För att försöka förstå Europa idag måste vi vara beredda att revidera våra uppfattningar, om minnet av andra världskrigets massdödande, om den berättelse som i Västeuropa organiskt leder fram till dagens EU och om mycket annat.

Så mycket blev tydligt under nättidskriften och tidskriftnätverket Eurozines 22:a europeiska träff för kulturtidskrifter, som ägde rum i Vilnius 8-11.5.

Av de tre stora paneldiskussionerna i helgen, under rubriken European Histories, behandlade den första knytpunkten 1945 och dödandets historia. Talarna var den amerikanska historikern Timothy Snyder, den ryska historikern Dina Khapaeva och den litauiska filosofen Leonidas Donskis. I den andra dryftade två ex-dissidenter, slovenska Martin Simecka och rumänska Mircea Vasilescu, knytpunkten 1989 och svårigheter kring minnet av kommunisttiden. I den tredje diskuterade den rysk-judiska författaren Zinovy Zinek, den amerikanska historikern Marci Shore och den litauiska teaterkritikern Irena Veisaite de östeuropeiska judarnas liv och historia.

Resultatet var en överraskande välbalanserad och inspirerande inblick i europeisk 1900-talshistoria och de spänningar som idag ligger under ytan för Europas fortsatta integration.

Med nya ögon

Snyder inledde den första av sessionerna med ett föredrag där han diskuterade strategier för massdödande i Europa under 1900-talet och den minnespolitik som har dominerat det offentliga minnet av det skedda. Enligt Snyder har den holocaustcentrerade hågkomstpolitiken bidragit till en historiskt missvisande bild av vad som skedde under andra världskriget, och skymt de huvudsakliga strategier som både nazisterna och kommunisterna använde för att döda ofattbara mängder av människor.

Auschwitz har exponerats så till den grad att det blivit en eufemism för den bakomliggande katastrofen. Berättelsen om andra världskriget i Europa kanoniserades alltför tidigt, innan man hade tillräckligt mycket kunskap. Bilden styrdes mera av ideologi och symboler än av fakta. Snyder betonar att han inte nedvärderar holocaust; han vill är visa att det som skedde var mycket större och mycket mer komplicerat. Dödandet av judarna var bara en del av Tysklands ursprungliga plan: den del som de klarast lyckades genomföra och som därför förtjänar stor uppmärksamhet, men det är dags att se vidare. Enligt den fulla planen skulle 50 miljoner människor försvinna för att ge plats för Tysklands storhet.

Men Snyder betonar också att Tyskland inte var ensam om massdödande i de länder som ligger mellan Tyskland och Ryssland. 15 miljoner dödades i området: av tyskarna 10 miljoner, kring fem miljoner judar och lika många andra. Ryssland dödade fem miljoner till. Liksom Auschwitz i det tyska fallet, har Gulag blivit den samlande symbolen för Sovjetunionens dödande. Men då bortser man lätt från det dödande som skedde i de västra delarna, mitt i Europa. Vi behöver mera kunskap om det här, exaktare fakta; det har vi inte ännu.

Vi måste tänka om bilderna av tyskt och ryskt lidande, tysk och rysk martyrskap. Under andra världskriget var Ukraina den farligaste platsen i världen, där hälften av populationen blev dödad eller etniskt rensad. Ukraina, Vitryssland, Polen och Baltikum var de främsta skådeplatserna för slakten. Vi tenderar att åtskilja och jämföra den kommunistiska och nationalsocialistiska makten, men i det här området är det deras överlappning som var den formande upplevelsen.

Snyder understryker att vi också måste revidera bilden av holocaust som en kulmination av det moderna, det teknologiserade dödandet. De flesta dog inte i gaskamrar utan blev skjutna eller så lät man dem avsiktligt svälta ihjäl; inga nya metoder precis. Men han pekar också på ett annat sätt på vilket de här händelserna kan sägas spegla det moderna. I både Tysklands och Sovjetunionens fall handlade det om strategier för ekonomisk utveckling som kombinerades med ideologi. Det här är något vi måste se upp för i vårt århundrade, särskilt som vi kommer att möta brist på vatten och naturresurser. Snyder ser USA:s invasion av Irak som ett lindrigt exempel på vad som kan vara att vänta.

