Välfärdsstaten är hotad – det var temat för en bok av norrmannen Asbjørn Wahl som presenterades i förra numret och läget i Finland var ett centralt tema för ett stort rödgrönt forum på Kulturhuset i Helsingfors förra lördagen – mer om det här nedan. En inblick i hur det gick till när man började montera ned välfärdsstaten hos oss ges av Arja Alho i pamfletten Kovan tuulen varoitus, som kom ut och presenterades på fredagen, inför forumet som hon var en av initiativtagarna till.

Arja Alho är inte arg fast man ibland kan få den bilden. Ibland kan hon kännas som en Lilla My som säger sanningar som de stora pojkarna inte vill höra. Det anses ju inte lämpligt att berätta om vad som avhandlats i de dunkla kabinetten. Men det är ett av hennes centrala budskap: vi behöver en ny debattkultur där också vanliga medborgare får en uppfattning om vad som håller på att ske.

Hon efterlyser också en föryngring av politiken, men inte en sådan som bara innebär att man ställer upp unga vackra kvinnor för att samla röster i val. De unga bör få ”rum att ifrågasätta unkna sätt att tänka och bedriva politik. Det är de ungas generationsuppgift.”

Denhär inställningen har fört henne in i konflikter speciellt med den förre socialdemokratiske partiledaren och statsministern Paavo Lipponen, och vid presstillfället när boken utkom väckte konflikten mellan Alho och Lipponen speciellt intresse, större än den skulle ha förtjänat, ansåg hon.

Det är ändå värt att gå in på den, eftersom den motsättningen speglar olika uppfattningar om hur man bedriver politik.

Det avgörande steget mot nedmonteringen av välfärdsstaten togs enligt Arja Alho i februari 1996. Hon var själv andra finansminister i Lipponens första regering. I regeringsprogrammet hade den gått in för en halvering av arbetslösheten under regeringsperioden, men trots det skulle statens utgifter beskäras med 10 procent, ca 20 miljarder mark. Detta verkställdes på ett enligt Alho rättvist sätt, så att alla kretsar drabbades. Men det räckte inte.

”I finansministeriets tjänstemannaledning var entusiasmen stor – vi kunde efter smärtsamma beslut fatta ännu smärtsammare beslut”, skriver Alho. Konkret innebar det framför allt att man beskar kommunernas statsandelar med en miljard, vilket ledde till den kris i kommunernas ekonomi som fortfarande är akut. Beslutet trumfades igenom av statsminister Lipponen, den färske finansministern Sauli Niinistö och framför allt av finansministeriets kanslichef Raimo Sailas – andra ministrars åsikt vägde lätt.

Alho kunde inte övertyga sina kolleger om hur farligt sparbeslutet var, eftersom beredningen i finansministeriet var hemlig. Lipponen hade nog sammankallat de socialdemokratiska ministrarna till ett möte som de inte fick skvallra om ens för den egna riksdagsgruppen. Alhos idéer stöddes av utrikesminister Tarja Halonen och handels- och industriminister Antti Kalliomäki, men Lipponen lät inte henne själv uttala sig på mötet. Då samlade hon sina papper och marscherade ut.

Samma kväll ordnade Lipponen en palaver i sin tjänstebostad villa Bjälbo där Finlands Banks chefsdirektör Sirkka Hämäläinen stramt förklarade hur nödvändiga de nya nedskärningarna i budgeten var för att Finland skulle kunna gå med i den monetära unionen EMU genast från början. De andra deltagarna ackompanjerade henne. De var Lipponen, Niinistö, medlemmen av Finlands Banks direktion Matti Vanhala, statssekreterare Sailas och biträdande statssekreterare Johnny Åkerholm. Lipponen sammanfattade diskussionen med att upprepa att man inte diskuterar profetens skägg i hans regering.

Alho anser fortfarande att det hade varit viktigare att sköta återhämtningen efter depressionen på ett vettigt sätt än att uppfylla EMU-kriterierna till punkt och pricka, det var få andra länder som gjorde det.

