Efter tretton år som pensionär trotsar Per-Erik Lönnfors den gamla varningen för att stiga ned i samma flod en andra gång. Han blir chefredaktör för en vecka och ökar två kilo i vikt. Resan går till USA.

23.4. 2009. När jag checkar in för resan till New York blir jag uppgraderad. ”Business Class” är i dagens kapitalism högsta status, i stället för t.ex. ”Ambassador” tidigare. Orsaken är inte att jag representerar Ny Tid, utan att jag reser med en grupp chefredaktörer som kan förväntas återgälda sin tacksamhetsskuld till Finnair.

Uppgradering är relativt sett desto värdefullare ju mera samhället i övrigt blir nedgraderat.

Min höga status berättigar till väntan på flyget i Finnairs lounge. Det innebär fria drinkar, mat, tidningar och avlyssnad information om de bästa golfbanorna. Det är en ny värld för en som varit pensionerad i 13 år och även före det bara sporadiskt fått resa ”business”.

När jag på flyget serveras champagne vet jag inte om jag skall skämmas eller kråma mig som en vinnare. Kabinerna är placerade så att ekonomiklassens passagerare måste passera oss och se hur jag och mina klasskamrater vräker oss.

Efter starten börjar serveringen. Jag känner mig som den unga solkungen i Rosselinis film La prise de pouvoir de Louis XIV. Kantarellsoppa, säsongens sallad, pepparlax med mangosås, oxbiff med konjaksgräddsås och persiljepotatis (alternativt glödstekt lax), jordgubbsbakelse, brie och gouda ost samt som drycker Mercurey Blanc 2004, Chateaux Malescasse 2003 och 20 år gammal Nieport Tawny Port.

Jag rekommenderar varmt Finnairs Business Class för Ny Tids läsare. Tacksamhetsskulden återgäldad.

Efter middagen skippar jag flygets entertainment. Jag klarar ändå inte elektroniken. Däremot begriper jag stolmekanismens ikonknappar som ger mig sju valfria ställningar.

Vårt hotell Park Central är en nedgradering från Business till familjehotell men läget intill Carnegie Hall och Central Park är ypperligt. Recessionen har sänkt hotellpriserna med hälften, så att t.ex. Marriot kostar $180 per dygn mot 350 för ett knappt år sedan.Vi äter på ”Seppi’s bar”, en bra fransk restaurang som inte har något med Ny Tids tidigare chefredaktör att göra.

24.4. Vi besöker Bloombergs, vars grundare Mike Bloomberg är New Yorks rikaste man och följdriktigt stadens borgmästare. Han är världens sjätte rikaste, med ett ”nettovärde” om 16 miljoner dollar. Högkvarteret är ett slott av glas, för att visa att transperens är företagets ideal, liksom konstant förändring och grupparbete utan hierarkier. Sedan det grundades 1982 (namnet kom1986) har Bloombergs ridit på den nyliberala marknadsekonomins framgångsvåg.

– Vad som kommer ut ur dagens ekonomiska kaos är möjligheter, säger informatören Karen Toulon.

Huset påminner om Huxley’s Brave New World. Reportrarna som levererar 5000 nyheter per dag från hela världen är under konstant uppsyn från huvudkontoret. De är specialister på att sovra ut marknadsdrivande händelser från det dagliga nyhetsflödet. Piratismen i Afrika är relevant för att den kan påverka sjöfartens aktiekurser. Pengarna förtjänar man på att hyra ut sina informationsmonitorer.

Bloombergs säger sig vara helt styrt av sina kunder, och själv ett exempel på en perfekt marknad med öppet och konstant information. Organisationen är global, men inte geografiskt utan branschmässigt uppdelad, i t.ex. transport- och teknologienheter.

Jag lämnar Bloombergs med en känsla av att denna mediajätte både har hetsat fram och dragit nytta av de senaste årtiondenas extremt kortsiktiga vinstbegär.

