Lukas Moodysson är Sveriges största Morrissey-fan. Om Fucking Åmål har han sagt, att den ”skulle ha innehållit Morrisseys musik, men det var för dyrt”. Morrisseys andliga närvaro kostade däremot ingenting, men för säkerhets skull finns det på väggen i Agnes rum ett par bilder av Morrissey från Southpaw Grammar-tiderna (dom, där sångaren har maskerade skråmor) och David Brets Morrissey: Landscapes of the mind i bokhyllan. Bildreferenserna säger inget för den som inte förstår Morrissey, men den som förstår inser även utan dessa referenser att Fucking Åmål är en transkonstnärlig cover-version av vilken sång som helst från The Smiths eller Hatful of Hollow.

Utan att tillgripa någon biografisk forskning vet vi med säkerhet, att Agnes är Lukas Moodysson bild av sig själv från sina ungdomsår. Agnes har ett eget rum, där hon kan skriva sorgliga ord på sin dators flimrande skärm och längta efter den världsliga Elins omfamning. Orden JAG ÄLSKAR ELIN!!! dyker upp på skärmen och bioduken i filmens första bilder, och vi kan vara säkra på att de signeras lika mycket av Lukas som Agnes.

I själva verket har Agnes karaktär endast ett självbiografiskt otydligt, idealiserat drag: Agnes, till skillnad från Lukas, kommer aldrig att bli en potentiell torterare, våldtäktsman och mördare: man.

Elins rum avbildas sällan. Elin är obunden och vacker. Agnes har däremot bestämt sig för att ”sparka den här skitiga världen i skrevet”. Hon är hatisk mot dem som förväntar sig att hon skall acceptera de skrattretande krav som ställs av kön, sexualitet, arbete eller klass. Samhälleligt och socialt är hon ytterst medveten, inte alls ”borttappad” som hon vore ifall Fucking Åmål var en normenlig lesbisk film.

Situationen är trots allt stilistiskt renodlad. Bedroom-rebellen, som ligger i sin säng och vill vända upp och ner på allt, är en kliché som romantikerna vårdade i början av 1800-talet. Men Morrissey gav stereotypen ett nytt liv, och Agnes förhållningssätt till livet är framför allt morrisseyskt. Agnes är Lukas Moodysson som sextonåring, men högst antagligen var Moodyssons egen ungdom endast en svensk cover-version av Morrisseys ungdom. Denna gjorde det allmänt känt, att han tillbringade sina tonår i sitt rum i Manchester, gömd från världen, lyssnade, läste och skrev, planerade sitt liv som popstjärna – vilket, enligt hans deklaration, skulle bli en hämnd på världen.

Berättelsen har drag av en helgonbiografi, eftersom den biografiska sanningen inte längre kan särskiljas från dess tillåtna tolkningar. Den unge Steven M:s lidanden hade en mening, om inte annat så gav de en mening åt de år som andra olydiga flickor och pojkar spenderade i avskildhet och ”sjösjuka redan i hamnen”. Morrisseys exempel uppmanar dem att avhålla sig från att bli vuxna.

Precis så som den skarpaste kända Morrisseytolkaren, den brittiska intellektuellen Mark Simpson, har bekräftat, är den rastlösa unga flickan mycket mer allmängiltig än den unga arga mannen som redskap för den kritiska fiktionen, eftersom ”nästan alla människor vid något skede i livet är obestämbara rastlösa unga flickor”. Åmåls verkliga ”rastlösa flicka” är den aktiva Elin, som trasslar in sig i den passiva Agnes plan (genomför den), men tillsammans bildar de fulländningen av flickan, obundenhetens (Elin) och onåbarhetens (Ages) sammansmältning.

Flickaktigheten, som Moodysson studerar i sin film, är slutligen något allmäninhumant, något överlägset och fantastiskt. Det är med andra ord ett ideal. Men utan ett ideal vore verkligheten endast materia.

Även om Fucking Åmål till sina utgångspunkter är extremt morrisseysk, så har den inte det fräcka utanförskap och nonchalans, vilka utgör grunden i Morrisseys lyriska konst. Denna är dessutom i så liten utsträckning intresserad av flickor, att det år 1986 var en stor upptäckt för honom, att ”vissa flickor är större än andra”. Fucking Åmål däremot är ett moraliskt förankrat verk.

