Jean Genet – sorgens mästare

av Christian Brandt

Slumpen leder ibland blicken till en bokrygg som stått där i hyllan och tryckt hur länge som helst. Så skedde och boken var Tjuvens dagbok. Visst hade jag läst den men inte var det mycket jag mindes, egentligen bara att jag gillat den. Och så greps jag helt …

Jean Genet föddes år 1910 som son till en parisisk gatflicka. Uppväxten var tuff, mestadels på anstalter. Som författare har han kallats en bekännare med högmodet i behåll. Allt erkänns men ingenting ångras. Ändå är det inte det moraliska förfall han skildrar och identifierar sig med som gör hans text till vad den är. Pederast, naziromantiker, tjuv, prostituerad. Att stjäla ur kollektbössan med en limbestruken pinne. Listan kan lätt förlängas och är egentligen inte av betydelse. Det är en annan ”vittring” som driver texten och höjer den.

I det exemplar av Tjuvens dagbok (1949) som står på min bokhylla skriver Artur Lundkvist på baksidan: ”Han eftersträvar en idealversion av brottets värld, han skapar en glödande poesi kring den … Omdiktningen av tillvaron har varit hans självförsvar, en nödvändig akt av självbevarelse”. Här skuffas Genet in i den nisch som är reserverad för var och en som på allvar utmanar. Han görs till det sårade gatubarnet som med all rätt uppför sig störande. Som skriver av sig sin förnedring och innerst inne längtar till den vadderade länstol vi själva råkar sitta i. Hur väl fångar inte Lundkvist en etablerad allmänhets distanserade syn på Genet. Och hur träffsäkert missar han inte det som är väsentligt.

Genet: ”… trodde jag mig upphäva den makt som utgår från de ting, organ, ämnen, metaller och stämningar som länge varit föremål för en kult (diamanter, purpur, blod, sperma, blommor, naglar, guld, kronor, halsband, vapen, tårar, höst, vidunder, matroser, regn, sorgflor) och jag trodde att jag skulle kunna frigöra mig från den värld de symboliserar (inte den som de nämner vid namn men den som de för tanken till och i vilken jag sjunker in) …”

I sorgens modus framträder skönheten. Skönhet i sig är tom estetetik. Tjuvens dagbok är i sin substans en bögroman i en tid när homosexualitet ännu hade vidrighetens tjusning. Stilitano är guden över alla andra. Hans stympade arm som kompenseras av lemmens osannolika dimension tar struptag på vem som helst. Bög eller inte!

Fassbinder gör detta synligt på den vita duken i Querelle som bygger på text av Genet.

Obändligt drivs vi med på ”tjuven Jeans” nattliga färder. ”Långsamt sjönk slottet ned i vågorna, flöt kring mitt i det hav som slår mot kusten där vi går fram, och så småningom upplöstes det för att självt bli hav. Jag överväldigades av en väldig ro och ömhet inför denna utsökta ensamhet som inneslöts i ett skrin så rikt. Jag hade velat somna in utan att sova och sluta mina armar samman kring dessa vågor. Världens, himlens, vägens och trädens skugga kom in genom mina ögon och stannade inom mig.”

Att nå djupt är att också röra vid ondskan och obehaget. Genet har sorg i överflöd att dela med sig. Och han ser klart, så klart man kan se när man inte har mycket att förlora.

Christian Brandt

Lämna en kommentar