”Jag är ju utlänning vart jag än kommer” är ett urval brev av och till den finlandssvenska modernisten Henry Parland (1908–1930) och erbjuder fascinerande ögonblicksbilder. Men breven kunde ha återgetts i sin helhet med mer ingående kommentarer.

”Oscar Wilde”, svarade Winston Churchill på frågan om vilken historisk person han helst önskade sig träffa. Förutom Oscar Wilde – frågar man mig – lyder svaret Henry Parland, den finlandssvenska modernismens undanglidande och gåtfulla unga döda jazzgosse.
Det är märkvärdigt hur mycket de två påminner om varandra, Wilde och Parland. Eller Oscar och Henry; två författare som man vill vara på förnamn med. Bådas litteratur kännetecknas av ironi, vitalitet, genialitet, humor, av dandyns kärlek till det sköna och vackra i livet, av genomskådandet av och revolten mot den normativa, verkliga ytligheten. Båda poserar de i en skenbar variant av densamma, och brinner samtidigt av en gömd och kompromisslös ambition – som kommer fram i deras essäistik och journalistik: ”I put all my genius into my life; I put only my talent into my works”, som Wilde skriver.


I tidskriften Quosego skrev Henry sitt estetiska manifest och hade inte Wilde, om han varit ung modernist på tjugotalet, skrivit precis detsamma? ”Här är det tal om idealism. Sakernas idealism. Bilringarnas, strumpornas, hostpastillernas. De älskar livet, deras ytlighetshymn för mot djupare sammanhang. Omedelbart som en kravatt – då saxofon i livets jazzband!”
Parallellerna går dessutom djupare: båda tärs de av en ständigt närvarande rotlöshet och en känsla av meningslöshet i sina belägenheter: irländaren Wilde var sjukligt upptagen av Londons aristokrati, medan den rysk- och tysktalande Henry – svenska var först hans fjärde språk – hittade sig ett hem i de radikala modernistkretsarna i det svenska Helsingfors: ”Denna stora tomhet / som höll i mig / och sedan släppte taget. / Jag föll / ramlade / nästan slog / ihjäl mig / mot någonting som kallas verklighet.”
Jag är ju utlänning vart jag än kommer är således en träffande titel för det nyligen – äntligen! – utkomna urvalet brev till och av Henry, samt foton likaså med och av honom, denna naturtalang som av Gunnar Björling beskrevs som ”ett ljus tänt i livets fördumningsanstalt”, och som i litauisk exil skrev den enligt mig bästa modernistiska svenska romanen Sönder – och det på ett språk som inte var hans.
I sin kåthet är Björling hyperbolisk – han sa också att i Henry har Europa förlorat sin röst, även om det kanske snarast var Björling som fick sin senare röst av Henry – men överdriften är varken billig eller utan täckning: flera gånger under läsandet av breven slås man av vilken enastående stilist Henry var och vilken humor och lätthet som omger breven, även om innehållet ofta är tyngt av allvar.
Särskilt i de brev som adresserats till vännen och bildkonstnären Sven Grönvall, är Henry i sitt esse och det är inte sällan jag skrattar högt: ” Livet är en strid, striden är en kamp, kampen är en häst o.s.v. Livet är således ett husdjur. Ett husdjur, som liksom hästen måste piskas och födas. Och då är det ganska hyggligt att leva. Jag har försökt mig på det.”
I Henrys brev till Grönvall är det dekadenta 20-talets konstnärsliv på parad: ”Vi har flyttat och jag är krapulös [bakfull, lat. crapula]. Jag är det fortfarande – ty jag är student. […] Klockan 10 hade vi fått våra resp. mössor, betyg och stipendier (jag 800:-) och klockan ½11 började vi supa. Föräldrarna liberala intill kommunism.” Med möda avhåller jag mig från att citera mera.

Livet i skuggan

I övrigt – bortom studentfesten – var föräldrarnas förhållningssätt till sin Henry allt annat än liberal. Den förstfödda sonen överbeskyddades av mamman Maria, vars ett år yngre bror Johannes hade dött i difteri som sjuåring. När Henrys yngre bröder lekte och härjade utomhus, fick den klena Henry ofta ligga inlindad i filtar på verandan. Att Henry levde i en skugga understryks av att han också fick överta sitt smeknamn ”Entjik” av Johannes.
Till följd av revolutionen hade familjen förlorat sin förmögenhet, och eftersom pappan Oswald inte kunde någon finska och knappt någon svenska, fick han i det självständiga Finland inte ett jobb som motsvarade hans kompetens. Mamma Maria var sjuklig, och ekonomin var i ruiner. Det förväntades av Henry att han genom juridikstudier skulle skaffa sig ett ordentligt arbete med ordentliga inkomster.
Istället för universitet frekventerade Henry dansrestauranger och skrev under växlar; ett leverne som föranledde föräldrarnas bestörtning och oro. Dessutom uppskattades inte sonens litterära alster av den romantiskt präglade Oswald, som härutöver ansåg Björling – som ofta försökte lugna ner Henry och ordna upp efter honom – vara roten till allt ont.
Här kan man amatörpsykologiskt spekulera i hur kombinationen av en vingklippt och isolerad barndom och de höga krav som ålades honom, framkallade Henrys frenetiska livs- och sprittörst, som urartade i det jazziga Helsingfors. ”Moderation is a fatal thing … Nothing succeeds like excess”, skrev Wilde, och Henry – som under gymnasietiden blev intresserad av kläder och litteratur – omhuldade budskapet med nit.

