Filmfestivalen i Sodankylä har under många år fått besök av aktade regissörer från Iran. Regissören Samira Makhmalbaf blev i år den första kvinnan från landets kritiska filmrörelse att hedra festivalen med sin närvaro.
Precis som alla Samira Makhmalbafs filmer baserar sig The Apple på en sann historia. Filmen är en berättelse om två flickor i Teheran som hölls inspärrade av sin far och blinda mor de elva första åren av sitt liv. The Apple är ingen dokumentär men ändå innehas huvudrollerna av familjemedlemmarna själva. Makhmalbaf lyckas genom finkänsligt berättande lägga ett absurdt undantagsfall i ett samhälleligt sammanhang.
– När jag gjorde Apple så märkte jag att det var kulturen som pappan i familjen trodde på, den tankevärld han levde i, som formade hans dåd. Inte att han var en god eller ond människa, berättar Makhmalbaf under festivalens traditionsenliga morgondiskussion som Peter von Bagh för med alla inbjudna gäster.
– Alla människor kring oss lider mer eller mindre. Lidandet beror inte på något annat än våra egna tankar och jag tror att en film kan ändra på de här tankarna.
Makhmalbaf har spelat in samtliga filmer med amatörskådespelare – med en roll som undantag. Fast Makhmalbafs filmer varierar mellan realism och mera drömaktiga scener så bottnar de flesta rollgestaltningarna i närliggande livsöden.
– Utgångspunkten för produktionen är verkliga platser och berättelser. Sen formar vi dem allt efter som vi framskrider, även efter skådespelarnas egna liv. De hämtar sin egen själ, sin egen personlighet till filmen och jag formar dialogen till att passa dem.
Filmerna behandlar utan undantag människor som lever under hård press eller under direkt förtryck och ofta i mycket knappa ekonomiska omständigheter. Five O’clock In The Afternoon skildrar en familj i det krigshärjade Kabul efter den amerikanska invasionen. Pappan i familjen är ortodox muslim medan ena dottern i smyg skippar koranskolan och istället går på en av de nyligen öppnade flickskolorna. Hennes ambition är att en dag bli landets president – så som Benazir Bhutto eller Indira Gandhi.
Vill ställa frågor
Inför produktionen var problemet att ingen ville ställa upp för rollen. Makhmalbaf besökte en av Kabuls flickskolor för att hitta någon men den enda frivilliga backade snart ur. Till slut hittade Makhmalbaf den 23-årige Agheleh Rezaie, mor till tre barn och änka efter att hennes man dött i kriget.
– Svårigheterna berodde förstås på kvinnors svaga ställning i Afghanistan efter Talibanstyret. Men allt eftersom grundläget rubbas går utvecklingen mot det bättre, menar Makhmalbaf.
Filmen är ändå ingen demonisering av fundamentalistiska grupper. Tvärtom så skildras deras trånga rörelsefrihet som en tragedi. I filmen möter vi en gammal man som omedveten om att kriget är slut söker efter Mullah Omar och bin Ladin i landets norra delar. Då han inte kan hitta dem ger han upp inför den våg av hedendom som sveper över det ockuperade Afghanistan och sätter sig i öknen för att dö.
– Jag vill inte berätta för människor hur de borde tänka utan jag vill ställa frågor till dem. Sedan är det upp till dem själva vad de vill svara på frågan, förklarar Makhmalbaf under sin presskonferens.
Det mångsidiga bruket av amatörer med olika bakgrund och svåra livsupplevelser ställer hårda krav på regin. Också arbetsmiljön ställer ofta ytterst hårda krav på produktionen. Under inspelningen av Makhmalbafs nyaste film Two Legged Horse träffades filmningsplatsen i Kabul av en handgranat. Tiotals skadades och en skådespelare dog efter två månader på sjukhus. Självklart krävs det alltså väldigt mycket för att vinna skådespelarnas förtroende. Det är inte heller alltid lätt att få en person som levt ett kuvat liv att plötsligt ta plats.
– Under förberedelserna inför filminspelningarna brukar de delaktiga i praktiken leva tillsammans. Den tiden överförs även till filmen. Under inspelningarna gör jag filmgruppen så liten och betydelselös som möjligt. Så att skådespelarna står i centrum av allt.
– Skådespelarna märker snabbt att hela processen grundar sig på vår dialog. Jag trugar inte repliker på dem, på så vis får de det lättare att vara sig själva, berättar Makhmalbaf.
Makhmalbaf Film House
Makhmalbaf har haft oddsen mot sig då hon som ung kvinna tagit sig fram i det iranska samhället. Men hemma har förutsättningarna varit de rakt motsatta. Hennes mor dog när hon ännu var i tonåren men fadern, Mohsen Makhmalbaf, är en av Irans främsta regissörer, med bland annat den omtalade filmen Kandahar på renommén. Fadern är också grundare till Makhmalbaf Film House, en privatskola och -studio som blivit en fristad för kritiska filmskapare i Iran. Han har även deltagit i manuset och i klippningen av flera av dotterns filmer och gett henne positivt stöd i flera etapper.
– Hemma var det ingen skillnad mellan mig och min bror men i skolan värdesattes kvinnor och män olika – för att du är en kvinna kan du inte bli en viss slags människa. Jag ville bli en filmskapare med ett hårt självförtroende. Min far försökte utveckla min och min systers självkänsla genom att ge oss frihet och beröm.
Faderns filmer har sedan några år tillbaka varit censurerade i Iran, ett öde som Samira Makhmalbaf fått dela. I sin film Blackboard visar hon i ett landskap på gränsen mellan Iran och Irak kurdernas trängda position. Sådant här vill Irans nuvarande regim inte höra talas om.
– Iranska kvinnor är som spända fjädrar. De är hårt kuvade men när den väl kommer loss är kraften desto större. Bägge sidor finns närvarande i Iran. För oss är film frihet och hopp. Det är inte den nuvarande regimens önskan att Iran har blivit ett känt filmland, menar Makhmalbaf.
Under festivalens sista dagar blir resultatet i Irans presidentval klart. Makhmalbaf glömmer efter det inte en enda gång att nämna sin ståndpunkt:
– Jag vet att vårt folk har vunnit nu. De har röstat på [Mir Hossein] Moussavi. Tyvärr har makthavarna använt sin styrka för att ge makten åt Ahmadinejad som är deras val, inte folkets.
Mikael Brunila
