För den som värnar om den politiska vänsterns ideal å ena sidan, och svenskspråkig kultur i Finland å andra sidan, har de senaste veckorna varit förbryllande.
Först led vänstern en brakförlust i EU-valet trots att vi under det gångna året har sett den nyliberala ekonomin gå i väggen och människor rimligtvis borde vara ute efter ett politiskt alternativ.
Att vänsterns problem inte bara beror på omvärlden, utan också på vänstern själv, torde vara klart. Vänsterförbundet har inte lyckats vara ett fullgott alternativ för den förhållandevis unga gröna vänstern som på den nuvarande finska partikartan är hemlös. För dem är vänsterförbundet inte tillräckligt grönt, medan de gröna inte är tillräckligt vänster.
Att partiordförande Korhonen avgick efter valet ger för den gröna vänstern löfte om en önskad generationsväxling, men lär inte lösa de problem som vänstern har med att formulera ett genomslagskraftigt alternativ som människor vågar tro på. Försök till strategiformulering gjordes i lördags (13.6) på det rödgröna forum som arrangerades på Kulturhuset i Helsingfors. Mera om det på sidan 5.
Så till det finlandssvenska.
I fredags fick vi veta att Hufvudstadsbladet tänker förverkliga en del av sitt sparmål för året genom att komma ut endast sex gånger i veckan under juli månad. Eftersom jag precis har betalat min prenumeration kommer tidningen fortsättningsvis att trilla ner i postluckan, men onekligen blev jag, liksom ett drygt hundratal kommentatorer i helgen på Hbl:s hemsida, upprörd. Visst handlar det bara om fyra måndagstidningar som i vilket fall som helst skulle vara tunna. Men själva beslutet tycks säga mera.
För mig, som för många andra, har Hbl i vuxen ålder alltid varit den tidning som jag får hem. Helsingin Sanomat har jag läst på universitetet, jobbet, på caféer eller ibland köpt som lösnummer på söndagar. Som huvudsaklig nyhetskälla har Hbl varit mager, men den har haft, och har, andra funktioner och förtjänster som har gjort att jag av två tidningar ändå hellre har valt att prenumerera på den. Trots att jag kommer från ett helt finskt hem där HeSa var det givna alternativet har Hbl har varit min morgontidning.
Men lojaliteten ska ha en gräns också i små alternativlösa sammanhang. Den aktuella sparmanövern tycks visa att Hbl inte har ambitionen att vara något annat än en lokaltidning. Det borde man kanske ha misstänkt t.ex. då SFP:s mandat i EU-parlamentet var huvudnyhet efter ett val där Sannfinländarna kapade nästan 10 procent och vänstern gick under. Men en viss närsynthet är ett mindre bekymmer än det att tidningen inte erbjuder de dagliga nyheterna varje dag, eftersom vi läsare självklart förväntas få våra nyheter någon annanstans, på något annat språk.
Ny Tid går nu på sommarpaus och tar itu med världen igen i augusti. Då ska vi utforska vänsterns situation och möjligheter bl.a. i serien Vänsterböcker, och fortsätta bevaka och diskutera svenskspråkig kultur i Finland. Till dess ska ni ha en skön sommar och minnas att maskinerna uppfanns för att vi ska arbeta mindre, inte mer.
Nora Hämäläinen