Följande besök är hos ratinginstitutet Moody’s, med utsikt över Ground Zero. Den nya grunden är knappt påbörjad, lika litet som världens nya finansiella arkitektur. Trots massiva understöd kommer entreprenören Larry Silverstein inte att få sina skyskrapor färdiga till tioårsdagen av 9/11.

– Senaste höst, när inga pengar rörde på sig, fanns det förutsättningar för en total finansiell kollaps, säger Kristin Lindow. Nu är faran över.

Lindow skryter med att Moody’s för ett år sedan hade rätt i att Europa inte var frånkopplat USA:s finansiella kris. Men konkursfärdiga små länder som Rumänien och Lettland kommer inte att lämnas i sticket av USA:s centralbank FDR, ECB eller IMF. Finland har en stark AAA rating.

Däremot kommer USA:s åttatusen små banker att hamna i knipa. Många sällar sig till det historiskt högsta antal företag som under ett år blivit illikvida.

På Associated Press är redaktionschefen Michael Orestes, tidigare chefredaktör för International Herald Tribune, entusiastisk över Barack Obamas politiska skicklighet.

– Han är expert på att avläsa politiska stämningar och verbalisera dem. Bättre än Reagan, som också var bra på det.

Obama har ridit på en våg av nationell desillusion. Alla opinionsmätningar visar att man tror att presidenten är på rätt väg. Om det går bra för ekonomin lyckas presidenten, men om ekonomin strular så spelar det ingen roll vad han än gör annars.

Också om Obama har vänt stämningen från uppgivenhet till hopp är de reella fundamenten fortfarande skakiga.

Det gäller också tidningsbranschen, som grundat AP och varit dess främsta inkomstkälla. Men nyhetsbyrån får numera bara 20 procent av sina intäkter från de krisdrabbade tidningarna. Resten kommer från nätet, televisionen, radio och videoproduktion.

På kvällen är det mottagning i Finlands Generalkonsulat på Femte Avenyn med strålande utsikt över ett kvällsbelyst Manhattan. Generalkonsul Ritva Jolkkonen presenterar mig för Taina Elg, en finlandssvensk filmstjärna som dansat med Gene Kelly i Les Girls. Vi utbyter gammalt och nytt teaterskvaller.

25.4. Vår grupps sista interlokutör i New York representerar ett nordiskt finanshus och vill förbli anonym. Därför avsöjar han också mest.

– De som predikar att börsen alltid har rätt tar totalt miste. Det händer bara i läroböckerna. På basis av 17 års erfarenhet som mäklare kan jag säga att marknaden för aktier konsekvent har fel. Under USA:s första 150 år var det bankkris vart 15:de år.

Efter den stora depressionen kom det regleringar som gav 45 år utan problem. När man lättade på kontrollen blev det kris. Det var främst hedgefonderna som förorsakade överlikviditeten – lånade ut 30 gånger mera pengar än de har hade – och volatiliteten. De beter sig som lämlar, köper och säljer samma aktier samtidigt och måste sedan dumpa samtidigt (detta får ni inte skriva).

– I november 2008 var det totalstopp. Nu råder en total villrådighet. Det behövs en exportmarknad som drar, sedan vänder det snabbt. När analytikerna ser de första positiva signalerna, tredje eller fjärde kvartalet i år, vänder det uppåt.

Vi avslutar besöket i New York med att se Verdis Trubaduren på Metropolitan Opera ($ 221:50). Den handlar om en zigenarkvinna som bränner upp fel baby vilket resulterar i att det obrända barnet som vuxet dödas av sin egen bror. Ridån hinner knappast sänkas över den trassliga intrigen innan publiken utan att hinna applådera de strålande sångarna rusar till sina parkeringsplatser från Lincoln Center.