Förutom att vara en förebild är Morrissey, precis som andra heliga, även demoralist och plågoande. Han ”anfaller utan tvekan och med glädje ignorans, damm och sjukdom från sin kateder” (Vicar in a Tutu) eller smyger på natten omkring i ett medelklassigt bostadsområde med en illvillig, anklagande min och ”ser hånfullt på fönstren, ur vilka det lugna och trygga familjelivets ljus skiner ut.” (Maladjusted)

I de husen bor Moodysson. Han är innanför. Kanske är det därför som det i alla hans filmer finns något ödesdigert rum vars dörr inte går upp. Container tematiserar detta redan i sin rubrik. Morrisseys rum finns vanligtvis utomhus: ”Om du vill ha bekräftelse, kom och möt mig i gränden bredvid stationen” (I Want the One I Can´t Have).

Moodysson spelar med sitt eget liv. Morrissey har för länge sedan offrat sitt åt popmusiken.

***

I vissa av Lilja 4-evers scener är Moodyssons Lilja så vacker, skör och ojordisk i sin flickaktighet, att hon väcker omedelbar ömhet, som på inget sätt kan förenklas till lusten att våldta och döda, vilken är lättare att förstå. Lilja är söt, vilket på goda grunder utgör den mest motarbetade och avskydda estetisktmoraliska kategorin för män som är måna om sin manlighet. Söthet är grymt och oförskämt: det väcker varken lust eller aggression, utan en än mer tvingande och tyranniserande medkänsla, en vilja att visa hänsyn och beskydda.

Enligt sin upphovsman skulle filmen ”ha handlat om Guds godhet, men verkligheten knuffade berättelsen på sina egna spår”. Lilja lever i en helt annan verklighet än Elin och Agnes, men i Moodyssons ögon är de alla en: flickor, vars innersta förblir osedda för oss.

På samma sätt som Elin och Agnes ställs under samhällets och ”identitetens” krav, får Lilja ett evigt skydd hos Gud. Lilja 4-ever är den enda av Moodyssons filmer, där man verkligen kommer ut ur ”containern”: när hallicken glömmer att låsa dörren till bostaden rymmer Lilja och hoppar ner från en bro. (Också i Fucking Åmåls broscen finns ett flyktmotiv: Elin och Agnes bestämde sig för att fly till Stockholm från ”den här fucking jävla kuk Åmål”). Liljas sönderslagna men redan rofyllda ”container” visas ännu en stund: ”Flicka, cirka sexton år. Allvarliga invärtes skador”.

Lilja 4-ever föregicks av Tillsammans, som är en dyster och deprimerad film. Den är gjord inträngd i ett hörn, med händerna för ögonen. Den innehåller dolt människoförakt. Moodyssons småler tillgjort också när hans karaktärer handlar fel. I Lilja 4-ever däremot kommer verkligheten emellan, och människohatet är lika uppenbart som himmelslängtan.

Människorna sviker Lilja; först modern, som flyr till Amerika, sedan vännen, som berättar för sin far att Lilja har legat med någon man för pengar, fast hon gjorde det själv, sedan den snygga unga mannen, som låtsas vara den hänsynsfulla pojkvännen och lurar Lilja till prostitution i Sverige.

Den vidriga kavalkaden av de flåsande svettiga rödsprängda svenska män i olika åldrar som knullar Lilja (Moodysson visar i akten beslutsamt endast dessa, aldrig Lilja) i den sista fjärdedelen av filmen osar människohat som skulle vara avtrubbande dogmatiskt, om det inte kraftigt underströk självföraktet: den vita duken blir en spegel, där svenska heteromän kan se sig själva, och hur deras djupaste drift förverkligas …

Och se in i sin förtröstansfulla normalitet i samma emotionella film, som fräckt får deras ögon att tåras av medkänsla och sorg. Moodysson får tittaren att avsky sina egna tårar.

---

Texten består av två utdrag ur essän Miehen kritiikki i ”Vihan ja katkeruuden esseet”, Savukeidas 2007. Översättning: Jan Liesaho.