Upp till 80 procent av Sveriges internettrafik går till fildelning, var femte svensk fildelar. The Pirate Bay uppskattas globalt ha 20 miljoner användare per dag. Världens föregångare i fildelning förklarar nu hur landet ligger i tre böcker om immaterialrätt.

Kulturindustrin har gjort stort rabalder över The Pirate Bay. Industrins framtid är hotad, heter det. Klagovisan är gammal men nu ligger det kanske för första gången något i den.

1975 lanserade Sony den s.k. Betamax-spelaren. På några år hade priset på spelaren sjunkit till en sådan nivå att vem som helst kunde ta till vara teveprogram och skapa egna kopior. Medieföretagens monopol på reproduktion var brutet och inget skulle mer bli sig likt. Hollywood reagerade aggressivt och drog Sony inför rätta. Den utdragna rättsprocessen satt Sony i utvecklingens bakvatten och när företaget till slut på 80-talet utgick som segrare hade VHS-bandet redan tagit över marknaden.

Men rädslan för en sjunkande filmindustri kom på skam: 1986 gick försäljningen av videofilmer förbi biografernas inkomster. Kulturindustrins oro för videokassetten visade sig vara befängd. Hotet låg och lurade annorstädes.

I början av 1990 etablerades det världsomspännande nätet, World Wide Web. Musik och film var dock alldeles för stort för att överföras via de tidiga nätabonnemangen. De långsamma hastigheterna tvingade hackare att jobba på hårda komprimeringar för ljudfiler. Mp3-formatet – som sedan dess har varit det främsta formatet för fildelad musik – utvecklades under tidigt 90-tal av musikentusiaster.

1999 blev året då fildelningen tog fart på allvar. Fildelningstjänsten Napster blev gränsmärket. Napster fungerade med så kallad p2p-teknik där den enskilda användaren kunde nå hela nätverket av filer som andra användare delade med sig av. Genom att söka på en artist under en given tidpunkt kunde användaren hitta alla låtar av den artisten som andra användare som samtidigt var online hade. Splittrade fildelningsgrupper- och platser hade förenats till en jättelik marknad där allt fanns för alla och priset inte översteg kostnaden för lagringsmediet (datorns hårdskiva) och nätuppkopplingen. Då hårdskivans lagringskapacitet växer exponentiellt och nätuppkopplingarna blir allt snabbare gick priset på att skapa en digital kopia nu mot noll. Men priset på originalet återstår.

Napster fick på en vecka 10 000 användare. Men det stora genomslaget kom först ett år senare. När Napster i december 1999 åtalades spred sig nyheten över världen och antalet  användare mångdubblades. Åtalet blev början på slutet för Napster men startskottet för en hel uppsjö av nya fildelningstjänster. Napster ersattes av tiotals motsvarande nätverk, med oklara ägarförhållanden och servrar utanför USA. Kriget mot den illegala fildelningen visade sig tidigt vara kontraproduktivt men de stora mediebolagen höll ändå inne med alternativa kommersiella modeller.

Nästa fas i p2p-tekniken blev bittorrent-protokollet. Bittorrent-tekniken fungerar så att i stället för att ladda ner en hel låt av en eller flera användare laddar man ner bitar av en låt samtidigt från flera användare. Den enstaka användaren kan alltså ladda upp en marginellt liten datasekvens åt en enskild annan användare som samtidigt laddar ner filen från hundratals andra personer. Tekniken komplicerar frågan om vad som egentligen är ett exemplar och ytterligare frågan om vad som kan räknas som brott mot upphovsrätten.

När skivbolagen efter några år motvilligt började ge ut digital musik över nätet var det allt annat än komplikationsfritt. Musiken var och är ofta skyddad med avancerade spärrar (DRM, Digital Rights Management) som t.ex. gör det omöjligt att flytta den från en dator till en annan eller begränsar musikens kompatibilitet till vissa användarsystem. Låtar köpta på iTunes Music Store som har över 70 procent av nätmarknaden går endast att spela med Apples egen spelare.