Livet i exil

Slitaget mellan dålighetslivet och det dåliga samvetet i förhållande till familjen tog hårt på Henry, och brevboken målar upp ett livfullt vittnesmål om detta predikament. Till slut gick han med på att våren 1929 gå i exil i Kaunas, där han skulle hållas under uppsyn av sin onkel Vasilius Sesemann, som var filosofiprofessor i staden.
I Litauen fick Henry deltidsanställning på Sveriges konsulat, med gott om egen skrivtid. Han producerade en rad artiklar och skrev sin ofullbordade och postumt utgivna roman Sönder. Breven från den här tiden vittnar om arbetsiver och självförebråelse för det tidigare levernet, och en optimism om att ekonomin ska ordna sig, och att Henry således äntligen kan hjälpa sina föräldrar ekonomiskt.
Till vilken grad Henry skriver med en uppriktig penna är sedan en annan sak. Höll han på att växa ifrån sitt tidigare liv? Skulle dandyn, om han hade fått leva, på riktigt ha blivit karriärist? ”It is better to have a permanent income than to be fascinating”, skriver Wilde, och i Kaunas tycks Henry instämma. Men också i detta livsskede kunde man placera diktcitatet från ovan – det som börjar med ”tomhet” och slutar med ”verklighet”.
På basen av breven är det svårt att säga vad som försiggick på riktigt, särskilt som det finns så stora inkongruenser i de olika breven att det ibland är svårt att hänga med i vändorna. Exempelvis tycks Henry sommaren 1930 ha blivit vräkt efter att ha supit och betett sig illa. Detta dementerar han dock för sina föräldrar, och här lämnas läsaren med ofullständiga biografiska kunskaper i sticket: ljuger Henry, eller har han tagits till nåder av sin värdfamilj?
De kommentarer till breven som finns i boken är allt för knapphändiga, och ofta önskar jag mig mera kommentarer av redaktörerna. Begrundar man exempelvis det som Oliver Parland, brorson till Henry, skriver i ett annat sammanhang om Henrys lögnaktighet, inser man att kontextualisering av materialet hade varit nödvändig: ”Henrys enda sätt att bevara sin själsliga hälsa tycks ha varit att göra lögnen till en livsstil. Hur smärtsamt detta var ser vi i hans författarskap, där han med glasklar skärpa ser sin situation, och med oerhörd, febril produktivitet försöker hålla moderns dödsbringande symbiotiska strävanden och hemmets grandiosa ideal stången.”
Är svaret på ljugandet alltså enbart biografiskt, eller kanske estetiskt?
En annan märklig aspekt av redigeringen är att breven ofta är kraftigt klippta: exempelvis är brevet som boken fått sitt namn efter enbart kort citerad i en bildtext. I ett fall som detta, där skribenten är en stilist av Henrys valör, försvinner
skogen ibland för träden emedan breven inte återges i sin fullständiga form. Dessutom är det ibland mycket konstiga saker som lämnats bort.
Enbart i Philip Teirs resereportage om Henrys Kaunas (Hbl 18.5.2008) hittar man flera fantastiska brevcitat, vilket får mig att undra vad allt som inte finns med i boken.
”Det är inte vidare roligt att ensam sitta i en håla mot vilken Kontoret är ett lyxpalats och dricka snaps och tratta i sig öl”, skriver Henry till Grönvall. ”För det andra har jag upptäckt att det är mycket skönare att vara nykter. Säginteannat.”
Längre ner i samma brev kan man läsa, men enbart i Teirs artikel: ”Det är på något sätt synd att jag väl blir borta så länge, vi skulle kunna föra ett jävla liv i sommar och spytta ner hela Brunnsparken.” Varför har denna passage, som så tydligt vittnar om dubbelheten hos Henry, lämnats bort?
Med sina dryga 200 sidor och konsekventa layout – text till vänster och bildmaterial till höger på uppslaget – utgör boken en trevlig kaffebordsbok, och för ett sådant ändamål är det naturligtvis frestande att redigera bort prat om exempelvis väder, så att de som kommer att få boken i farsdagspresent inte ska skrämmas bort av ett alltför mastigt omfång. Jag hade emellertid föredragit en mera omfattande utgåva, där brevskrivandet – en idag nästan utdöd genre – bättre hade fått komma till uttryck. Men jag är oändligt tacksam också för detta.


Agneta Rahikainen (red.): Jag är ju utlänning vart jag än kommer. En bok om Henry Parland. SLS 2009.

Oscar Rossi

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.