Edvard Gylling är en av vår 1900-talshistorias märkligaste gestalter, en fredlig man som skulle bli de rödas sista befälhavare 1918 trots att han envist och in i det sista motsatt sig revolten, en man som väckte Lenins förtroende men Stalins misstro, en docent i statistik som utvecklade visionen om en karelsk-finsk-svensk-norsk sovjetrepublik.

Edvard Otto Wilhelm Gylling, Otto Wilhelm Kuusinen, Martti Kovero och Sulo Wuolijoki var klasskamrater i Jyväskylä lyceum under 1890-talets sista år. De studerade i Helsingfors under den radikala väckelsens år och Gylling, Kuusinen, Kovero och Sulo Wuolijoki grundade tillsammans med den sistnämndes bror Väinö år 1905 både studenternas socialdemokratiska förening (YSY) och Sosialistinen Aikakauskirja (som utkom som SDP:s teoretiska organ ända fram till 1991). De tillhörde alltså partiets ledande intelligentsia.

Tala om klasspolitik!

På samma klass gick också Johannes Jääskeläinen, som efter ett kort medlemskap i YSY gick en annan väg och en tid fungerade som länssekreterare i Vasa. Han kom ändå att drabbas hårdast av inbördeskriget. Han hade anmält sig som frivillig till de vitas artilleriskola i Jakobstad och deltog i den ödesdigra festen på Stadshotellet natten till den 2 mars 1918 där församlade vita officerare och civila under nattens gång fick för sig att döma sex av stadens ledande finska socialdemokrater till döden. Men mot tobaksfabrikens mur ställdes också Jääskeläinen, kanske för att han som jurist kan ha protesterat mot avrättningarna, kanske för att han var fennoman och en nagel i ögat på stadens svenska styrande – processen leddes dessutom av greve Hamilton från Sverige. Arkebuseringarna skapade ett sår som fortfarande inte läkts i Jakobstad, i årtionden målade någon eller några på årsdagen sex eller sju kors på fabriksväggen.

Klasspolitik eller språkpolitik?

Jämfört med Jääskeläinen var Kuusinen den stora överlevaren. Men det är osäkert hur mycket han faktiskt uträttade. Han stod Stalin ganska nära, vilket gav honom en tolv rums lägenhet. Men han kunde inte påverka diktatorn det minsta, det framgick speciellt tydligt när den karelska republiken krossades och dess ledare Gylling avrättades.

Kejsaren av Karelen

Gylling däremot lyckades uträtta väldigt mycket, speciellt i Karelen. Anna-Lisa Sahlström har skrivit en bok om Edvard Gylling som fått namnet Den sista fursten. Namnet känns konstlat, det baserar sig på att Gylling var den sista röda ledaren som lämnade Viborgs slott. Gylling hade allt annat än furstliga manér, han rörde sig ofta bland folket i Karelens obygder för att skapa sig en bild av de största problemen. När han kom att kallas Kejsaren av Karelen speglade det nog snarare en närhet än ett avstånd mellan honom och de finskättade invånarna (karelarna med sina olika dialekter, finnarna som flydde hit 1918 och senare, finnarna som invandrade från Nordamerika och Sverige, vepserna, voterna). Till de ryssar som också invandrade i takt med industraliseringen var avståndet större.

Sahlström har i sin bok framför allt inriktat sig på att ge en bild av Edvard Gylling som människa och hon har använt sig av bevarade brev och citerar dem rikligt, speciellt breven till fästmön och sedermera hustrun Fanny. Det är kanske lite orättvist, kärleksbrev får väl vara pluttenuttiga och de får väl upprepa sig, men en utomstående läsare kunde ha klarat sig med en mindre dos. Början av boken känns som en akvarell där färgerna är väl mycket utspädda med vatten. Men också där får man nog en känsla av Gyllings starka målmedvetenhet.

Expert på torpare

Han kom från en svensktalande familj i den övre medelklassen, familjen bodde i Kuopio och hans pappa var baningenjör. Pappan dog dock tidigt och  Edvard måste själv finansiera sina studier, genom stipendier och jobb. Han hade turen att år 1904 bli erbjuden att leda en statistisk undersökning om inkomstförhållandena i skilda yrken och åldersklasser och det kom att ange tonen för hans senare liv. Speciellt intresserade han sig för torparnas villkor och han blev så småningom socialdemokraternas expert på torparfrågan.  Inbördeskriget var ju torparnas revolt lika mycket som arbetarnas, men medan arbetarna efter nederlaget hölls nere med hård hand tog de vita segrarna itu med torparfrågan på allvar. Kanske Gyllings och andras omfattande utredningar av torparnas situation bidrog till detta.