Motstridiga metoder

De stora medieföretagens kamp mot fildelningen har gått i bekanta spår. Först angrep de teknologin. RIAA, Recording Industry Association of America, försökte åtala tillverkaren av en av de första mp3-spelarna 1999. Åtalet mot Napster följdes av flera processer mot andra företag och nätverk. Den första bittorrent-leverantören Suprnova stängde efter påtryckningar från industrin och rättegången mot finska bittorrent-leverantören Finnreactor gav likaså utdelning.

Lagstiftning har åberopats mot ny teknologi både med ljudkassetten, videokassetten, mp3-spelaren och fildelningsnätverken men även mot udda företeelser så som discjockeys då de slog ut dansbanden en bit in i discoeran på 70-talet.

En rätt ny företeelse är däremot att åtala själva publiken för den kultur man försöker kränga. RIAA har sedan 2003 stämt privatpersoner för fildelning av upphovsrättsskyddat material. Nu är man uppe i 5000 per år. Bland otaliga absurda fall finns en tolvårig flicka och en död person.

Två berättelser

Förhandlingssättet är vid första anblicken självmordsaktigt. Skivindustrin kan inte lyckas med att avskräcka människor från att fildela. Och de vet det själv. Åtalen handlar därför knappast om att verkligen kontrollera fildelningen utan om att definiera vem som är skyldig vem. Berättelsen om användaren som utgift spelas mot berättelsen om användaren som resurs.

Skivbolagen klagar över förlorade intäkter och pekar med skräckblandad vrede på försäljningssiffror som rasat. Samtidigt omsätter underhållningsindustrin som helhet mer än någonsin tidigare. Konsumtionen verkar helt enkelt ha bytt mål från skivor till ett mycket bredare sortiment av underhållning.

Företaget Apple som lanserat mp3-spelaren iPod marknadsförde tidvis sina datorer med sloganen ”Rip, Mix, Burn”. Mp3-spelarnas försäljning är med största säkerhet tätt sammanknuten med illegal nedladdning. Ändå är en av grundarna till Apple, Steve Jobs, också en av de största delägarna i Disney, ett av fildelningens främsta ”offer”. Ett annat belysande exempel är AOL/Time Warner. Företaget är en av kulturindustrins främsta aktörer och samtidigt en av världens största internetleverantörer. Det kan handla om interna intressekonflikter. Eller så vet man på ovannämnda företag att vinsten på den ena fronten överskrider förlusterna på den andra.

Upphovsrätten till musik och film är bara en del av fildelningsfrågan. Den är tätt sammanknuten till upphovsrätt på spel och programvara (och ytterligare till patenträtten). I fallet programvara är en erkänd modell hos branschen att blunda för illegala kopior hos privatanvändare. Viktigare är att användaren vänjer sig vid ett visst program, då får man konkurrensfördelar när man säljer licenser till företag. De anställda har vant sig vid programmet och rättighetsinnehavaren kammar in storkovan. De flesta privatföretag betalar nämligen snällt för sin programvara.

Upphovsrätt och kontroll

Frågan blir då vem som egentligen förlorar på fildelning. Om man får tro intervjuerna i Tony Ernst bok 6 miljoner sätt att jaga en älg på så är det de små kommersiella aktörerna. Det är små skivhandlare, konvolutdesigners, vissa indieartister – alla de som lever på det fysiska skivformatet. Följdfrågan är på vems ansvar utvecklingen ligger.

När den första ljudfilmen visades i Sverige i maj 1929 försörjde sig nästan hälften av alla yrkesmusiker på biograferna, där de spelade till stumfilmerna. Två år senare hade nästan alla fått sparken. Ljudfilmen hade gjort sitt intåg och ingen hade lyssnat på kraven att stoppa den. Men det borde man kanske inte heller ha gjort?

Den politiska knäckfrågan i fildelningsdebatten är ett hurdant samhälle vi vill ha i framtiden. Då handlar det inte främst om vilken nisch som lider av och vilken som vinner på den tekniska omställningen. Utan: till vilket pris den illegala fildelningen överhuvudtaget går att stoppa?

Om det är möjligt att stoppa den illegala fildelningen kräver det en ytterst skärpt kontroll över internet. Fildelningen sker bland så många människor att det är omöjligt att haffa dem alla. Polisen saknar resurser att ens kolla upp alla misstankar om fildelning. Därför viftar både företagslobbare och politiker nu med möjligheten att skjuta över polisiära uppgifter till mediebolag.

