De sista åren i Tolstojs liv är väldokumenterade. Kring den åldrande profeten på Jasnaja Poljana flockades en mängd mänskor, såväl familjemedlemmar som anhängare av olika art. De flesta tycks ha fört dagbok eller gav i alla fall efteråt ut sina minnen: sekreteraren Valentin Bulgakov, livläkaren Dusan Makovitskij, den förtrogna Vladimir Tjertkov, dottern Sasja, hustrun Sofia Andrejevna. Det är dessa som utgör berättarna i Jay Parinis roman Den sista stationen och deras vittnesmål är i olika grad ställningstagande till de två oförsonliga motståndarna Tjertkov och hustrun Sofia Andrejevna.
För Tolstojs anhängare var hans liv som välbeställd godsägare lika svårt att acceptera som den var för honom själv och Parini följer de alltmer bjärta äktenskapliga kalamiteterna ända fram till den välkända nattliga rymningen från hemmet med den förtrogna Makoviskij, en tragikomisk flyktfärd som får sin ände i den lilla byn Astapovo där Tolstoj insjuknar och snart avlider – men inte förrän hans vistelseort blivit avslöjad och han dragit till sig såväl anhängare och vänner som barn och hustru (som kommer med inhyrt tåg och till att börja med vägras inträde) samt en hel del journalister som rapporterar om Tolstojs dödskamp för omvärlden.
’
Det är denna utveckling Parini skildar genom sina vittnen. Deras röster snarare kompletterar än motsäger varandra, det är egentligen bara hustrun Sofia Andrejevnas partsinlaga som kräver ställningstagande, men det oblanserade i hennes person framstår som klart mera komprometterande än det ideologiskt ensidiga hos Sasja eller Tjertkov, i synnerhet som också Bulgakovs mera besinningsfulla person alltmer börjar luta mot det tolstojanska lägret.
Det är också till stor del via Bulgakov vi lär känna omständigheterna på Jasnaja Poljana och det är genom skildringen av hans kärlekshistoria med tolstojanen Masja (samt i Sasjas skildring av sin relation med väninnan Varvara och Sofia Andrejevnas minnesbilder från när hon och Tolstoj blev ett par) som Den sista stationen blir en traditionell ”roman”.
Visst kan boken kännas en smula för modern ibland, Parini är ju ställd inför det kanske olösliga dilemmat att beskriva till exempel (och kanske framför allt) erotik på ett sätt som varken känns som anakronistiskt eller antikverat och genomgående är det fråga om en gestaltning som snarare berikar och levandegör än fördjupar. Men i den här fiktiva färgsättningen ligger ändå charmen med Parinis roman och det är förstås också här han själv kommer till synes. I slutet förklarar Bulgakov Masja sin kärlek och ber att få följa med henne till Petersburg, hon svarar ja. Vi är medvetna om att året är 1910 och att en period av omvälvningar, krig och ideologisk terror väntar bakom hörnet; på Den sista stationen skimrar trots alla slitningar ett stilla aftonljus.
Jay Parini: Den sista stationen. En roman om Tolstojs sista år. Övers. Britt Arenander.
Wahlström & Widstrand 2009.
Joakim Groth
