I Annika Tudeers insändare om Hbl:s kultursidor skriver hon om den fiktiva skara ungdomar som antas gilla rock- och poprecensioner och ställer dem mot ett “vi” som föredrar välskrivna artiklar. Visst betonar Tudeer att det finns ungdomar som gillar välskrivna artiklar, men några frågor uppstår. Menar hon att ungdomar som läser poprecensioner inte bryr sig om texterna är välskrivna eller inte? (Också en kort text kan ju vara välskriven, en lång dåligt skriven o.s.v.) Eller uttrycker hon en inställning till popmusik där den logiskt inte kan bära inom sig något tillräckligt intressant för analys, resonemang och eftertänksamhet. Eftersom hon ställer det välskrivna i motsatsförhållande till rock- och poprecensioner misstänker jag det senare (i synnerhet med tanke på att recensioner av litteratur lyfts fram som något för livet inspirerande).

Det är klart att t.ex. litteratur och drama har varit viktiga former för undersökningar av människans natur, jakten på varat eller spaningar efter tidens flykt. Men man verkar ibland glömma att pop och rock också uttrycker ett spekturm av existentiella frågor: frågor om identitet, om makt, om mening … Jag håller med om att det är en av kulturjournalismens uppgifter att analysera och diskutera de idéer som olika verk försöker förmedla eller uttrycka, men jag kan inte förstå varför man alltid vill ställa pop och rock mot andra kulturformer. Bägge handlar ju om idéer – och om upplevelser. Poppen förtjänar såväl utrymme som att bli tagen på allvar.

Själv är jag förresten ingen vän av personporträtt men jag gillar pop. Att Annika Tudeer verkar bunta ihop det på kultursidan som hon inte gillar och gestaltar det som ett hot mot det hon föredrar leder tvivelsutan till problematiska kategoriseringar. Nu handlade ju texten om Hbl och dess kulturpolitik, ja avsikten var kanske inte att diskutera det jag diskuterat, men jag anser att det sätt som popmusiken benämns i den uttrycker ett perspektiv som inte gör poppen rättvisa.