Mellan 16/3 och 18/4 har journalisten Jessika Ritzén bloggat för Aftonbladet om hur det är att leva på social­bidrag. Under en månads tid lägger hon sin medelklasslön på omkring 30 000 kronor åt sidan och försöker få en summa som motsvarar riksnormen för underhållsstödet att räcka till.

Från Ritzéns blogg 16/3:

”Jag har 2910 kronor att leva för. Riksnormen minus 770 kronor som ska gå till mobil, tidning, telefon och tv-avgift. Det har man kvar i plånboken. Nivån hålls svältlåg med flit menar vissa forskare. ’Det ska vara så jävligt att leva på socialbidrag så att man gör allt för att ta sig ur det’, sade någon.”

Först tycks bloggen handla om hur hon själv ska få det att gå ihop. Sedan börjar det mer och mer handla om hur andra har det, hur socialen fungerar i olika kommuner, vilka kommuner som tar betalt för att använda internet på biblioteken, vilka krav och begränsningar som gäller för bidragstagare. Till exempel om hur alla inkomster dras av social­bidraget så att man inte kan åtgärda en akut kassakris genom att sälja något man har eller ta emot en gåva eller ens ett arv. Och om hur det kan fortgå år efter år, samma nivå som knappt ger mat och bostad, och absolut inte täcker oväntade utgifter, även om de är nödvändiga.

Responsen är massiv. När jag läser de sista inläggen och ögnar igenom resten på lördag kväll 18/4 har varje enskilt inlägg allt från trettio till långt över hundra kommentarer. Man kan spendera timmar med dem. Ritzén lyfter in kommentarerna i sina inlägg och ger bloggen gästande stjärnor. En av dem är Cecilia Lång som är 20 år och har jobbat i en butik och köpt en bostadsrätt innan hon blev arbetslös. Hon har jobbat för kort tid för att få en tillräcklig arbetslöshetsersättning och måste gå till socialen. Hon är ung, vacker, frisk och aktiv, och har föräldrar som ställer upp för henne. Men hon är likväl pank och har trots flitigt sökande svårt att hitta ett nytt jobb i dagens konjunkturläge. Hon motsvarar inte människors fördomar om socialbidragstagare. Därför fungerar hon bra som mannekäng för hur ofattbart svårt det tycks vara att få ut de pengar som man i hennes situation har rätt till. Att behov av socialbidrag inte handlar om person utan om situation är en av Ritzéns centrala teser. De är inte de; de är vi, vem som helst av oss.

Kontentan är att det Välfärdssverige som de flesta svenskar tror att de lever i egentligen inte finns. Inte för alla, och särskilt inte för dem som behöver socialbidrag. Det lagstadgade minimibeloppet räcker inte för att leva på, och det är inte alls självklart att man får ut ens det.

Blandad respons

Ända från början har bloggen väckt blandade reaktioner. Grovt taget kan man dela in reaktionerna, både innanför och utanför bloggen, i tre kategorier. För det första finns de som tycker att den är en bra satsning för att göra fattigdomen synlig. Bland dem finns många som själva lever eller har levt på socialbidrag.

För det andra finns de som moraliserar över bidragstagarna och avfärdar problemet. De tycker att socialbidragstagare borde vara tacksamma för vad de får och inte gnälla. Det är ju gratis pengar. Det är bättre än ingenting. De har sig själva att skylla, är lata, behöver se över sina attityder.  Den här gruppen rymmer också ren naivitet. Ellen 19 år, till exempel, tycker att man inte ska klaga och ger goda råd för hur man får pengarna att räcka. Men hon tycks glömma att folk har barn, glasögon, sjukdomar; att kläderna slits ut, att man inte vet om och när man får pengarna, och att det inte alltid är övergående. Gemensamt för dem i den här andra kategorin är att de individualiserar bidragstagarnas problem. Eftersom de själva är ansvariga för sina liv ska de inte förvänta sig att vi, samhället, ska bekosta deras uppehälle. Som om samhället skulle gripa in i människors liv först i och med att hon har blivit utan inkomst, och då i egenskap av utomstående välgörare.

För det tredje finns de som attackerar Ritzén för att hon ”leker fattig”, och som tycker att bloggen i sig är opassande, pinsam eller missvisande. Många av dem ser problemen som strukturella, men anser att Ritzén misslyckas med att sätta fingret på det väsentliga. Här finns sådana som har egen erfarenhet av att leva på socialbidrag eller annars anser sig ha inblick, och som inte tycker att Ritzén kan förstå vad det innebär. Här är Ritzén snar att förklara att hon faktiskt har levt på socialbidrag en tid när hon var yngre och att hon är medveten om att det är något helt annat att vara fattig på riktigt. Att det är ett begränsat experiment med begränsade anspråk.

