Oftast vet jag vad jag gillar och vad jag ogillar, och framför allt varför. Och jag brukar förstå varför jag tycker nånting är intressant. Inte att jag behöver förstå det jag är intresserad av, men nog förstå varför det intresserar.

Jag vet att jag tycker om kläder och färger, och om former och material. Jag njuter av skönhet. Och jag är naturligtvis intresserad av fotografi – lite konstig fotograf skulle jag annars vara. Men modereportage, eller vad dom sidorna i annars intressanta tidskrifter kallas, med unga kvinnor i underliga kläder och konstigt sminkade i omöjliga ställningar, bläddrar jag alltid förbi. Jag tycker inte att modellerna ser intressanta ut, jag tycker situationerna de fotograferats i är absurda, och kläderna får jag ingen riktig uppfattning av. Jag fattar inte vem som köper plaggen, och inte fattar jag ens var man köper dom.

Men ändå hittar jag mig framför teven nästan varje gång programmet ”Toppmodell sökes” kommer. Förklara det! Och inte bara den finska versionen, utan också australiensiska och amerikanska. Månne jag inte såg en brittisk version nångång också? Jag irriteras av det strikta formatet och de hjärtlösa domarna. Jag är totalt ointresserad av allt drama mellan de unga kvinnorna (som konsekvent kallas flickor, fast dom kan vara över 25) men däremellan – fascineras jag.

Jag är inte alls så kritisk till alla realitetsserier som många fiffigare mänskor är. Överlevnadstävlingen Expedition Robinson missade jag nästan aldrig, efter att i misstag halkat in i första avsnittet. Jag kommer ihåg att det gjorde ett sånt intryck att jag ringde min kompis mitt i programmet och uppmanade henne att knäppa på teven. Men det intresset förstår jag. Jag kan föreställa mig själv där på ön med dom tävlande. Och undra hur jag skulle klara mig, om jag var den första som röstades ut. Och om inte, om jag då hade en chans? Knappast i fysiska tävlingar, men möjligen i envishet? Och den tävlingen där man ska uppskatta hur lång tid som gått, den vet jag att jag skulle vinna. Efter så många år i mörkrummet, med en förstoringsapparat vars timer gått sönder, är jag världsbäst på att räkna sekunder.

Så det intresset fattar jag. Och Idols älskar jag. Struntar blankt i dom som inte kan sjunga, och tänker på annat när domarna är elaka. Men när det plötsligt står en helt okänd ung mänska framför domarna som faktiskt kan sjunga, då – rinner tårarna. Så vackert! Så det intresset fattar jag också.

Realistiska realitetsserier som Sjukhuset klarar jag däremot inte av alls. Tittar inte. Inte ens då första avsnittet kom när jag själv var på sjukhus.

Den avdelning jag och några andra kvinnor skrivits in på stängdes nästan genast för renovering och vi flyttades, eller evakuerades, genom stan i en slags karaoketaxi till ett annat sjukhus. Jag föreställer mig att vi såg ut som tagna ur nån film om karelska flyktingar undan kriget. (Sjukhuspyjamas, med felknäppta koftor, och konstiga skor och plastpåsar med våra egna kläder, och en sjuksköterska som vinkade av oss, rättade till våra kragar och klappade oss på axeln och såg ut att vilja snyta oss, så genant tyckte hon det var att vi måste byta sjukhus.) Nå det hör ju inte alls hit, utom som förklaringen till att vi kände oss som nån slags olyckskamrater. Och eftersom sällskapsrummet med tevehörnan låg precis utanför vårt rum, och eftersom ingen av oss var dödssjuk, satt vi där en del.

Och då kom alltså första avsnittet av Sjukhuset som alla ville se. Utom jag.

Jag klarar inte av att se riktig olycka, förstår varken att man vill se eller visa den. Och trots att det som visades som realitets-teve, var den realitet jag levde i just då, tyckte jag det var motbjudande.

Men ett program om unga kvinnor som sminkas och kläs och fotograferas och döms och en efter en åker ut ur en tävling som handlar om utseende och inträde i en värld som inte kunde vara mig mera främmande, det fascineras jag av.

Förklara det, den som kan!