Madonna och Clint Eastwood. Två stjärnor försöker åldras med behag, men med en generation emellan sig. Båda sökande sin väg ut ur sina rollfigurer, på olika sätt.

Madonna har det besvärligare. För tjugo år sedan kunde jag sitta bredvid henne i Hotel Plazas bar i New York utan att någon tycktes märka vem hon var. I dag är det en sensation om någon ens i efterhand vet om att hon har tillbringat en dag i Östra Nylands skärgård.

Efter megashowen i Helsingfors oroade sig recensenterna för hennes framtid. I en utmärkt artikel i Husis påpekar Sylvia Bjon att Madonna inte tycks låtsas om att det finns något förr.

Ralf Andtbacka i Vasabladet väntar sig att i framtiden få se headbangande pensionärer på hårdrockarenorna. Han skriver att det tycks finnas ett outtalat krav att man skall förbli “ungdomlig” långt upp i åren. Samtidigt säger han att hon framstår som alltmer desperat.

Det är svårt att se nu femtiettåriga Madonna sjungande hoppa rep när hon som Clint Eastwood närmar sig de åttio. Zarah Leander och Marlene Dietrich hade det lättare när de, med eller utan korsett, som finska operasångare före Ture Ara, kunde magnetisera publiken som sjungande statyer.

Nej, nej, nej… tro inte att jag är så gammal. Det var mamma som släpade mig till Borgbacken för att höra Zarah. Hon frågade om vi ville se en stjärna. Men hon reciprocerade inte när jag ville uppleva Paul Anka. “I´m so young and you´re so old …”

Det är alltså Clintan jag kan identifiera mig med. Problemet med att byta kostym är bekant. Man ser det när man på stan möter äldre män i utslitna kostymer och solkiga slipsar. Någon enstaka har rentav polisonger. Just nu märks det speciellt bra när kavaj- erna igen har blivit trånga och uppslagen smala.

Anpassningen till stigande ålder gäller oss alla.

Eastwood har genomfört sin metamorfos listigt. Från spaghettiwestern till Dirty Harry och medelålders romantisk älskare och nu senast en (för mycket) grymtande gubbveteran från Koreakriget. Fast alla rescensenter uppfattar inte vad han håller på med.

Bara Johan Croneman på Dagens Nyheter anar något av vad Gran Torino egentligen handlar om (bland mycket annat): “Kanske rent av en liten uppgörelse med flera av Clint Eastwoods tidigare karaktärer”. Det är precis vad det är.

Redan i Unforgiven hade Eastwood låtit sin gunslinger pensionera sig, och visade samtidigt hur farligt det är att försöka återta sin tidigare yrkesroll. En klar varning till företagsledare som klamrar sig fast vid sin gamla yrkesidentitet med hjälp av styrelsemedlemskap, konsultuppdrag och fullplitade kalendrar, som inte ens är elektroniska. De har inte klarat av att byta ut sin Colt 44 mot en Smith & Wesson 29.

I Gran Torino går Eastwood ännu längre. Nu avlivar han inte bara sin rollfigur utan också dennes heligaste trossatser: att man skall möta våld med våld, klara sig med sina egna vapen och muskler, och hellre stanna kvar och slåss än springa undan.

I stället för att som tidigare trotsa lagen hjälper han nu dess arm att skipa rättvisa. Samtidigt sonar han sina gamla våldsdåd, efter att ha klarat av mindre förseelser i bikten. Det är inte riktigt Kristus död på korset, men något ditåt. Slutgesten imiterar Paul Newtons sista “draw” som Billy the Kid. Det är ett fint testamente.

Gör om det om du kan, Madonna.