Islam sägs vara den världsreligion som växer allra snabbast och lockar till sig framför allt ett stort antal västerländska kvinnor. Johanna Holmström har träffat två av dem, Inga Härmälä och Aisha.

En del kvinnor konverterar då de ingår äktenskap med muslimska män, men en del har intresserat sig för religionen utan att känna några muslimer överhuvudtaget och konverterar som en del av ett avståndstagande från dagens samhälle, och som ett led i försöken att finna sig själv. Också i Finland finns det kring åttahundra konvertiter, de flesta av dem kvinnor.

Inga Härmälä profilerar sig inte som konvertit, men hon ser sig själv som en som letar efter något, och det är islam som drar starkast.

– Man skulle kunna säga att jag är för en liberal tolkning av islam, säger hon och skrattar.

För henne betyder islam gemenskap. Det betyder starka familjeband, respekt för alla andra och för sig själv.

– Just de här sakerna verkar saknas i vår kultur just nu, och därför känner jag att jag vill utforska islam.

Intresset för främmande kulturer har följt med henne sedan hon såg Disney-filmen Lejonkungen och blev galen i allt som hade med Kenya att göra. Då var hon åtta år gammal och intresserad av geografi. Hon gjorde en rekonstruktion av klippan i filmen, och nu, 22 år gammal, studerar hon utvecklingsgeografi på linjen för regionvetenskap vid Helsingfors universitet, med siktet inställt på arabvärlden dit hon vill resa för att studera språket, kulturen, och hjälpa till lite på sidan om också. Kanske arbeta med kvinnorättsfrågor som hon gjorde under en arbetspraktik i Jemen, eller kanske något helt annat.

Men varför Jemen? Ett land som Härmälä har besökt två gånger, senast år 2008, och som hon skulle vilja återvända till på hösten, om det inte blir Egypten i stället.

– Islam kommer mest till sin rätt i den arabiska kulturen där religionen är född, säger Härmälä. Därför ville jag åka till Jemen. Det är ett av de mest traditionella arabiska länderna, vilket delvis kan bero på att det hör till de fattigaste länderna i världen.
Jobbet på kvinnorättsorganisationen Women’s Forum for Research and Training gav henne en tankeställare.

– Chefen där var en väldigt drivkraftig person. Hon hade utbildat sig i USA och använde inte slöja. Lokalbefolkningen bemötte henne därför ofta som en utlänning. Hon hade rätt så radikala feministiska värderingar och ville att de jemenitiska kvinnorna skulle ha samma ställning som de amerikanska. Själv verkade hon inte alls lycklig, trots att hon lyckats frigöra sig från samhällets normer. Om alla jemenitiska kvinnor blev som hon så skulle Jemen bli ett mycket olyckligt land.

Men, funderar Härmälä, kanske den kvinnliga chefen hade orsak att vara olycklig. Bortgift som elvaåring, skilde sig och flyttade till USA för att studera. Arbetar nu bland annat emot barnäktenskap, ett fenomen som också Härmälä anser att man borde arbeta för att avskaffa, även om hon nog kan se den andra sidan av problemet.

– En flicka från en fattig familj blir bortgift och kommer till en rikare familj. Den fattiga familjen får en mun mindre att mätta, kopplingar till en familj med bättre levnadsstandard, och ofta får också flickan ett bättre liv, förklarar hon.

Respekt via könsroller?

Efter att ha bott hos en familj i Jemen har hon också fått en inblick i vardagen, och i de traditionella arabiska könsroller som västerlänningar älskar att debattera då islam kommer på tal.

– I islam är alla människor jämlika inför Gud, och profeten Mohammeds första fru Khadidja var faktiskt en fri, rik handelskvinna, som Mohammed arbetade för innan de gifte sig. Till islam hör det att muslimerna ska försöka följa profetens exempel i alla frågor, och om man verkligen vill gå tillbaka till grunderna så blir det ju väldigt intressant. Mohammed ansåg tydligen inte att kvinnorna nödvändigtvis skulle stanna hemma. Däremot har kvinnor och män olika roller i samhället. Jag anser att det är naturligt, men det betyder ju inte att det inte kan förekomma brott mot normerna, säger Härmälä.

De olika könsrollerna motverkar inte jämlikheten, anser hon, eftersom kvinnornas och männens arbete kompletterar varandra.