Bakom beslutet stod enligt Alho finansministeriets män: utom Niinistö, som tidigare samma vecka efterträtt Iiro Viinanen, Sailas, Åkerholm, Martti Hetemäki och Erkki Virtanen.

Kommunernas tjänster är centrala för välfärdsstaten, eftersom det är kommunerna som svarar för undervisningen, hälsovården och de sociala tjänsterna. Det ödesdigra beslutet i februari 1996 har framtvingat nedskärningar som påverkar oss alla. Läget är bekvämt för regeringen och finansministeriet, eftersom det är kommunerna som måste begränsa sina tjänster och drabbas av kritiken.

Parallellt med nedskärningen av de sociala tjänsterna har man på ett närmast neurotiskt sätt sänkt inkomstskatterna och avskaffat förmögenhetsskatten.

Inom andra ministerier har man tvingats anpassa inte bara agerandet, utan också tänkandet till kommandona från finansministeriet. Alho jämför social- och hälsovårdsministeriets årliga publikation Sosiaaliturvan Suomi för år 2002 med den för år 2005. I den tidigare beklagar man att inkomstskillnaderna vuxit från mitten av 1990-talet, beroende på kapitalinkomsternas starka tillväxt, och att socialförmånernas nivå sjunkit. Samma publikation för år 2005 präglas på ett iögonenfallande sätt av effektivitet och produktivitet och oro över ökande fetma. ”Nyliberalismen har redan blivit etablerad”, skriver Alho.

Denna utveckling har fortsatt, något slut kan inte skönjas. Alho redogör för utvecklingen efter detta och förundrar sig över att motståndet från socialdemokraternas sida varit så svagt. Hon antar att det delvis beror på att det under Lipponens tid i ledningen inte fördes några nämnvärda diskussioner om principfrågor.

Vikten av en öppen samhällsdebatt är huvudtemat för pamfletten. Nedmonteringen av välfärdsstaten är hennes främsta exempel på hur det kan går när den debatten försvåras, t.o.m. i minister- och riksdagsgrupper. Hon har kunnat jämföra med hur det var i Sverige när socialdemokraterna satt i regeringen: under lunchmöten varje vecka diskuterade ministrarna aktuella frågor i respektive departement. Något sådant hade Lipponen, ”en pimsande fältväbel”, inte tid med.

Den ödesdigra våren 1996 höll SDP:s ministergrupp ett möte för att diskutera ”hur arbetskulturen kunde förändras så att vi vågade och kunde berätta för varandra om våra egna projekt […] och hur vi kunde dryfta politiska linjedragningar tillsammans”. Alho fick uppdraget att tala med Lipponen om detta (tydligen vågade ingen annan). Resultatet blev magert.

Motsatsförhållandets tid är förbi har varit samlingspartiets slagord den senaste tiden. Partiet har dock inte gett efter i sin egen politik, så formuleringen innebär bara att alla andra ska samla sig kring partiets linje. Tanken är den samma som i Margaret Thatchers slagord Den enda vägen, som i tiden också anammades av högern i Sverige.

Alho förenar sig med Jouko Kajanoja, som konstaterat att det i Finland först skedde en moralisk vändning i nyliberalistisk riktning, som senare utformades till en nyliberalistisk politik. Enligt Kajanoja såddes de första fröna bland den politiska eliten redan vid Korpilampikonferensen i slutet av 1970-talet. Då ville man första gången få slut på motsatsförhållandet för att bana väg för tillväxt. Redan sedan 1969 hade man ingått inkomstpolitiska helhetslösningar för att ”civilisera” arbetsmarknaden och lösa dess tvister på trepartsnivå. (Nu har ju arbetsgivarna tackat nej till dessa uppgörelser, vilket kanske kan tolkas så att de på nytt vill skärpa motsatsförhållandet.)

Men det var enligt Kajanoja först på 1990-talet som den moraliska vändpunkten kom. Dittills hade man använt en del av den ekonomiska tillväxten för att förbättra de sämre lottades ställning, men det upphörde man nu med.

