Tolv författare, alla kvinnor, har fått i uppdrag att berätta sina mormödrars historia och genast undrar jag hur porträtten och berättelserna skulle ha sett ut om män ombetts skriva om sina mormödrar.

Är mormödrars relationer till barnbarnen lika oberoende av om det är fråga om dotterdöttrar eller dottersöner? Enligt förläggaren Eva Fallenius har mormödrar en speciell plats i många kvinnors liv. Jag tror de har en speciell plats också i många mäns liv. Det må vara hur som helst med den saken. I antologin Min mormors historia är det i varje fall kvinnor som berättar, somliga uppenbart pliktskyldigast, andra mera fantasifullt och litterärt.

Birgitta Stenberg, den äldsta och första som kommer till tals, skriver närmast en livfull novell om sin mormor Alma, född 1875. Alma är nybliven lärarinna någonstans i norra Sverige. Hon inleder en kärleksrelation både med prästen och hans fru, blir havande, men vägrar göra abort. Hon får lämna sitt arbete och tvingas, ja, mera eller mindre, att gifta sig med en dräng på föräldrarnas gård.

Bokens yngsta författare, Maria Sveland skriver till sist personligt och gripande om vad man kallar ordlöshetens kultur. Hennes mormor dog strax efter att hon själv föddes. Hon gör förtvivlade och fåfänga försök att få sin mor att berätta om sin mor. Också Bodil Malmsten skriver om ordlösheten. Hon kan överhuvudtaget inte skriva om sin mormor, vars språk hon, Bodil, tvingades överge i och med skolstarten.

I många av berättelserna framkommer det också att bidragsgivarna inte riktigt kände eller vet så mycket om sina mormödrar. När man börjar undra över äldre släktingar är det ofta för sent att få reda på något.

Mellan Stenbergs och Svelands berättelser ryms bl.a. Märta Tikkanens. Hon skriver om Emma Eleonora, gift med folkbildaren Uno Stadius, med vilken hon hade sex barn redan när hon var 26 år. Han är mera borta än hemma och det blir skilsmässa. Emma Eleonora är en stark och kreativ kvinna, som trots att hon saknar formell utbildning lyckas försörja sig och sina barn.

Agneta Pleijel berättar om sin mormor, född i Surabaja på Java, Carolien, som titulerades konsulinna. Om henne skriver Pleijel också i sin roman Vindspejare. Åsa Linderborgs mormor är född i Sovjet och Zinath Pirzadehs i Iran. Den sistnämnda var en adlig stålmormor som hjälpte dotterdottern fly undan ett tvångsäktenskap till Sverige.

Övriga mormödrar är svenska, med olika bakgrund och öden, de flesta ändå fast i hustru- och mammarollen. Katrina Mazetti var bara två år gammal när mormodern dog och hon skriver också lika mycket om morfadern och sedan om farmor Cecilia, som gifte sig med italienaren Augustinius Mazetti, som på ön Tjurkö hade som uppgift att lära fångar och arbetare att hugga sten.

Mian Lodalen lyckas via sjukjournaler rekonstruera sin mormors historia. Med ilska och stor sorg berättar hon om Elin, som av en läkare efter tjugo minuters samtal på psykiatriska kliniken får diagnosen: ”Patienten verkar något infantil och förefaller vara i underkanten normalt begåvad.” Mians ilska är förståelig och berättigad, Elin fick gå bara sex år i skola och hennes erfarenheter i arbetslivet inskränkte sig till pig­jobb.

Det är varierande liv och erfarenheter läsaren får ta del av i den här boken. Här ryms både glädje och sorg, klassperspektiv, sjukdom, längtan, undfallenhet och trots. Kvinnorna är mycket olika. Det finns ingen enhetlig mormorsbild, men det verkar som om det mormödrarna har gemensamt är omsorgen om barnbarnen.

Historierna varierar till stil och innehåll, somliga berättelser engagerar mera än andra. En del skriver humoristiskt, andra sakligt. Sammantaget är det ändå fråga om en viktig och läsvärd kvinnohistoria som omspänner tiden från slutet av 1800-talet till i dag. Boken väcker många tankar om egna mor- och farmödrar, om mödrar och ens egna relationer, kunskap och brist på kunskap. Lite flickboksaktigt erbjuds läsaren att på bokens sista linjerade, men tomma sidor skriva om sin egen mormor.


Min mormors historia. Forum bokförlag, 2009.

Mary-Ann Bäcksbacka

Lämna en kommentar