Berättelse mot fakta

Ett pekfinger i diskussionerna riktas mot den berättandekultur som bär upp minnet av 1900-talets katastrofer. En stor del av minnesarbetet kring andra världskriget idag är individcentrerat. Genom berättelser om enskilda människor – biografier, romaner eller något mitt emellan – griper man tag i det obegripliga. Samtidigt som drivkraften i de här böckerna är beundransvärd har den sortens litteratur en tvetydig verkan. De understryker att det fruktansvärda är fruktansvärt, att vi måste minnas för att kunna gå fria. De har en moralfilosofisk tyngd: ondskans problem, och de har en historisk tyngd: detta har hänt. Samtidigt är de inte ämnade att fullt visa oss de verkliga strukturella orsaker som möjliggjorde det, och som möjliggör det idag, på andra håll i världen, under andra namn. Berättelserna kan förenkla. Den enskilda människans historia blir den universella historien: en allt innefattande symbol.

Mera och exaktare fakta är vad Snyder frågar efter, och det samma betonar Slavenca Draculic i en kommentar till diskussionen om 1989. Vem har dödats, när och varför? Inte bara under andra världskriget, utan också på 1990-talet. De unga i det forna Jugoslavien måste få veta varför de har svårt att få visum. Shore i sin tur berättar om hur unga amerikanska judar åker på minnesfärd till Östeuropa för att beskåda katastrofen, och sedan till Israel för att fira den judiska nationens födelse. De har en färdig tolkning som inte går att rubba. De kvarvarande östeuropeiska judarnas historia är de inte intresserade av. Varför lever ni här på gravgården? undrar de. Fakta behövs både för att förklara och för att bryta ner stelnade förklaringar.

Konstellationen är genomgående under seminariernas gång: fakta framom ideologi, mångfald framom samlande symboler. Vi måste arbeta mot falska minnen och falska historier. Vi måste se de historiskt betingade kontrasterna mellan öst och väst, men inte låta dem förvandlas till färdiga tolkningsmodeller. Flera inlägg betonar vikten av att inte längre leta efter skyldiga: den kollektiva skulden är ett otjänligt redskap. Minnet är fortfarande lika viktigt, men det behöver nu upprätthållas på ett annat sätt.

Det slår mig att betoningarna inte bara har att göra med att de tongivande debattörerna är historiker och journalister, vilkas kanske främsta uppdrag är att ta fram just fakta. Jag tror att den också är psykologiskt korrekt. Matade med holocaustberättelser från Schindlers lista till Sophies val sedan tonåren förhåller sig människor av min generation (x eller y) ganska kallt till dem. Det samma gäller för andra folkmordsberättelser. Vi vet att människan är ond. Vi bedömer sådana berättelser, liksom andra, enligt estetiska kriterier eller underhållningsvärde. Vissa berör trots att vi har hört berättelsen förut, vissa imponerar. Också de som är värdefulla färgas negativt av den holocaustindustri som varje år producerar mängder av kitsch. Vi behöver något vi kan tro på, som sätter tanken i rörelse: fakta.

Men man ska akta sig för att ta betoningen av fakta alltför ordagrant: också de som betonar fakta tolkar konstant, inte minst Snyder. Också detta: flera av talarna på konferensen använde just berättandet som redskap. Det finns berättelser och berättelser, och vi måste kunna sålla bland dem, liksom vi sållar bland fakta och fakta. Inte bara ”är/var det så?” utan framför allt ”varför ska vi lägga den här pusselbiten här?”, ”vilken bild blir det då?”

Europa idag

Europas förflutna tvinnas ihop med nuet. Historien behövs både för det storslagna syftet att förhindra mera dödande, och för det mera triviala syftet att förstå och utveckla den integration som sattes igång för att förhindra mera dödande. Vi kan inte bortse från det som har varit för att skapa en ny framtid, men våra tolkningar av det som har varit måste leva med i samtiden. Där den västeuropeiska efterkrigshistorien präglas av en successiv integration och ett löfte om stabilitet och fred, färgas den central- och östeuropeiska av förtryck, våld och rädsla. Tjugo år har gått sedan Berlinmurens fall, och den yngsta vuxengenerationen har ingen egen erfarenhet av kommunismen. Men djupa skillnader kvarstår i de mentala kartor som människor i öst och väst lägger upp. Ord som vänster och höger har olika innebörder, man ser olika faror, generationserfarenheterna matchar inte, den europeiska integrationen har olika innebörder, Nato har olika innebörder.

Det är stor skillnad på att tala med en drygt 30-årig brittisk tänkande, intelligent, vaken kulturtidskriftsredaktör och en drygt 30-årig polsk dito. Den första är liberal i den angloamerikanska bemärkelsen, d.v.s. (intellektuell) vänster. Den andra undrar uppriktigt varför man ska tala om vänster, vilken innebörd har det? Han upprepar frågan följande dag. Jag generaliserar och försöker undvika att låta min generalisering stelna till övertygelse.

---