Temat i Sofi Oksanens roman Puhdistus är, som titeln anger, reningen som ett existentiellt motiv, närmare bestämt som självdestruktiv fantasi. Boken skildrar två estniska kvinnoliv, på ett ödesdigert sätt sammanlänkade. Aliide är gammal, har genomlevt krig, sovjetdiktatur och Stalintida utrensningar (”puhdistus” kan ju också betyda utrensning). Zara är bara tjugo, men har liksom Aliide utsatts för rått sexuellt våld, visserligen rättfärdigat i sexslaveriets kommersiella snarare än krigets politiska termer.
Puhdistus är en bok om ondska. Boken visar hur ondskan ”fungerar” genom att få offren att börja se sig själva med förgriparnas förnedrande blick, som så värdelösa och smutsiga att de aldrig kan bli rena igen. I en gruvlig scen sitter Aliides systerdotter Linda, som bara sju år gammal utsatts för ett brutalt övergrepp, och hugger sig själv i handen med en gaffel. Blicken är tom, hon har blivit sin egen bödel. Aliide, som själv var med den där hemska natten i kommunalhusets källare, står och betraktar flickan, och önskar för ett ögonblick att hon ska fortsätta hugga, hårdare. Hon ryggar tillbaka för tanken, men kan ändå inte förmå sig att gå fram till Linda: hon vill inte röra ”den där varelsen”, hon känner ett fysiskt äckel inför sig själv och barnet.
Att beskylla offren för att de tar till sig bödelns sätt att se sig själva vore groteskt, men en lika stor lögn är det att säga att ingen annan möjlighet finns för dem. Då accepterar man på ett metafysiskt plan bödelns perspektiv, att han kan göra sina offer till vad han vill. Men den makten har han bara så länge offren tror på lögnen att han har den. Djävulen är först och främst en lögnare.
Men det handlar inte bara om offrets skam, utan också om att Aliide själv med berått mod förrått sin syster och Linda. Ett annat tema i Puhdistus är just hur ondskan har en tendens att sprida sig, inte av sig själv som ett virus, utan genom att ge oss frestande möjligheter att ge utlopp för den småsinthet, avund, svartsjuka, fega självbevarelsedrift som vi redan bär inom oss. Krig och andra extrema situationer ”gör” inte plötsligt goda människor onda. Att ondskan skulle ha en sådan makt över godheten är djävulens första lögn: i själva verket är ondska en destruktiv reaktion på vår maktlöshet inför godheten, inför det som vi bara kan ta emot och öppna oss för, men ingenting ”göra” åt.
Det som sker när ondskan sprids är istället att extrema situationer gör människor som normalt går säkra skyddslösa, och då ser andra sin chans, som Aliide ser sin. Hon har i sina egna ögon varit besudlad från början, redan innan övergreppen i kommunalhusets källare. Hon har aldrig dugt i jämförelse med sin perfekta syster som gjorde allt hon gjorde så ”rent” (ordet återkommer också här, det finns överallt i boken). Hon förtärs av känslor av mindervärde och avund, och när chansen öppnar sig att röja systern ur vägen och få hennes man till sin, tvekar Aliide inte.
Aliide är alltså både offer och bödel. Men det betyder inte alls att Puhdistus på något sätt skulle sudda ut kontrasten mellan gott och ont, tvärtom. I den här boken finns inga moraliska ”gråzoner”. Egentligen är allt svart. Också det mått av hygglighet eller tillgivenhet folk ibland visar beskrivs så att man anar en hjärtats reservation som vid en liten förändring i omständigheterna skulle blomma ut i öppen fientlighet och svek.
Det är just den här tröstlösheten som är bokens stora förtjänst. Oksanen försöker inte intala oss att det finns något gott någonstans i de handlingar och hållningar hon skildrar. Tvärtom säger hon: se här, just så här beter vi oss ständigt, det är allt mycket mänskligt, det har sina högst begripliga motiv, och ändå finns här inga försonande drag alls. Läsaren erbjuds ingen flyktväg.
Vad finns då kvar? En tro på människor, men naturligtvis inte i form av en ”from” förhoppning – sådana naiviteter är bara cynismens första form. En helt annan tro, en verklig tro, skymtar i beskrivningen av Aliides reaktion på de unga männen som skickades iväg till Tjernobyl för att göra rent efter kärnkraftsolyckan. De återvände nedsmutsade, ett mänskligt ”avfall” som ingen kvinna vill ta i med tång. Aliide känner igen sig i dem, hon har alltid känt sig nedsmutsad på samma osynliga, ohjälpliga sätt.
Men blotta identifikationen i sig är inte avgörande. Andra kvinnor som råkade ut för sexuella övergrepp har Aliide alltid känt igen sig i. Hon har känt ”lukten” av deras skräck då de hör stövelklamp, de har förrått sig genom den flackande blicken och de dubbla paren underbyxor. Men just identifikationen har alltid fått henne att undvika dem, att förtala dem och skälla på dem så att ingen ska märka att hon är en av dem. På samma sätt äcklas hon av kvinnor som ännu är unga och oskyldiga, hon vet ju att hon var likadan en gång, att de är precis som hon var – och se på henne nu!
Tjernobyl-pojkarna däremot väcker medlidande hos henne, ett medlidande utan äckel eller nedlåtenhet. När hon känner igen en sådan pojke känner hon kärlek, får lust att sträcka ut handen och röra vid hans kind. Den här lusten är den enda ljuspunkten i hela boken. Här handlar det inte längre om önskan att rena sig, som ju förutsätter att man känner sig äcklig, att man varken står ut med att beröra eller beröras, kan beröra bara i besudlingens, i övergreppets eller prostitutionens form.
Här finns däremot just det som äcklet inte står ut med: lusten. Lusten är varken ren eller smutsig, men om den finns, finns ljus i livet. Finns den inte är allt svart, svart av de äckliga, kryllande flugor som Aliide genom hela boken jagar – utan resultat, för flugorna är hennes eget äckel. ”Flugan vinner alltid.” Och då är det enda som återstår drömmen om ett brännoffer, den dröm Aliide ständigt dras till, där allt äntligen blir rent, rent och dött som aska.
Joel Backström
