Bäste Broder Sr!

Jag lovade leverera en rapport efter mitt studiebesök i Sverige. Jag vill härmed genast också tacka för det lilla stipendiet som möjliggjorde min vistelse där – det blev en verkligt givande tid. Ävensom vill jag tacka för förtroendet som visades mig då jag anlitades för detta uppdrag.

Jag hade tidigare den uppfattningen att Sverige är mycket likt Finland, med tanke på vår långa gemensamma tidiga historia, den stora närvaron av finländska invandrare där, samt det faktum att Finland alltid tagit efter Sverige så långt det varit möjligt med tanke på vår geopolitiska position i världen. Jag hade också den uppfattningen att Finland på senare tid tagit över den ledande positionen och att Sverige numera släpar efter. Det är ju så lätt hänt att man blir påverkad av den allmänna opinionen och de styrande trenderna i samhället man lever i. Men detta besök öppnade mina ögon för hur mycket vi ännu har att lära oss av Sverige.

Här vill jag inskjuta en minnesbild från en resa i Mexiko då jag var ung (yngre): djupt troende katoliker som på sina devota knän tog sig fram kilometer efter kilometer, kämpande mot smärta och slitage på hud och ben, för att sedan äntligen få nåd inför den heliga treenigheten i den utvalda kyrkan.

I Sverige, fann jag nu, går folk också på knä, på arbetsplats efter arbetsplats släpar de sig fram i samma ställning, med samma devota inställning. Detta gav jag mig i uppgift att analysera.

Vad jag framför allt fann var att svenskarna har ett i hög grad omedvetet men icke desto mindre genialt system för att finansiera sina topplöner: den stora massan lägrestående anställda tillåts och uppmuntras helt enkelt göra obetald övertid! Det kallas naturligtvis inte så, det skulle sakna finess.

Det går till så här: man abstraherar arbetet till att följa en av en kommitté utarbetad schablon, varefter man räknar ut en viss procents anställningsnivå, för vilken man får lön, baserad på en fiktiv hundraprocentig anställning. Lönen räknas naturligtvis ut på sedvanligt vis enligt kvalifikationer och meriter, och den kan t.o.m. tillåtas låta rätt generös; med en anställningsgrad på bara 25 procent blir den effektiva summan trots allt negligerbar, i synnerhet då den slås ut över en längre tid för ett arbete som förmodas, enligt schablonen, utföras under en mycket kortare tid. Sålunda inges den anställda en känsla av trygghet – den trygghet som en regelbundet inkommande (om än låg) månadslön innebär, samtidigt som den anställda också under samma tid är bunden vid denna anställning.

Om den anställda inte klarar av arbetsuppgifterna inom arbetsprocenttiden gör han eller hon naturligtvis arbetet färdigt på egen tid – det gäller att subtilt överlåta ansvaret för att arbetet görs ”bra och effektivt” (vi vill ju inte heller ha det alltför bra och alltför effektivt), genom att inge personen en viss känsla av både skuld och skam över att vara för långsam. Vanligen brinner personen för sina uppgifter och vill göra så väl ifrån sig som möjligt, i hopp om avancemang.

Fortbildning inom koncernen (företaget, universitetet, m.m. o. dyl.) är att föredra framom externa kurser, emedan den då kan betalas internt – inga förluster för företaget som dessutom får en personal som bättre och mera tacksamt omfattar vår arbetskultur.

Samtidigt hindrar övertidsarbetet i kombination med ett kontinuerligt krav på fortbildning (livslångt lärande! en anställd bör aldrig känna sig alltför bekväm i sina kunskaper!) effektivt personen att i störande grad engagera sig i föreningar, inklusive fackföreningar. Också familjeliv, i synnerhet barn, får komma i andra hand. Detta är viktigt och önskvärt: det resulterar i sin tur i en förvirrad ungdom som får sin sociosamhälleliga förankring genom skolan.

