Hur sköter svenska Yle sitt kulturuppdrag? Liselott Forsman berättar om rundradiobolagets svenska kultursatsningar och reflekterar kring dagens utmaningar.

Svenska Yle:s digra kulturansvar till trots tenderar kulturjournalistiska diskussioner fokusera på det skrivna ordet. Hur många sidor blev det inte om vi nedtecknade det Radio Vega förmedlar i Kulturtimmen, K3, Äkta vara och Musikväktarna eller FST5 i Pixel, Boktid, Filmtid, Artistporträtt och Kulturprofiler? Vi lägger ut alltfler recensioner, intervjuer och diskussioner på nätet. Bland våra blandformer märks Röda mattan och RåFilm som kombinerar det gestaltande med det journalistiska. Till vilken kulturjournalistisk kategori hör det förtroliga samtal som förs mellan Kjell Westö och tittarna på Pixels hemsida?

Jag ser också mig själv i spegeln angående vår osynlighet. Vi för helst våra diskussioner inom de egna väggarna och kommunicerar via vår repertoar. Redan i februari fick alla på Yle Fiktion ta del av redaktör Caterina Stenius’ tankeväckande skrivelse “Public Service och kulturuppdraget” (Ny Tid 12–13/2009) inför ett möte med vår direktör Annika Nyberg-Frankenheuser. På agendan hade vi Yle:s nya riktlinje: vi skall inte bara mäta vår framgång i publiksiffror utan också i den verkan (vaikuttavuus) programmen har. För oss som producerar drama samt barn- och kulturprogram (inklusive populärmusik) är devisen välkommen. Mötet resulterade i att vår direktör översatte termen med ett ord som passar oss ännu bättre: djupverkan. I april kommenterade jag vårt kulturuppdrag på Svenska Yle:s intranät i en text som ligger som bas för denna.

För att förstå Yle av idag, får vi backa lite först. När jag i medlet av 80-talet tog mina första nyfikna steg på radions kulturredaktion fick man jobba i ro med sitt innehåll. Budgetar och publiksiffror diskuterades inte. Tio år senare blev jag kulturproducent på TV1 precis när Yle-skeppet började vända där och kanalen introducerade det s.k. beställarsystemet. Det går ut på att den instans som har utgivaransvar och driftsmedel beställer utbud av den instans som har personal och med den expertisen. För att systemet skall fungera, måste de tu vara i balans.

Efter tio år av beställarsystem organiserades finska Yle i större enheter med färre chefer och fler producenter, med en bättre balans som morot. År 2008 grundades de svenska storavdelningarna Yle Nyheter och Sport, Yle Fakta samt Yle Fiktion. Av Yle Fiktions 58 medarbetare är 8 producenter som leder grupper med olika expertis: Staffan von Martens, Sami Kallinen och Lotta Wigelius-Wulff (Kultur), Petra Holm och Anci Virkama (Barn), Kjell Ekholm (Populärmusik), Camilla Thelestam (Drama) och Mårten Svartström (Publika evenemang). Som Caterina Stenius påpekade är Yle Fiktion inte bästa möjliga namn, ett bättre vore Yle Kultur, Barn och Drama. Frågan är vad Yle Fakta med sina 11 grupper i så fall skulle heta. Viktigare än vad vi kallar oss, är att vi tillsammans värnar om vårt kulturuppdrag. I motsats till vad Caterina befarar, kan det vara lättare att föra flera specialområdens talan än ett endas.

Yle på 2000-talet

Under 2000-talet har Yle sparat 50 miljoner (de “goda” tidernas minus) samtidigt som volymen vuxit och publiktillfredsställelsen stigit, också inom Svenska Yle. Publik- och budgetmedvetenhet är idag en självklarhet. Det var som att hoppa tillbaka i tiden att år 2007 höra Sveriges Radios färska hörspelschef Jasenko Selimovic orda för lyssnarundersökningar: ingen vill väl spela för tomma salonger! Nyss hemkommen från ett EBU-möte kan jag vittna om hur Yle vid sidan av BBC och primuseleven belgiska VRT på europeisk nivå lyfts upp bland de få public service-bolag som håller stånd mot de kommersiella. Publiken sviker inte oss, vi får inte svika någon del av den, vi får inte bli fartblinda i jakten på de ultimata publiksiffrorna. Kommersiella kanaler producerar inte dramasinglar, kulturprogram eller barnprogram. Yle Fiktion har onekligen ett tufft uppdrag.

Att värna om innehåll som de kommersiella skyr är att värna om innehåll som anses vara svåra att “sälja”. Enligt Yle:s interna forskning hör drygt 10 procent av finländarna till den presumtiva kulturpubliken. Enligt Folktinget hör 17 procent av finlandssvenskarna till gruppen barn under 15. Barnpubliker skall inte behöva tävla med vuxenpubliker eller kulturprogram med livsstil. Har tidningarna koll på hur många som läser kultursidorna och påverkar statistiken uppdraget? Med sin stora årliga volym redovisar Sveriges Radio idag för 22 000 hörspelslyssnare per vecka. Vegas hörspelspremiärer har en medelpublik på 23 000. Sedda ur rätt perspektiv är våra barn- och kulturprogram blockbusters. FST5-dramer kan inte uppnå volymseriernas miljonsiffror, men våra populäraste miniserier har setts av en kvartsmiljon. Hur många gånger skall en pjäs gå för att nå samma antal?

