Våldsstatistik är inte svårt att få fram på nätet. För att få veta vad som definieras som misshandel och hur våldet uppstår i ett spektrum med nedvärderande kommentarer i ena änden och brott mot liv i den andra rekommenderar jag Mona Eliassons grundläggande verk Mäns våld mot kvinnor.

År 2007 utkom antologin Lyckliga slut (red. Alakoski, recension i Ny Tid 5.11.2007), där 17 kvinnor berättar om sina erfarenheter av våld i hemmet. Som ett svar på den utkommer nu Våld till vardags, där 17 män i essäns eller fiktionens form presenterar texter kring olika slag av våld.

Förordet utlovar ”röster som inte hörs så ofta”, men efter avslutad läsning är jag nästan lite irriterad. Var är alla våldsmän? Inte en enda bekänner att han slår (i presens), eller blottar sin ångest och hjälplöshet. De mer skönlitterära texterna – som i och för sig är bra, i synnerhet Alexanders Ahndorils dovt stillastående sommarinterör och Jens Liljestrands hejdlösa guillousplatter – innehåller nog våld av olika slag. Men vill jag ha våldet gestaltat kan jag lika gärna gå till bibban och välja Khaled Hosseinis Tusen strålande solar eller Odyssén eller vad som helst.

Den av skribenterna som är mest övertygande som potentiell våldsman är exfängelsekunden Rickard Flinga, som beskriver hur det kändes att höra pappa misshandla mamma och hur han själv har hämnats genom att misshandla och mörda. Texten är klar och självreflekterande men man hade också velat veta hur det gick till när han bröt sig loss ur våldsspiralen.

Lars Einar Engström ställer i ”En sexists funderingar” å sin sida frågan vad kvinnoförtryck har med vanliga män att göra, män som varken slår eller våldtar. Han svarar själv att alla män är delaktiga, eftersom våldet är inbyggt i den kvinnosyn som råder bland män. ”Inte vissa män, i en speciell klass eller med vissa sociala problem, utan män som helhet”.

En liknande syn har Lars Jalmert, som menar att samhällen på olika sätt försöker dölja att det är just männen som begår våldsbrott.

De kan sin Eliasson m.a.o. Ett lite annat perspektiv antar René Vazquez Díaz som i en bred essä med intressanta sifferuppgifter bl.a. försöker komma åt vad som driver den man som misshandlar. ”När en man misshandlar sin partner därför att hon lagat fel mat är det inte en handling han far ut mot. Han angriper inte ens en människa: han ger sig på en bild, det är ett inre seende som sönderspränger honom.”

Våld till vardags utgörs av en brokig samling texter som delvis överlappar varann, delvis laborerar på sinsemellan olika plan. Jag hade önskat att de varit mer smärtsamt självutlämnande, men okej, det är nog att kräva det orimliga.

Jenny Kajanus