Idet här sammanhanget är det också viktigt att betona den viktiga roll som Den Svenska Skolan spelar. Den allmänna åsikten är att det statliga skolväsendet i Sverige är notoriskt illapresterande. Jag har nu insett att det är oförtjänt notoriskt: det är tvärtom en mycket medveten policy av regering efter regering, men på en så hög nivå av politisk kalkyl att det inte är lämpligt för gemene man att inse orsak och verkan. I Sverige sneglar man allmänt med en viss avund på Finland och våra toppresultat i Pisa-utvärderingarna. I själva verket är det utmärkt ändamålsenligt att ha ett mindre presterande system. En befolkning med lägre bildningsnivå är trots allt mera mottaglig för vår information, de har inte ett lika högt mått av kritiskt tänkande, och har heller inte lika mycket kunskap och därmed jämförelsematerial. Det i sin tur leder till en större osäkerhet, vilket gör att de är mindre benägna att ta ansvar. Och då de någon gång blir ”fast” för beslut som våra kollegor på högre nivå drivit igenom kan de genuint uppriktigt säga ”jag är så förvånad”; under mina två veckor i Sverige inträffade detta åtminstone tre gånger.

Det är synnerligen lämpligt att på den här nivån introducera kvinnor som t.f. chefer. Kvoten av kvinnliga chefer ökar, vilket tillfredsställer dagens (tillfälliga, förhoppningsvis) jämställdhetstrend. Därtill, vilket är ändamålsenligt för oss, utgör de ett mycket trovärdigt objekt för projicering av oskuld, då allmänheten börjar ifrågasätta våra beslut. De kan, med bevarad yrkesroll, uppträda i tv i rosa spetsblus och himla med ögonen av förtvivlan över andras avundsjuka, medan en korrekt, i kostym och slips klädd yrkesman inte kan uppnå samma effekt. Hatten av för damerna, måste jag medge!

Allmänheten, via medierna (alternativt, medierna i namn av allmänheten) börjar nämligen lätt i det skedet ventilera krav på att ansvariga beslutsfattare avgår, men eftersom de (kvinnliga) cheferna dels inte är ansvariga (alltså oansvariga) och därmed oskyldiga, dels är väldigt användbara för samhällets verkliga toppar, och det dessutom inte finns hur många lämpliga kandidater som helst till dessa toppjobb på mellannivå, så får de i allmänhet sitta kvar. De förtjänar verkligen därefter en sedvanlig, måttlig pension, med guld- eller silverkant, i proportion till den allmänna ekonomiska vinstnivån i toppskiktet, samt den omedelbara service de lyckats erbjuda oss.

Vi måste hålla i minnet, Bäste Broder, att allmänhetens minne oftast är mycket kort, och mediernas minne ännu kortare. Den långsiktiga skadan av dylika offentligheter är vanligen negligerbar.

För att kunna utveckla detta system i högre grad än nu är brukligt även i Finland behöver vi än en gång följa Sveriges exempel och avveckla den statliga grundskolan omgående. Nu, då vi äntligen står inför en ny ekonomisk kris, är det exakt rätt ögonblick.

För närmare 20 år sedan, då den förra lågkonjunkturens sparprogram definierades, infördes osthyvelprincipen. Nu kan vi ta till rivjärnsprincipen: i stället för att dra jämt av över hela ytan river vi ojämnt men uppnår efter hand samma överlag reducerande resultat. Denna princip stämmer fint överens med vår finska sisu-image, och torde fortsättningsvis ha som bieffekt indirekt reklam (ber om ursäkt för detta vulgära ord) för Sisu-Karls (nog är väl Sisu-Karls ännu i vår (indirekta) ägo?).

Sålunda utgör stängningen av små skolor det första steget, sedan då alla barn samlats i allt större skolenheter och längre skolväg urartar systemet av sig själv.