I antologin Replik vittnar Susanne Ringell om Radioteaterns betydelse för vår finlandssvenska dramatik. Att bidra till en kulturforms överlevnad är otvivelaktigt djupverkan. Caterina skrev om körerna som en gång hörde till Rundradions kulturuppdrag. Själv vill jag lyfta fram en utrotningshotad kulturgren av idag. I en tid då FST5 har råd med ett begränsat inhemskt utbud har det krävts alldeles nya programkoncept och samarbeten med nationella, nordiska, europeiska och framför­allt finlandssvenska fonder för att upprätthålla en minimal finlandssvensk filmrepertoar. När vi för sex år sedan började samla det fria fältets fiktioner till programmet RåFilm, fick vi in ett antal filmer gjorda av finlandssvenskar, men med engelsk eller finsk dialog – också från österbottniska mediaskolor. Idag görs de alla på svenska. Sedan år 2007 har hundratals juniorer från hela Svenskfinland skrivit låtar på svenska för en nordisk teve-tävling kallad MGP.

Kanske den kreativitet våra unga filmmakare och sångare utstrålar, kan jämföras med skaparglädjen hos forna tiders körmedlemmar? Under hela 2000-talet har vår filmrepertoar varit liten, men utbredd. Våra samproducerade dramer har sänts i 2–7 länder och vunnit Venla-pris varje år. Jag har presenterat våra verk för hundratals kolleger på internationella tillställningar (Input/EBU). Fjolårsfilmen Glenn tävlar i årets Prix Italia. Som ordförande för EBU:s dramagrupp har jag i vår initierat ett europeiskt kulturutbyte gällande både scendramer och kortfilmer. Det som inte är helt ointressant internationellt sett torde intressera framtida publiker också. I sommar karterar vi våra arkiv för att utreda vilka kulturpersoner som fattas i dem. Tyvärr är det svårare att arkivera vår filmkultur. Eftersom det oftast är för dyrt för oss att köpa eviga rättigheter till nya filmer förblir dagens samfinansierade verk i produktionsbolagens arkiv. Att lägga ut gårdagens verk på yle.fi är idag en del av Yle-uppdraget. Morgondagens publik, som inte syns i vår tittarstatistik, borde likväl få se dagens filmer.

Bredd och djup

Djupverkan är också att nå ut på bredden, att få nya skaror att tycka att bildning är lustfyllt. För nästan 20 år sedan startade Staffan von Martens och jag som relativt unga litteratur- respektive teatervetare radioprogrammet Razzia. Vi ville locka vår egen generation med en snabbare rytm och en mosaiklogik, där kortare och längre inslag varvades med samhälleliga kommentarer (vår första kolumnist hette Ruben Stiller).

Mången kär kollega uttryckte sin misstro inför det korta formatet. När jag några år senare ledde kulturmagasinet Valopilkku på TV1 verbaliserades samma ytlighetsfarhågor där. Idag är det vårt orädda teve-program Pixel som förskräcker en del och charmar ännu fler på hemsidan. Som kulturproducent har jag alltid och oberoende av formatet prioriterat sakkunskap, men idag är expertfrågan mer komplicerad än någonsin. Vem är den ultimata experten på Frozen Grand Central och andra kollektiva, icke-genrebundna kulturhändelser vi möter i hemkvarteren eller på YouTube? För att klara av kulturuppdraget i relation till dagens samhälle behöver vi ett nätverk av olika slags experter.

Jag förespråkar en innehållslig bredd i kombination med en sakkunnig och personlig vinkling. Samma Kulturtimme skall kunna ta upp nya och gamla klassiker som World of Warcraft och I väntan på Godot och sträva efter en fördjupning i kombinationen. Inom vår Populärmusik planeras en radioserie med djupverkan, en kartering av den finlandssvenska underhållningsmusikens historia. Serietecknaren Joakim Pirinens medverkan gör inte Boktid mindre seriöst. Vi utesluter inga kulturuttryck som för populära eller för seriösa. Det väsentliga är att vi är trovärdiga i vårt expertgrepp.

Behovet av långa bågar och eftertanke ökar i dagens splittrade värld. Vi behöver intellektuella diskussioner och bearbetade långprogram vid sidan av nya format. Det allra nyaste kan vara en återgång till något gammalt och beprövat. De långa kulturdiskussionerna förs idag på radion, men förhoppningsvis i framtiden också på teve.

Sist och slutligen är det inte programmets form eller längd som ger det mening, utan den kunniga och motiverade redaktörens insats. Yle:s stora sparande har skruvat upp takten och experter har fjärmats från prioriteringsbeslut.

Inom Yle Fiktion ser vi nu efter var tidtabellerna är för snäva och var det brister i lyhördhet. Oavsett stormarna har jag själv alltid återvänt till Yle efter utfärder på annat håll. Orsaken är lika enkel som för 25 år sedan: Det är ett privilegium att få rädda världen på arbetstid, utan att behöva sälja något vid sidan om. Att vi nu gör en del av innehållen tillsammans med vår publik gör uppdraget ännu mer inspirerande.

Liselott Forsman

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.