I den här tredje kategorin finns också de som anklagar Ritzén för populism och exploatering av fattiga samtidigt som de för fram den typen av högerpolitik där det sociala ansvaret figurerar i form av vagt önsketänkande, om alls. Karin Olsson önskar i Expressen 24/3 att socialminister Göran Hägglund ”hellre läser bloggarna av folk som är fattiga på riktigt. Detta är en genre där man inte behöver en välmenande journalists skildring, utan kan följa äkta berättelser.” Det är synd om dem som är utan arbete och fattiga på riktigt, och socialkontoren arbetar undermåligt. Överraskande nog är lösningen på problemen att ”incitamenten att arbeta i stället för att få försörjningsstöd måste vara starka. Skillnaden ska vara stor mellan att gå från socialbidrag även till ett lågt betalt arbete.”

Man undrar hur det här ska hjälpa de fattigaste till ett bättre liv i ett samhälle som går mot tolv procents arbetslöshet. Man undrar varför jag alls gitter citera Olsson.
Kanske är det för att det hon skriver är på ett märkligt sätt förhäxande.

Folkhemsomsorgen om de fattiga finns i princip kvar, hon är på de fattigas sida, mot dumma Jessika. Alla ska ha det bra och det funkar bäst om alla är duktiga.  ”Vi måste se till att de som är arbetslösa fortsätter att söka jobb”, säger också svenska finansministern Anders Borg uppmuntrande. ”Det gäller att gå upp på morgonen och inte vända på dygnet.” (Aftonbladet 15/4)

Eftersom samhället inte behöver hela den arbetsföra befolkningen i aktiv tjänst hela tiden ska man sysselsätta dem med sådant som får dem att önska sig ett lönearbete mer än något annat. Att söka jobb är det allra lämpligaste. ”Praktik” är en annan form av lämplig sysselsättning som flera av kommentatorerna på bloggen har råkat ut för. Den skiljer sig från arbete bara på det sättet att man inte får lön.

Jag minns att jag som tonåring under 90-talsdepressionen, på ett för tonåringar typiskt vis, menade att de arbetslösa nog borde jobba lite för att förtjäna sina bidrag. Jag tänkte mig hur jag minsann skulle stå och kratta i någon park, för att göra rätt för mig. Då var det någon bättre vetande som förklarade att facken nog skulle ha ett och annat att säga om det: gratis arbetskraft förvränger arbetsmarknaden. Var det så? Är det så?

Liknande i Finland

Hur är det då med socialskyddet i Finland idag? Jag hittar beloppen för utkomststöd på nätet, grundbeloppet är 417,45 euro för ensamstående. Borde räkna ut hur stort bostadsstöd man får därtill. El och hemförsäkring, liksom sjukhusräkningar och något mer, betalas skilt. Undrar smått vad det är för sysselsättningsåtgärder som man kan bli utsatt för om man är socialkund. Om man upprepade gånger vägrar delta i dem kan man förlora 40 procent av grundbeloppet. Det är i sin tur minst 40 procent under vad som anses höra till existensminimum i Finland.

Systemet är snarlikt det svenska och summorna överlag jämförbara. Men hur får man fram uppgifter om hur lätt eller svårt det är att få ut de bidrag man borde ha rätt till, som man behöver för det nödvändigaste? Hur får man veta om folk blir förnedrade? Har det forskats i det? Jessika Ritzéns blogg är långt från regelrätt forskning, men den tycks ha lyckats med att hämta fram en massa fakta. Den visar hur folk lever i Sverige, och hur deras problem ser ut, och hur systemet inte fungerar som det ger sig ut för att fungera.

Är Ritzén populistisk? Folklig, populär, lättbegriplig och kvällspressklatschig är hon, med smått ovårdat bloggspråk och läsargallupar. Men det som Fattigbloggen säljer är faktiskt genuint nyttigt. Den ger medvetenhet, dels om faktiska villkor, men också om det mentala landskap som formar de faktiska villkoren. Och den gör det effektivt: en månad, en journalist.

Från Fattigbloggen 18/4: ”Jag vill att Fattigbloggen ska finnas för alltid även om vi stänger kommentarerna nu. Den ger en unik nutidsbild av Sverige 2009.”
Du hinner alltså ännu. Sök på ”fattigbloggen” eller gå direkt till blogg.aftonbladet.se/30258.