– De traditionella jemenitiska kvinnor jag såg verkade lyckliga. De var inte förtryckta, de hade helt enkelt sina egna roller i samhället. Männen var betydligt mera olyckliga eftersom arbetslösheten är stor, och då de inte arbetar förlorar de sin roll som familjens försörjare.

Men det finns också en annan aspekt som alltid kommer upp då man diskuterar islam och de traditionella arabiska länderna, och det är den ständiga konflikten mellan religion och kultur. Det är en dragkamp där religionen, som under de tidigaste åren av islams uppkomst gav kvinnan en bättre ställning än tidigare, ofta verkar förlora mot seder och bruk. Dessa seder och bruk är så djupt integrerade i samhället att den enskilde individen inte alltid vet om det är fråga om islam eller inte.

En del av sederna går till och med fullständigt emot religionens principer, det här gäller till exempel tvång till äktenskap eller tvång till användning av slöja, eller att missunna kvinnor deras grundläggande utbildning. Islam uppmuntrar till utbildning, bland annat för att utbildning är det enda sättet för en muslim, eller vem som helst, att kunna försvara sig själv och sin livsåskådning mot yttre tryck och påhopp. Det råder dessvärre konflikt också bland islams uttolkare om huruvida utbildningen ska gälla enbart religionen.

– De traditionella jemenitiska kvinnorna är lyckliga i sina roller, säger Härmälä, men själv skulle hon inte kunna anpassa sig till den traditionella, jemenitiska kvinnorollen. Är det då verkligen så stor skillnad på henne och på kvinnorna där? Det betyder ju att det jemenitiska samhället för henne som välutbildad västerlänning inte fungerar som identifikationsmodell, utan mera som studium. I det sociala umgänget hände det ofta att hon flydde från kvinnornas sällskap och hellre umgicks med männen, smet undan diskussioner om smink och såpoperor på teve till prat om politik och samhälle.

– Det är en utbildningsfråga, säger hon. Jag tror att den västerländska kvinnan rent bildningsmässigt sett ligger närmare den jemenitiske mannen.

Som västerländsk kvinna tog hon sig också friheten att åka motorcykel, sitta på kaféer och smyga sig ut när de flesta andra kvinnor redan hade sökt sig hem.

Ta seden dit man kommer

I ett land där västerlänningar är en ovanlig syn och där i princip alla kvinnor använder slöja, den ena mera täckande än den andra, skulle det ha varit nästintill omöjligt för Härmälä att klä sig som hon brukar.

– Den första dagen använde jag inte slöja och någon tafsade mig på baken och sprang sedan sin väg. Efter det använde jag slöja och stötte inte längre på några problem.
Man tar seden dit man kommer, så att säga, men man kan ju fråga sig varför också icke-muslimska kvinnor ska vara tvungna att bära muslimsk klädedräkt för att männen inte ska tafsa på dem. Kan inte en kvinna respekteras oberoende, som person? Slöjan i islam är ju ett sätt för kvinnan att visa att hon tror, också utåt, men säkerligen finns det bland jemeniterna också kvinnor som inte är lika starka i sin tro. Trots det bär nästan alla slöja, eftersom en kvinna som bär slöja automatiskt får mera respekt.

Enligt Härmälä skulle Finland ändå må bra av en dos islam. Hon minns hur hon satt i metron efter att ha kommit hem från Jemen och ölburkarna rullade längs golvet, var och en satt för sig själv, uttryckslösa. Själv har hon gett upp alkoholen och försöker i stället utveckla sin personlighet så att hon ska kunna vara lika social när hon är nykter, som när hon är berusad.

Bråkig tonåring blev ung muslim

Aishas historia är annorlunda. Hon vill inte avslöja sitt riktiga namn och inte heller ställa upp på fotografier där man skulle kunna identifiera henne. För henne är religionen en privat angelägenhet. Möjligen är det de negativa upplevelserna av de finska, muslimska kretsarna i Finland som gör henne skygg. Efter en tid som rätt aktiv inom det muslimska samfundet i Finland har hon nu dragit sig tillbaka och utövar sin religion i ensamhet.

– En del finska muslimer koncentrerar sig på att göra allting rätt utåt sett, men de koncentrerar sig inte på att först arbeta med sig själva och sitt inre. I stället är de väldigt kritiska mot hur andra ser ut och uppträder, och fäster sig vid detaljer som de anser gå emot islam. Jag tror det var sista droppen när en finsk muslim frågade mig om jag plockar ögonbrynen. När jag svarade att jag gör det sade hon åt mig att man inte får göra så. Då jag frågade henne varför fick jag egentligen inget svar. Sådant förekommer ofta.

