Det är inte lätt att skriva ett sista ord på stugan. Barnen gnäller att de inte har nåt att göra en timme efter att de vaknat, och det känns som om man bara latar sig när man sitter vid laptopen medan andra rensar grönsakslandet, hugger ved, plockar svamp, tvättar potatis och klipper gräset. Fast kanske man börjar skriva saker för att man är en smitare. I milin lyckades smitarna alltid bli skrivare. Själv blev jag, plutonens tunnaste man, maskingevärsskytt och det grämde mig, i synnerhet då jag var lite rädd för stora bössor, liksom jag är rädd för motorsågar, gräsklippare, aktersnurror och det mesta som för oljud.

Kanske det hänger ihop med att mina tidigaste minnen, då morbror sågade genom väggen med motorsågen i samband med en husrenovering. Det var som om stora sår skulle ha öppnats i timmervägen medan huset vrålade av smärta. Och mest förbryllande var att morbror såg lycklig ut i molnet av sågspån och tvåtaktsrök.

Så jag sitter hellre vid laptopen med dåligt samvete, fast ännu värre skulle det kännas om jag ägnade mig åt Hegels Andens fenomenologi som jag av nån anledning packat ner som sommarlektyr. Antagligen förblir den oläst, liksom det mesta som skrivits här i världen. Och antagligen kommer jag att läsa de tiotals år gamla båttidningarna ännu en gång, kanske för att bekräfta nåt eller för att inte glömma.

Till exempel hur tråkigt vi ibland hade det på stugan med brorsan. I synnerhet när vinden mojnade och vi seglade hemåt i otroligt trög slör. Då sloddes vi ombord med åror, fendertar och båtshakar, ibland så att båda föll i sjön fast vi i princip var emot våld. Men nedkylda av havet blev vi snabbt vänner igen och simmade fatt den lilla segelbåten, som klarat sig genom alla stormar och som nu ligger uppochnervänd på stranden i väntan på nya upptäcktsresande.

Bredvid segelbåten ligger en gammal livbåt i trä från en gammal ångare. Den köptes av far. Den är inte sjöduglig längre. Men av nån anledning har den inte huggits till bastuved under årens lopp utan har fått förmultna i lugn och ro under strandalarna, både synlig och osynlig samtidigt. Sådan som man minns den från barndomen när mor införde arbetskulturen på stugan och visade att längtan efter fjärrseglatser kanske passade vissångare, filosofer och dagdrömmare vid laptopen, men att det här skulle stås med fötterna stadigt på jorden.

Ibland tänker jag emellertid att när jag blir klar med smitarjobben så ska jag plocka fram seglen, rigga båten och ta barnen på en seglats till Söderhavet, fast den antagligen skulle sluta med gnäll, förtvivlan och tandagnisslan. Och antagligen skulle man ångra att man inte skruvade fast aktersnurran istället.