26.4. Föflyttning med Amtrak till Washington, D.C. USA har inte så snabba tåg som Europa och Japan, men Obama har lovat satsa på dem. Läser i New York Times en nekrolog över en av Wall Streets främsta kritiker, affärsjuristen Louis Lowenstein. Han har ältat att investerarna glömt att aktier representerar delägarskap i företag, inte lottsedlar. ”Ingen förnuftig placerare ändrar sin åsikt på en vecka eller några dagar. Att övertala en del människor att sälja och andra att köpa samma aktier är att spela ’musical chairs’”.

På kvällen middag med Erkki Liikanen och Finlands Bank i Café Milano. När notan skall betalas hittas inget acceptabelt kreditkort. Saken ordnar sig med hänvisning till Finlands starka AAA rating hos Moody’s.

27.4. Vi besöker Internationella Valutafonden IMF, vars erotiska förvecklingar i den högsta ledningen kunde ge stoff för mer än en opera av Verdi. För ett år sedan var organisationen på fallrepet också av andra orsaker, efter att ha vanskött flera kriser i utvecklingsländerna. I dag står IMF igen med sina massiva finansiella tillskott i centrum för den globala krishanteringen.

Forskningsavdelningens vicechef Charles V. A. Collyns ger en ugnsfärsk ekonomisk översikt som i dag, två månader senare, är hopplöst föråldrad. Men han ger en nykter bedömning av beslutsunderlaget:

– Inga kausaliteter är längre vad de har varit. Ingen existerande ekonomisk teori ger hållbara relationer mellan makroekonomiska och finansiella variabler.

Tidigare hade störningar på de finansiella marknaderna inte nödvändigtvis följder för realekonomin. Man kunde skifta marknader, men nu är de inte längre kopplade från varandra. Problemen har uppstått i skuggbankerna, som utnyttjat glappen i regleringarna.

Världen har sett den största kollapsen sedan trettiotalet, men en depression vägrar Collyns att tala om. En sådan innebär 10 procents årlig kontraktion fem år i följd.

Politiker undviker d-ordet, men IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn och Jorma Ollila har redan använt det.

Följande dag hinner vi ännu med ett besök på Washington Post, som genomgår en besvärlig sammanslagning av sina nät- och papperstidningsredaktioner. Jag tänker med fasa på den dag då tidningar som WP och NYT inte längre existerar och vi är i händerna på Bloombergs ”marknadsdrivande” nyheter.

Jag hoppar över besöket i Pentagon. Till USA:s försvarsmakt vill Ny Tid inte stå i tacksamhetsskuld. Däremot deltar jag i bastubadet på Finlands ambassad. Före det har ambassadören gett en ekonomisk översikt, saligen ovetande om att vi har finansiella analyser så att de kommer ut genom öronen.

28–30.4. Efter att ha överlevt en vecka med finska chefredaktörer vilar jag upp hos gamla vännerna Gundula och John Sundgren och firar finlandssvensk Valborg. En av deltagarna, expert på krisbanker, kommenterar republikanernas kritik av Obamas nationalisering av bankvärlden:

– Vad är det som han nationaliserar?

Svaret är förstås att presidenten sysslar med den sämsta formen av socialisering, socialisering av förluster. Han räddar ett system som bevisligen inte har fungerat bra. Och hjälper bankerna att skyla över hålen i sina balanser.

9.5. New York. Sherry Gorelick, marxistisk sociolog, judisk aktivist mot Israels ockupation i Palestina, ”Woman in Black”:

– Obama är en bra man, men han har fel vänner. Läkemedelsindustrin stoppar hälsoreformen. Av republikanerna återstår bara den yttersta högern. Men USA är ett i bottnen rasistiskt land. Det behövs bara att Obamas ekonomiska politik misslyckas så börjar man skylla på de svarta och judarna. Det här är ett stort land, och mycket oberäkneligt.”

I businessloungen på JFK får man selleri och morötter och två ynka drinkar mot kupong. Nedtrappning till pensionärstillvaron.

Per-Erik Lönnfors

Lämna en kommentar