Berättelsen får mera fart 1905, storstrejkens år, och sedan 1917.  När Kerenskij kommer till makten i mars anser den socialdemokratiska majoriteten i lantdagen att Finlands autonomi bör återupprättas och utvidgas och genomdriver i juli maktlagen som överför allt utom utrikesrelationerna och försvaret till Helsingfors. Den borgerliga minoriteten accepterar dock inte detta, utan får Kerenskij att upplösa lantdagen och ogiltigförklara maktlagen. Sahlström frågar sig om inbördeskriget började i juli, fast de väpnade aktionerna kom först ett halvår senare.

Självständigheten som inte dög

Den revolutionära oron växer i Ryssland och sprider sig till Finland. SDP:s

ledning försöker lugna situationen och upprättar ordningsgarden med uppgift att, obeväpnade, hålla ordningen under strejker och demonstrationer. Gylling skrev senare:

”Trots att de revolutionära vågorna gick höga lyckades partiledningen ännu i juli hålla arbetarrörelsen inom organiserade ramar och dämpa de värsta anarkistiska utbrotten. I lantdagen fick vi väsentliga lagar godkända och genom maktlagen tycktes det finnas garantier för att trygga en självständig utveckling av folkvälde i landet.”

Men efter upplösningen av lantdagen blev motsättningarna allt större, och Gylling fortsätter: ”Finlands självständighet, som maktlagen de facto sakligt innebar, hade svikits från borgarhåll. Bland arbetarna väckte detta ännu större bitterhet när på grund av denna utveckling inte heller lagarna om samhällsreformer fastställdes. /…/ Att borgarna och senaten fortsatte sin reaktionära politik och, svikande självständigheten, proklamerad i maktlagen, fortsatte att erkänna Rysslands regering som innehavare av den högsta statsmakten i Finland, födde ännu mera bitterhet bland arbetarna.”

Sahlström redogör ingående för det intensiva spelet under december och januari, när de militanta krafterna på båda sidor eggar upp varandra som i en antik grekisk tragedi och berättar bl.a. om det möte som Carl Gustaf Mannerheim, nyss utsedd till vit överbefälhavare, har den 15 januari med sin gamla vän och klasskamrat Axel Ehrnrooth, VD för Privatbanken. Mannerheim säger att han omedelbart skulle behöva flera miljoner för sitt uppdrag. Ehrn­rooth sammankallar genast några kolleger och innan kvällen är det klart. ”Några bankirer samlade till möte har beslutat att om det går bra – det här äventyret – så lär de nog få sina pengar tillbaka och går det illa så är allt ändå förlorat.” Igen en allians mellan klasskamrater, och Ehrn­rooth satsade rätt.

Kunde inte svika

De röda har inte sådana bankkontakter, och så gick det som det gick. Gylling har in i det sista, både i lantdagen och i det socialdemokratiska partirådet, försökt avvärja den hotande katastrofen, men när folkkommissariatet väl bildas för att överta makten accepterar han posten som folkkommissarie för finanserna. De röda hade inte många som kunde sköta den posten. ”Nog har ni pojkar kokat en sådan soppa, att inget gott följer av den. Men då jag har varit med arbetarna under bättre tider kan jag inte nu heller bli borta”, muttrar han när Kuusinen fördelar portföljerna den 27 januari.

Det arbetet varade inte länge. Den 12 april intog tyska trupper Helsingfors. Under den föregående veckan har folkkommissariatet evakuerats till Viborg. Det tar dock inte länge innan evakueringen österut måste fortsätta. Bara Gylling stannar kvar, hans tanke är att inställa sig inför hovrätten i Åbo för att försvara den röda regimen och han utarbetar redan en försvarsskrift. Mer realistiskt inställda kamrater lyckas dock övertala honom att inte placera sitt huvud under bilan.

I stället tar han sig i förklädnad till Stockholm och vistas där en tid, tills han lyckas intressera Lenin för tanken på en karelsk-finsk-svensk-norsk sovjetrepublik som ett led i världsrevolutionen. Efter ett sammanträffande skriver Lenin i sin dagbok att Gylling skulle duga som ledare för vilken stat som helst.

Tyvärr skriver Sahlström inte om den spännande visionen, däremot nog om det praktiska arbetet, som  Gylling utförde i Karelen i 15 år, med betydande resultat. Den halvt skönlitterära stilen gör boken lättläst, men den ger inga tips för den som vill ta reda på mera. Själv hade jag  gärna sett en större tyngd på den karelska tiden, eftersom Gylling gjorde sin största insats då. Sahlström har i alla fall gjort ett imponerande arkivarbete.


Anna-Lisa Sahlström: Den sista fursten. En berättelse om Edvard Gylling, Söderströms 2009, 283 s.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.