För ett par veckor sedan föll domen mot fildelningssajten Pirate Bay. Stockholms tingsrätt dömde alla fyra åtalade till ett års fängelse var. Skadeståndet till de målsägande gick på 30 miljoner kronor, mot de 100 miljoner kronor man yrkat på.

“Beräkningsgrunden för skadeståndet består bland annat av en antagen förlust på 6,50 per nedladdad skiva och 0,70 per nedladdad låt, i enlighet med skivbolagens yrkanden”, kan vi läsa på svenska wikipedia. Ytterligare skall det betalas cirka 73 kronor per påstådd nedladdning för svenska filmer, samt 150 kronor och 300 kronor för nedladdade amerikanska filmer respektive teveserier. De amerikanska filmbolagen yrkade på att marknadspriset skulle användas som beräkningsgrund men tingsrätten använde i stället “den faktiska förlorade intäkten”.

Men vilken är den förlorade intäkten för filer av musik, filmer och spel?

Pirate Bay lagrar torrentfiler som låter nätanvändare ladda ner bland annat film och musik från andra nätanvändare. En fil är en kodsekvens av magnetiskt inpräntade ettor och nollor i ett filsystem på en hårdskiva. När någon laddar ner en film (eller sekvenser av den) så uppstår en kopia av samma kod på datorn som laddar ner. Koden dupliceras alltså, den försvinner inte från den som laddar upp. Fildelaren tar – eller stjäl – alltså inte ett föremål från plats A till plats B.

Vad är då värdet på en datafil? Enligt Stockholms tingsrätt tycks värdet på en fil ligga nära värdet på ett fysiskt lagringsmedel (till exempel en dvd-skiva) innehållande data (musik, spel, filmer etc.) av något slag. Vad man betalar för är alltså både lagringsmedlet och data på det.

I nyklassisk ekonomisk teori skulle man säga att priset på vårt fysiska lagringsmedel inklusive medföljande datasekvenser uppstår på en marknad där utbud och efterfrågan på varan möts. Förutsättningen för efterfrågan är att det råder knapphet på marknaden för just det här lagringsmedlet med tillhörande data.

Den främsta konkurrenten till den nyklassiska hegemonin är antagligen marxistisk värdeteori. Enligt Marx utformas priset på en vara enligt det genomsnitt av tid som det tar att producera just den varan under de genomsnittliga produktionsförhållandena. Den här så kallade “samhälleligt nödvändiga arbetstiden” får sitt pris enligt kostnaderna för produktionsmedlen och arbetarnas förmåga att förhandla sina löner med kapitalisterna. Varan säljs sedan på en marknad där proletärerna måste köpa varor till ett pris som överstiger produktionskostnaderna och deras egna löner, eftersom kapitalisterna äger alla produktionsmedlen.

Vad blir då den digitala kopians värde granskad i ljuset av dessa teorier?

“I den digitala världen blir informationsekonomins huvudråvaror – lagringskapacitet, processorkraft och bandbredd – billigare för varje dag. Två av den traditionella ekonomins viktigaste knapphetsfunktioner – tillverkningens och distributionens marginalkostnader – rusar huvudstupa mot noll”, skrev Chris Anderson i den amerikanska tidskriften Wire för ett drygt år sedan.

Nyklassisk ekonomi förutsätter alltså att marginalkostnaderna stiger då produktionen växer över en viss gräns – det vill säga kostnaderna för varje enskild vara stiger då man ökar produktionen – i stället för att sjunka. (Till exempel då man i bilindustrin måste bygga en ny fabrik.) Men den digitala produktionen vänder upp och ner på påståendet. Endast den första varan kostar (arbetstid, produktionsmedel) och sedan närmar sig priset för varje efterföljande exemplar noll. För det är ju bara lagrinskapaciteten, processorkraften och eventuellt bandbredden som kostar. Att göra en kopia tar oftast bara två musklick.

Det finns alltså ingen knapphet på information i det digitala universumet. Det finns bara artificiell knapphet genom domslut, digitala spärrar och övervakning. (Och efterfrågan på avgiftsbelagd information är helt olik den på gratis infromation, oberoende vad man tycker om förlorade försäljningstillfällen vid Stockholms tingsrätt.)

Men är det inte mycket annan knapphet som är artificiell? Marknaden är onekligen ett ytterst okänsligt mått för värde och man kunde ju resonera att var och en i varje fall har rätt att få betalt för sitt arbete.

Tyvärr tycks inte heller den marxistiska värdeteorin med sin tyngdpunkt på arbete ge mycket till stöd för de här anspråken när det kommer till digital kopiering. Den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för en digital kopia närmar sig i stora delar av världen noll och kopian borde enligt allt vett inte ens existera (å andra sidan antyder Marx i Grundrisse att lönearbetet i och med teknologins utveckling kommer att sluta vara måttet på värde).

Men digitala kopior är allt annat än värdelösa. De kan användas för att bygga upp eftertraktade funktioner som nog är knappa. Pirate Bay eller Facebook distribuerar information som saknar knapphet men samtidigt skapar de i sig ett nätverk som går att sälja till annonsörer, bland andra.

Här utmanas vår syn på värdefullt arbete. Webbaserade nätverkstjänster skapas inte bara av sajternas utvecklingsteam utan deras värde uppstår ur det oändliga antal timmar användarna förbrukar vid dem. Sidornas värde är inte bara avhängigt av de som gjort infrastrukturen (de “glåmiga nördarna” bakom Pirate Bay) och de som gjort innehållet (alla som skapar musiken, spelen, programmen, filmerna, böckerna som gör tjänsten önskvärd) utan även och inte minst av användarna. Det är användarna, som sitter och bläddrar förbi porr- och pokerreklamen på Pirate Bay, som producerar sidornas enda försäljningsvärde, fast deras närvaro förstås förutsätter både innehåll och infrastruktur.

Samtidigt gäller det att notera att informationen på (så olika) sidor som Pirate Bay och Facebook fortfarande är gratis för användarna, eftersom användarna inte är de som lider av knapphet. Internet går i ökande takt mot ett gratis samhälle där vem som helst kan göra vad som helst. Användarna får allt större tillgång till olika medel att skapa innehåll och skillnaden mellan det romantiska författargeniet som skapare och den konsumerande mottagaren börjar vittra bort.

Eller som Johan Söderberg uttryckte det i boken Allt mitt är ditt: “Bortom immaterialrätten hägrar en värld där var och en fiskar på förmiddagen och gör litteraturkritik på kvällen, utan att bli varken fiskare eller kulturarbetare.”