Var tvungen att vara i Georgien i Kaukasus en vecka, inklämd mellan alltför höga berg och alltför fattiga byar. På andra sidan bergen började Sydossetien, och när det åskade tänkte man på artilleri, av någon orsak.

Det finaste som landet hade att uppvisa verkade vara motorvägen från flygfältet till huvudstaden Tbilisi. Berömda George W. Bush Street, komplett med bild på den leende ex-presidenten, vinkande med utsträckt arm.

Jag kan precis föreställa mig hur det har gått till. Den georgiska ambassadören i Washington, några Natograbbar, ett gäng republikanska och demokratiska hökar från representanthuset och så några lobbyister har suttit tillsammans i ett rökigt (ja, för georgierna har varit tvungna att få sitt nikotin, trots jänkarnas hälsovansinne) brasrum på en krog, inte för nära Vita huset, men inte heller för långt borta. Ingen från Foggy Bottom, alltså utrikesdepartementet, är närvarande. Det är en samling i gammal stil, businessmän och militärer. Georgierna har försökt bjuda på vin och cognac hemifrån som det smuttats litet på, sådär hövligt, innan glasen blivit stående. Diskussionen tystnar när en servitör knackar på, städar undan, och hämtar in litet ordentlig sydstatswhisky, och det blir tid att tala allvar.

För att binda Georgien till Nato måste man binda Georgien till USA, symboliskt och konkret. Alltså ska Georgierna bygga ett monument till president Bush, till amerikansk bilkultur och till flygplatsen. Men det lilla landets kassa är så gott som tom efter all den militärmateriel man köpt upp. Och dessutom, att bygga offentliga vägar, är det inte litet … socialistiskt?

Då kommer en av de mer businessinriktade kongressledamöterna med i debatten. “Äsch, det fixar vi. Med reklamintäkter! Jag sitter i hönsexportkommittén, till exempel. Vi kan nog hjälpa er på nåt sätt.”

Och så kommer det sig att man på vägen från flygfältet till huvudstaden i Georgien, George W. Bush Street, inte ser en eller två utan säkert ett dussin massiva, enorma skyltar, som alla gör reklam för en enda sak: amerikanska djupfrysta höns. Inte ens för någon specifik produkt, utan för den amerikanska hönan i allmänhet. “100 % American Meat!” står det, och ur ett hörn kikar en slug räv hungrigt mot hönan.

Annars är det tomt. Ett plakat var har det georgiska telekommonopolet, det georgiska oljebolaget och det georgiska flygbolaget kostat på sig, alla säkert under stark påtryckning från statsmakten. Men annars verkar det vara dåligt med tillit till projektet George W. Bush Street just nu. Usch, så jobbigt det är när tillit och marknadsvärde definieras på en fri marknad och inte i rökiga, dunkla brasrum som det brukade vara.

Och sist och slutligen så känns det ju litet konstigt att nu sitta och ha knutit Georgien till en viss president. Det var ju inte som att man inte visste att hans mandat skulle ta slut i något skede. Men det kanske inte spelade så stor roll 2005, när namnet gavs. Nu, ett enkelt maktskifte senare, står bara en utmärkande byggnad på vägen, vad som ser ut som ett kongresscenter, omgivet av Georgiens och EU:s flaggor, och upplyst i djupblått. Det kanske blir tid att måla om potemkinkulisserna i något skede, och då är det ju praktiskt att ha en snygg gata att kunna byta namn på. Det är ju inte så att det skulle vara första gången. Om USA:s representanter i brasrummet kunde sin historia hade de kanske frågat sig vem gatorna i Georgien tidigare brukade vara döpta efter, så som en viss Iosif Dzjugasjvili. Kanske hade de då förstått att tacka nej till erbjudandet?