom utan pension och med besparningar som smultit ihop. Oron över den framtid som väntar barn och barnbarn blir allt starkare.

Det var ju inte bankirerna som skulle skapa den revolutionära situationen, påminner E & F. I stället var det mänskor som tröttnat på att leva av smulorna från de rikas bord som skulle resa sig och ta makten.  Det liknar på intet sätt det som händer nu, när gemensamma pengar kanaliseras in i den privata sektorn med små eller inga förändringar i den elit som kontrollerar den eller i sättet på vilken kontrollen utövas.

”Vår förväntan som socialister var att den väldiga organisering som krävs för revolutionära förändringar skulle skapa en infrastruktur för ett nytt styre, byggd på –  bland andra pusselbitar –  fackföreningar, gräsrotsorganisationer, aktivistgrupper och nya organisationer för de arbetslösa och nyfattiga.”

Man tänkte sig också att det skulle vara en enkel sak för massorna att ta över industrikapitalismens fysiska infrastruktur, ”produktionsmedlen”, och låta den arbeta för det gemensamma bästa. ”Men en stor del av produktionsmedlen har flytt utomlands –  t.ex. till Kina, denna bastion för auktoritär kapitalism.”  När skribenterna nu ser sig omkring i ruinerna av finanskapitalismen ser de bara banker, fastighetsmäklare, försäkringsbolag o.s.v., men inte så många företag som gör något man verkligen kunde behöva, som livsmedel eller läkemedel. De bästa studenterna har lockats till finansbranschen, inte till fysiken. T.o.m. USA:s stolthet bilindustrin skulle behöva en grundlig omorganisering för att kunna tillverka något som verkligen behövs, inte flera bilar, allra minst stadsjeepar, utan vindkraftverk, bussar och tåg.

Värst av allt är att kapitalismen kanske lämnar oss med mindre än vad som fanns på planeten för 400 år sedan när kapitalismen började ta form. Ännu Karl Marx föreställde sig att industrikapitalismen potentiellt löst det gamla problemet med knapphet och att det nu handlade om att fördela tillgångarna på ett rättvist sätt. Men nu har industrikapitalismen, med viss hjälp av industrikommunismen, förstört miljön på ett sätt som hotar hela vår existens, bl.a. genom drivhuseffekten.
Det gör uppgiften att hitta nya lösningar både svårare och mer livsviktig.

Finns det en plan för det, frågar Ehrenreich och Fletcher och svarar att de själva inte har någon sådan. Inom den socialistiska traditionen inriktade man sig på att förändra ägandeformer och beslutsstrukturer, men man förstod inte att det gällde att komma fram till ett helt nytt och ur miljöns synvinkel hållbart sätt att leva.

Samtidigt inser de att det inte längre är möjligt att inte ha någon plan, eller åtminstone någon diskussionsprocess för att komma underfund med vad som borde göras. Adam Smiths och våra dagars marknadsfundamentalisters försäkran om att vi inte själva behöver fundera på något eftersom de anonyma marknadskrafterna tar hand om allt har fått katastrofala följder. Både direkt, när det privata vinstintresset utan övervakning lett till delvis kriminell verksamhet och starkt växande inkomstklyftor, och indirekt, genom att det inte getts rum för gemensamma överläggningar och aktioner.

Det behovet har ökat, ju mer komplexa problemen blir. Skribenterna vill ersätta ”kapitalismens anarkiska galenskap” med något de kallar ”deltagande demokrati”. De nämner som en förebild försöken med deltagande budgetarbete i delstaten Porto Alegre, men medger att vägen inte blir lätt. Drivkraften för det stora ”projektet för en kollektiv räddning” måste vara solidaritet, och sådana element ingick i Obamas valkampanj. Parollen Yes We Can! har sitt ursprung i jordbruksarbetarnas fackförbund och har sedan anammats av olika fackliga och gräsrotsrörelser.

Solidaritet är dock en tom känsla om den inte förenas med organisation. Arbetet med att bygga upp organisationer som verkar för att bygga upp ett altenativt samhälle är nu enligt skribenterna en allt nödvändigare uppgift. ”Vi måste ta detta på allvar eftersom de kapitalistiska eliter som hittills styrt utveckligen har förlorat allt förtroende och t.o.m. all respekt och vi – framstegsvänliga av alla slag – är de enda vuxna inom synhåll.”