Mycket ansvar väntas av bredbandsleverantörerna. I Sverige föreslår man i samklang med EU:s IPRED1-direktiv att bredbandsleverantörerna skulle samarbeta med upphovsrättsinnehavarna och lämna ut uppgifter om sina kunder. Inbitna fildelare kunde sedan få sitt bredband avstängt. Ett privat företag skulle alltså få rättigheten att granska privatpersoners internettrafik och sedan agera myndighetsutövare i fall av övertramp. Samma aktör skulle vara målsägande, domare och polis.

Det är inte främst det här enstaka förslaget som är problematiskt, utan hela följetången. Redan nu uppger nämligen The Pirate Bay att anonym fildelning är fullt möjlig. Förslaget kommer antagligen att vara rätt så verkningslöst inom några år och då krävs ytterligare skärpt kontroll. Jakten på fildelare kommer att leda till en nedåtgående spiral där myndigheter och företag till slut har full insyn i privatpersoners liv och tankar.

Den andra inhägnadsrörelsen

Johan Söderberg kallar i boken Allt mitt är ditt utvecklingen för ”den andra inhägnadsrörelsen”. Utsagan bygger vidare på Marx teori om den första inhägnadsrörelsen, som i korthet syftar på det händelseförlopp som skilde åt människor från allmänningar så att de inte kunde försörja sig oberoende av kapitalister. Tvungna att sälja sin arbetskraft blev de proletärer. Den kapitalistiska varuformen utvidgas då livets mångfald måste uttrycka sig i en och samma form: pengar.

Den andra inhängnadsrörelsen hänger samman med förskjutningen i ekonomin från materiell produktion till digital, intellektuell, affektiv och servicebaserad produktion. Motsättningarna kring immaterialrätten fördjupas i informationssamhället. Samtidigt som värdet på intellektuell egendom har stigit har allt fler fått tillgång till produktionsmedlen. Digital information har blivit till allmänningar. Den finns i överflöd. Men så som nyklassisk ekonomi lär oss så bygger all efterfråga på knapphet. Intäkter på en marknad utan knapphet kräver skärpta lagar och befogenheter.

Liberaler mot liberaler

Varför ska vi alls ha någon upphovsrätt? Upphovsrätten lutar på den liberala värdeteorin vars första formulering ofta tillskrivs upplysningsfilosofen John Locke. Människan har rätt till sitt arbetes frukter, hävdade Locke. Ett par hundra år senare fick han medhugg av de nyklassiska ekonomin där individen ses som en självisk aktör som vill maximera sin egen nytta med minsta möjliga arbetsinsats. Kompensationer är ett måste för “samhällsnyttiga uppoffringar”. Privatägare har största incitament att förvalta sitt pund på bästa möjliga sätt och hela samhället vinner.

Men upphovsrätten är inte bara en fråga om privategendom. Upphovsrätten innefattar också uppfattningen om författarskap eller skapande som individuellt och tidsbundet. Ett verk är resultatet av en eller några personers mödor. Ytterligare så skapas det i en given tidsrymd med en början och ett slut.

Den individuella skaparen fick sitt övernaturliga skimmer under romantiken på 1800-talet. Innan dess hade det folkliga kulturarvet närmast förvaltats av spelmän och sagoberättare som i samverkan med sin publik satt bekanta historier i konstant förändring.

Myten som uppstod i opposition till upplysningsidealen och industrialismens ekonomiska rationalitet blev paradoxalt nog en kugge i den gryende kulturindustrins maskineri. Den känslomässiga investeringen måste belönas med äganderätt till litterära verk. Den här övertygelsen sporrade i slutet av 1800-talet författaren Victor Hugo att driva en kampanj som resulterade i Bernkonvetionen där upphovsrätten för första gången stadfästes över nationsgränserna.

Men den liberala värdeteorin kan även försvara den illegala fildelningen. Då är kontrollåtgärderna mot illegal fildelning en förvrängning av marknadsmekanismen.