Aisha har varit muslim sedan hon var fjorton år gammal. Nu är hon tjugo. För henne innebar det som hon kallar återkomsten till islam en radikal förändring – till det bättre. I de tidiga tonåren var hon på villovägar. Hon levde rövare så till den milda grad att skolhem skulle ha varit nästa etapp. Föräldrarna var rådlösa.

– Man ringde från skolan och frågade min pappa om han visste var jag var, för där var jag i alla fall inte. De sade åt honom att om han inte kan hålla mig i skolan eller hemma så kan han inte behålla mig alls. För honom var det en stor lättnad när jag konverterade och han märkte vilken lugnande inverkan det hade på mig. Jag vet inte hur det hade gått för mig annars.

Flera år senare berättade henne syster för henne om pappans villrådighet inför den totalt oregerliga tonårsdottern, om hans oro, om hur ont allting hade gjort, och det förstärkte hennes övertygelse om att hon hade gjort rätt val.

– Människor behöver tyglar och islam ger dem det, men på ett bra sätt.

Precis som Härmälä dricker Aisha inte alkohol och hon undviker griskött. Hon ber fem gånger om dagen och använder huvudduk. Förutom det klär hon sig som en adapterad version av en västerländsk muslim. Kläderna är långa och heltäckande men snygga, formsydda och i vackra tyger. För henne har huvudduken inte inneburit några problem till exempel på arbetsmarknaden. Hon jobbade en tid på en indonesisk snabbmatsrestaurang och ägaren var själv muslim, så han var snarare positivt inställd. Det hon irriteras av är att de flesta västerlänningar inte kan greppa tanken på frivillighet när det gäller den islamiska klädedräkten.

– Folk tror alltid, hur man än förklarar det för dem, att det finns en man där någonstans bakom det hela som tvingar, trots att själva tanken på tvång går emot religionens princip. Ingen verkar förstå att det här faktiskt är mitt val och att det får mig att må bra. Min pappa brukar sitta bredvid mig i soffan och se på teveprogram där västerländska analytiker säger sanningen om islam och kvinnans dåliga ställning i den muslimska kulturen, i stället för att fråga mig.

Men naturligtvis anser hon också att tvång förekommer. Tvångsäktenskap, tvångsslöja, tvång att stanna hemma även om man inte vill.

Respekt och mänsklig värme

För Aisha handlar klädseln om att respektera sig själv och sin egen kropp. Att inte ställa ut den som ett föremål, och att inte tränga sin sexualitet på andra. Det betyder inte nödvändigtvis att man förtränger den, men att man själv väljer hur man använder den, och vem som får uppleva den. Det handlar om att ta kontroll över sin egen kropp eftersom den inte är någon annans angelägenhet. Att värdesätta den, säger Aisha.

– Nu för tiden säljs de mest besynnerliga saker med hjälp av sex. Till exempel motorcyklar. Vad har motorcyklar med nakna kvinnor att göra? Det att kvinnan hela tiden måste vara vacker leder ju till sjukdomar i samhället, som anorexi och annan ångest över det kroppsliga. Radikala ingrepp som skönhetsoperationer är vardag. Men om människan blir en slav under kroppen och allting cirklar kring den, hur är det då med hjärnan?

Aisha har varit muslim i sex år. Eftersom hon konverterade som väldigt ung har hennes syn på religionen anpassats och förändrats anefter som hon har vuxit upp.

– I början var jag väldigt radikal och fördömande. Jag tog till mig alla de muslimska sederna väldigt fort och klädde mig i formlösa, stora kåpor. Men det som har kommit snabbt försvinner lika fort, säger hon, och de stora kåporna och den fördömande attityden förbyttes efter hand mot en mera liberal syn.

Livet är enligt henne en förberedelse för döden, och var och en är ansvarig för hur väl man har förberett sig. Det betyder trots allt inte att människan ska isolera sig från samhället och sitta hemma och be hela dagen. En stor del av islam går också ut på att försöka göra gott och växa som människa. Aisha ger regelbundet allmosor åt fattiga och arbetar med att utveckla sin personlighet, avstå från känslor som hat och avund, bemöta alla hon träffar med medmänsklig värme. Hon försöker bry sig om andra och göra lite gott också. Radikalt? Kanske det.