Marknadsfundamentalismen och den nyliberalistiska avregleringen fungerar inte och vi behöver nya modeller, konstaterade Arja Alho när hon öppnade forumet på Kulturhuset med det kanske inte så lyckade namnet Vapaus valita toisin, friheten att välja annorlunda. Nätadressen http://vapausvalitatoisin.wordpress.com är inte heller så lätt att minnas, men redan följande dag fanns där en hel del material från mötet och man hoppas att detta ska leda till en bestående process som koordineras via nätet. Det kan alltså vara bra att spara adressen på datorn.

Den nyliberalistiska tematiken behandlades speciellt i forumet Välfärdsstatens fall och uppgång, som samlade ett par hundra deltagare.

Forskaren Olli Kangas från FPA konstaterade att socialskyddet i tiden byggdes upp sedan industrialiseringen och flykten från landsbygden rivit upp de gamla skyddsnäten. Samtidigt stödde man genom socialpolitiken uppbyggandet av nationalstaten. Men nu naggas socialskyddet hela tiden i kanterna.

– Man möter allt oftare situationer där socialskyddet inte kan förutse sociala risker eller reagera på dem. Mänskor faller genom skyddsnätet. Det är allt svårare att se skillnaden mellan atypiskt lönearbete, företagsamhet eller överhuvudtaget arbete och icke-arbete. För varje form av arbete har en egen lagstiftning utvecklats, som dock inte fungerar i gränslägen.

Förmånerna minskar hela tiden i jämförelse med den genomsnittliga inkomstnivån. En full folkpension motsvarade för ca 20 år sedan nästan 50 procent av medellönen, nu enbart 30 procent.

– Vänstern har förlorat initiativet till andra. Bakom sig har den ett strålande tillfälle, framför sig har den en osäker framtid.

Kangas såg tre i princip möjliga lösningar på problemet med de allt större maskorna i skyddsnätet:

• Det på arbete baserade socialskyddet kan utvidgas att omfatta flera slag av arbete än nu. Arbetsgivarna går dock knappast med på det.

• Grundskyddet kan utvidgas att omfatta hela fältet och göras tillräckligt. Det skulle dock bryta mot den trend som redan fortsatt i flera årtionden.

• Den offentliga sektorn minskar sitt ansvar för medborgarnas sociala och hälsomässiga trygghet. Den nordiska universalitetsprincipen överges och behovsprövningen ökar. Detta är enligt Kangas den mest sannolika linjen.

Den explosivt växande marknaden för privata pensionsförsäkringar är ett exempel på att medborgarna inte längre litar på eller nöjer sig med det offentliga pensionssystemet.

– Den nordiska välfärdsstaten byggdes på grunden av ett kollektivt löfte: Staten sörjer för sina medborgare. Nu har det avtalet individualiserats. Medborgaren svarar i allt större utsträckning för sitt eget socialskydd. Åt var och en enligt hans eller hennes plånbok!

Finansieringskrisen inom den sociala sektorn har framför allt drabbat kommunerna. Det märks t.ex. inom åldringsvården, där kommunala åldringshem omvandlats till servicehus där åldringarna själva och delvis staten, genom ersättningar från FPA, betalar. Inom åldringsvården i Finland har man hälften så många anställda i förhållande till antalet vårdade som i andra nordiska länder.

Man har de senaste årtiondena övergett den tidigare politiken för att jämna ut inkomstskillnaderna och i stället låtit dem skjuta i höjden. Medan skattepolitiken gynnat de förmögna har man låtit socialförmånerna släpa efter.

Hur ska man vända utvecklingen? Det var svårare att ge svaren än att analysera utvecklingen. Slutsessionen där förslagen till kampanjteman från de fyra olika forumen presenterades visade ändå att det kläckts en hel del idéer, en del av dem stöter vi säkert på i fortsättningen.

Mest genklang väckte Jussi Saramos formulering i rapporten från demokratigruppen:

– Motsatsförhållandets tid är nu. Meningsskiljaktigheter bör lyftas fram både mellan och inom partierna. Det ska finnas partier som har en åsikt.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.