Tillväxtens gränser dyker också upp i en kommentar i New York Times på söndagen. Den är skriven av en av USA:s mest inflytelserika kolumnister, Thomas Friedman, som också ser ett paradigmskifte som nödvändigt. Han skulle knappast drömma om att använda ordet socialism, han har framför allt ägnat sig åt att beskriva globaliseringens följder (mest i positiva termer) och bl.a. skrivit boken Världen är platt, där han hävdar att i stort sett samma ekonomiska villkor numera gäller överallt på jorden.
I veckans kolumn ställer han frågan:

”Kan det vara så att krisen år 2008 representerar någonting mera djupgående än en allvarlig recession? Kan det vara så att den visar att hela den tillväxtmodell som vi skapat under de senaste 50 åren helt enkelt inte är hållbar, vare sig ekonomiskt eller ekologiskt, och att 2008 var året när vi körde in i väggen – när både Moder Jord och marknaden sade: ’Inte längre’?”

Och han fortsätter:

”Vi har skapat ett system för tillväxt som bygger på att vi bygger allt fler varuhus för att sälja allt mer varor som tillverkats i allt fler fabriker i Kina, som drivs med allt mer kol som kommer att förorsaka allt större klimatförändringar, men som ger Kina allt mer dollar att köpa allt mer amerikanska statsobligationer så att USA kan bygga allt fler varuhus och sälja allt mer varor vilket sysselsätter allt fler kineser…”

Dethär systemet kan inte fortsätta, konstaterar Friedman och citerar en klimatexpert som jämför denna tillväxtmodell med pyramidspel av Madoff- eller WinCapita-modell. I en tidigare kolumn har Friedman själv ansett att investeringsbankernas spel med derivater av subprimelån m.m. inte just varit hederligare än pyramidspelen.

Omoralen i spelet togs på söndagen upp också av en annan NYT-kolumnist, nämligen Frank Rich, som numera är den främsta av dem alla – han får det största utrymmet och verkar vara den mest lästa. Den kan tyckas egendomligt, eftersom han i många år var tidningens teaterkritiker, tills han tröttnade och övergick till att granska det politiska livets iscensättningar. Hans bakgrund är faktiskt nyttig, han ser vant in i kulisserna och kan avkoda maskeringar och teatraliska gester.

Han kommenterar bl.a. Elie Wiesels förklaring nyligen om hur han lät Bernard Madoff ta hand om Wiesels välgörenhetsorganisations och hans eget kapital på 37 miljoner dollar: ”Vi gav honom allt. Vi trodde han var Gud.” Bedragaren lyckades alltså dupera sina offer att tro att han var gudomlig, och något liknande tycks ha gällt också de bankirer som sålde derivater och kreditförsäkringar av tvivelaktigt värde. Fast sunda förnuftet borde ha sagt att något inte stämde litade man på dem. ”Vår kultur skapade helgonglorior över företagschefskändisar, omvandlade marknadens fundamentalistiska gospel till en nationalreligion som ytterligare påskyndade nationens flykt från verkligheten.”

Följden blev en inkomstklyfta mellan de verkligt rika och resten av amerikanerna som ökat på ett obscent sätt sedan 70-talet. Fantasin om lätta pengar sipprade ned från pyramidens topp och smittade stora delar av folket och många skaffade sig hem som de inte hade råd med. De verkligt rika hade ofta ett behov av att visa upp sin förmögenhet på ett sätt som får Rich att säga att deras smak hade mindre gemensamt med Medicis än med Uday och Qusay Husseins.

När nu Obama genom skatteomläggningar försöker låta de superrika betala en större del av kakan angrips han naturligtvis som ”socialist”.

John Maynard Keynes är ändå en större profet i dagens USA än Karl Marx. Det är inte länge sedan Milton Friedmans anhängare trodde sig ha begravt honom slutgiltigt, men nu stöter man ofta på beskrivningar av honom, också i USA, som 1900-talets  mest framstående nationalekonom. Keynes har hittills varit populärare i Europa än i USA, också om hans insats för att skapa Bretton Woods-systemet 1944 gjorde honom till ett namn också på andra sidan Atlanten.

Intressant är att EU-kommissionären Olli Rehn i allt sitt arbete för att utvidga unionen till Turkiet och västra Balkan funnit tid för en stor artikel om Keynes i söndagens Helsingin Sanomat. Det sker i form av en recension av George Coopers The Origin of Financial Crises och Hyman Minskys John Maynard Keynes. Minsky är en av de få respekterade nationalekonomer som varnat för en kris av det slag som vi nu upplever. Rehn förefaller dela Keynes’, Minskys och Coopers uppfattning att marknaden nog kan skapa något som liknar jämvikt för varutransaktioner, medan finansmarknaden inte fungerar på samma sätt, där hör det till sakens natur att svängningarna är starka.

Socialdemokratisk politik i Europa har ofta inspirerats av Keynes, men Rehn påpekar att han hela sitt vuxna liv var en aktiv medlem i det brittiska liberala partiet och representerade John Stuart Mills socialliberalism.