Samtidigt bör systemet med friskolor införas, för att ersätta det efter hand allt mer otillräckliga skolnätet.  Det rör sig alltså om ett otal privata skolor, utan landstäckande koordination, upprättade och i hög grad men alltid otillräckligt finansierade av föräldrarna; vi får aldrig underskatta idealismens sinnesförvirrande funktionalitet! Dessa skolor kommer samtidigt att kanalisera en betydande del av barnfamiljernas ekonomiska resurser bort från all lyxkonsumtion – från den lättillgänglighet som på senare år hotat dra ner nivån på det vi kallat lyx. Då gemene man kan tillåta sig en exklusiv cigarr, och hans gemena hustru räkna med en pashminasjal, är världsordningen hotad!

Olyckligtvis måste ett antal bidrag betalas ut för att samhället ändå inte ska kollapsa, vilket kunde riskera leda till revolution av social-ekologisk, rättvisemärkt art. Lyckligtvis kan dessa bidrag räknas ut enligt en proportionerligt omvänd modell där bidragsnivån är mycket hög, men räknad på en totalt underdimensionerad (om jag får tillåta mig denna öppenhjärtighet) schablon, varvid den slutliga faktiska understödsprocenten i praktiken varierar mellan tio och 35 procent (en skälig nivå vi kan leva med och redan har infört även i Finland i fråga om ett flertal socialbidrag) medan den uppgår till den formellt bättre klingande nivån av 60 till 80 procent för de flesta fiktiva schabloner.

Detta superba system, denna geniala kombination av budgeterad men aldrig utbetald övertid och underdimensionerade bidrag, producerar ett mycket positivt tillstånd i ekonomin på alla nivåer. Det frigör nämligen (här kommer det fantastiska i resonemanget!) oredovisade summor som naturligtvis kan, och bör! omsättas i bonusar, fallskärmar och pensioner för oss som befinner oss i det styrande skiktet. Den enda haken, eller med ett mera bildat ord: komplikationen, som jag ser det, är att vissa termer blivit en aning slitna.

Här måste jag skjuta in en liten kommentar gällande den svenska terminologin. I ett skede hade bland annat elever i skolor och patienter vid vårdenheter alla blivit likställda med kunder, vilket var helt med det marknadsekonomiska synsättet överensstämmande. Men det synes mig att den nuvarande termen i bruk, ”pinnar”, gått för långt – till och med jag blir, som bankklient, lätt illa till mods av en sådan term. Som en koncerninternt använd abstraherande term är den utmärkt i sitt objektiverande av människor, men vi får trots allt inte underskatta allmänhetens mänskliga känslor. På denna punkt måste vi prestera bättre.

För att visa mig värdig det förtroende som visades mig genom tilldelningen av i första stycket av denna rapport nämnda lilla stipendium, tar jag mig nu friheten att inte enbart leverera denna analys, utan också föreslå tillsättandet av en kommitté med uppgift att omdefiniera denna systemterminologi för implikation i Finland. Det huvudsakliga resultatet, om jag får vara så framfusig att jag här anticiperar kommitténs slutsatser, bör vara att ta fram ett välartikulerat men samtidigt lagom obskyrt terminologiförslag (med undvikande av ”pinnar”), som sedan kan presenteras vid en presskonferens och därefter entusiastiskt adopteras och omfattas av alla, inklusive allmänheten – i värsta fall med vissa adaptationer, i enlighet med de alternativa förslag som kommittén (jag) naturligtvis har utvecklat för alla eventualiteter.

Jag tror mig kunna lova leverera detta! Vid sidan av analysen av den förevarande situationen har jag tagit mig friheten att även överväga lämpliga förslag som jag är beredd att vidareutveckla, som ordförande för och inom ramen för förslagna kommitté. Om dessa förslag inte skulle gå igenom och tillfredsställa gemene man (samt hans gemena hustru (barnen kan vi i detta fall ignorera)) – genom våra högt uppskattade men inte desto mindre irriterande men dock devota motståndare/kollaboratörer, jag talar här givetvis om medierna – skulle jag verkligen bli förvånad.

Högaktningsfullt,

Eder vördnadsvärde Broder Jr