Valet är fritt – men alla får inte välja
Det händer ofta att mina samtal med muslimska kvinnor överlag, och speciellt under intervjuerna med Aisha och Inga Härmälä, väcker flera frågor än de egentligen ger svar på. Det är en mycket svår balansgång att intervjua männi­skor som står för något som västerlänningar överlag upplever som skrämmande, främmande och kontroversiellt.

Kvinnornas ställning i arabvärlden och i muslimska länder är ett ämne som ofta leder till enormt hetsig debatt, ofta mera präglad av känsloutbrott än av egentlig kunskap. ”Det är synd om dem”, är en välvädrad åsikt, som ofta hörs specifikt ur västerländska mäns munnar. Västerlänningar som inte har besökt något av de länder vars kvinnor de så gärna skulle befria. Finns det inte också ett visst mått av förmyndarskap i en sådan åsikt? Är det den gamla kolonialiseringsandan som spökar, i samklang med en omyndigförklarande ”vi vet vad som är bäst för dem”-attityd?

Svaret på den frågan är både ja och nej. Man kan lugnt säga att den västerländska kvinnan har det bättre i fråga om utbildning och karriärmöjligheter, än kvinnor i många muslimska länder. Men jag frågar mig varför debatten ofta gäller just de muslimska länderna. Kvinnor i delar av Latinamerika och de delar av Afrika som inte är muslimska har det inte nödvändigtvis bättre än kvinnorna i en del av de muslimska länderna.

Ändå är det just de muslimska kvinnorna som kommer på tal när jämställdhetsfrågan vädras, gång på gång. Det är möjligt att det beror på att de bär sin religion synlig på kroppen, i form av slöja och heltäckande klädsel. Den här klädseln symboliserar religionen, för en stor del av dem själva. För oss – eller vissa av oss – har den kommit att ses som en symbol för förtryck. Det möjliga kvinnoförtrycket i vissa latinamerikanska länders machokultur, till exempel, är inte synlig för ögat eftersom den latinamerikanska kvinnan klär sig västerländskt.

Hur är det då egentligen med den muslimska klädedräkten? Är det fråga om förtryck eller inte? Jag skulle säga att det inte direkt är klädseln som är förtrycket. Klädseln är som toppen på det där berömda isberget. Förtrycket, där det finns, kommer från samhället och finns under ytan även om toppen skulle kapas. Jag tror ärligt talat inte att ”den muslimska kvinnan” skulle bli mindre förtryckt ifall hon kastade slöjan, men låt oss för ett ögonblick föreställa oss att hon gjorde det. Inte skulle det förändra det faktum att en del av dessa kvinnor lever i ett samhälle där kvinnor över lag inte får grundläggande utbildning, inte får välja vad de arbetar med, och vars livsvillkor på många sätt dikteras av männen.

Det är inte själva slöjan inom islam som är problemet. Slöjan döljer problemet. För många är slöjan en förutsättning för att få gå ut ensamma överhuvudtaget, och det är egentligen där som problemet ligger.

Aisha som jag intervjuade är lyckligt lottad, för hon lever i ett land där hon fritt kan välja sin religion och på vilket sätt hon utövar den. På det sättet är konvertiter som hon i en lycklig position, jämfört med en del av de kvinnor som lever i traditionella muslimska länder, som till exempel Jemen. Aisha får välja. Aisha kan gå ut utan slöjan, utan att bli sedd som främmande eller konstig. Hon kan gå ut med slöja och kanske bli sedd som lite främmande och lite konstig av vissa, men inte av alla, och hon behöver inte frukta för sitt liv eller sin heder vad hon än väljer.

Jag har hört muslimska immigranter säga att de inte var fria att utöva sin religion i sitt eget muslimska land, just på grund av sederna som blandas med religionen i en så finmaskig väv att religionen och kulturen bildar ett till synes enhetligt mönster, där inte ens vävaren kan urskilja de olika trådarna. Ibland förföljer dessa seder trots allt immigranten till det nya landet och ger utslag i tendenser som till exempel hedersmord, ett fenomen som för övrigt är kulturbundet snarare än religionsbundet.

Konvertiterna anses av en del moderna, muslimska feminister tillföra islam något otroligt viktigt, just för att de inte är påverkade av de arabiska ländernas kultur. De nya muslimerna går direkt till källan, Koranen, och utövar därmed en version av islam som inte går att förväxla med kultur på samma sätt.

Johanna Holmström

Lämna en kommentar