Öppen och sluten programvara

Samhällets digitalisering har i stor utsträckning skett med obetalda och frivilliga arbetsinsatser. Det var med lekandets glädje som grunden lades till de största av dagens operativsystem i ett garage i Kalifornien av Steve Jobs och Bill Gates bland andra. Och i samma anda fortsatte hackers utvecklingen av otaliga basfunktioner och -tjänster för det digitala samhället.

Horisontellt utvecklad, öppen mjukvara har satt hela den nyklassiska marknadsekonomin i gungning. Det går inte längre att resonera att individen är i grunden självisk och alltid behöver ekonomiska incitament för att skapa samhällsnytta. Projekt som Linux och Wikipedia har så gott som stjälpt den föreställningen och tvingar nationalekonomer att producera vaga argument om ”uppskjutna förväntningar” som morot för verksamheten.

Utvecklingen har också skett oberoende av den individuella författaren. Öppen och fri mjukvara produceras ofta över ett brett nätverk där tusentals små arbetsuppgifter sköts parallellt. Därför slår den ofta slutet producerad programvara med milslängder.

Följaktligen har många storföretag börjat ge ut åtminstone delar av källkoden till sin mjukvara. De vill sänka produktionskostnaderna genom draghjälp av hackers och glada amatörer med smak för deltagarkultur.

Även frågan om värdet på information är något som liberal värdeteori måste blunda för. Det finns helt enkelt ingen marknad för en stor del av den data – musik, filmer, spel – som man försöker sälja idag. En nedladdning motsvarar helt enkelt inte ett köptillfälle, så som industrin påstår. Det är en självsuggestion och realiseras endast som en påtvingad konstruktion i rättssalar runt om i Europa och Nordamerika.

Snarare behöver mediebolagen de tekniska låsen på digitalinformation och domsluten som pedagogiska åtgärder som upprätthåller föreställningen om en reellt existerande marknad för information. Så upprätthålls berättelsen om företagen som leverantör av information kontra konsumenten som mottagare eller tjuvåkare.

Vad är vänster?

Johan Söderberg avslutar Allt mitt är ditt med frågan om vad som är vänster i fildelningsdebatten. Han hävdar att upphovsrättsdebatten fastnat mellan två liberala ståndpunkter som båda slår slint.

Vänstern är splittrad i frågan och skiljelinjen går mellan den fackliga tradition som kräver lön för artisternas möda och de som inte håller den som så viktig. Jag skulle vilja lägga till den inriktning som ser den illegala fildelningen som en befrielse från arbetet för alla dem som vill njuta av kultur men tvingas löneslava för att ha råd till det.


De som oroar sig för kulturindustrins framtid kan söka tröst i åtminstone fyra alternativa kommersiella inkomstmodeller:

1. Prenumerationstjänster flyttar prismekanismen bort från det enskilda konsumtionstillfället. Modellen förutsätter ofta att gratismodeller av samma tjänst inte finns på marknaden. Men den färska musiktjänsten Spotify visar att företag med hjälp av andra konkurrensfördelar kan stå sig mot gratistjänster. I Spotify får användaren antingen genom en månadsavgift eller genom att utsättas för reklamsnuttar lyssna på ett mycket brett utbud av musik i streamformat (låten strömmas ner från sidan så som ur en radio i stället för att en fil laddas ner).

2. Reklamintäkter har blivit modellen för många företag som själva säljer sin breda användarbas. Gratistidningar och Facebook är vardagsnära exempel på lyckade företag. Företagen säljer inte tjänster till användaren utan användaren till ett annat företag.

3. Fri information som bekostas med försäljning av andra produkter är en väg. Pessimisterna målar upp bilder av musiker som måste livnära sig med att sälja t-skjortor. Men om man inkluderar spelningar i modellen så är vi bara tillbaka vid musikindustrins struktur för drygt 100 år sedan. Också fri mjukvara så som Linux kan varvas med tekniksupport och extratjänster, en modell som flera företag nischat på.

4. Prisdiskriminering är den modell som bäst lyckas kombinera en bred användarbas och direkta intäkter från köptillfällen. Genom att anpassa priset på en tjänst efter användarnas varierande betalningsvilja kan samma produkt lanseras billigt eller gratis åt mindre penningstarka grupper samtidigt som köpkraftiga konsumenter betalar mera för extrafunktioner på samma vara eller tjänst.

Mikael Brunila

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.