När sommarens valfinansieringsdebatt börjar mattas av verkar opinionen luta mot att diskussionen har varit nyttig. Medierna har ihärdigt uppehållit sig vid ämnet och partierna måste i framtiden utgå från att deras finansiering är allmänhetens angelägenhet lika mycket som deras egen. För väljarnas del är det viktigt att man kan skapa sig en klar helhetsbild av sitt parti och sin kandidat.


Om de stora partierna sedan 90-talet har kritiserats för att vara alltför lika varandra träder nu välbekanta och välbehövliga skillnader fram. Samlingspartiet framstår som finansvärldens parti. Bland centerns finansiärer lyser flera storföretag. Socialdemokraterna och vänstern har ett starkt stöd i löntagarorganisationer. De här är kanske självklara skillnader, men ändå sådana som just de dyra valkampanjerna bidrar till att dölja. Också finansvärldens parti är ju beroende av röster från stora mängder av löntagare med liten inkomst. De här väljarna gynnas förstås av att det går bra för företagen de arbetar för. Men de är också beroende av skattefinansierad vård och omsorg, arbetslöshetsskydd, och en rad andra saker som inte direkt går hand i hand med bankernas och storföretagens intressen.
Finansminister Jyrki Katainen hoppades försynt i HS 13.8 att man också i framtiden ska våga ge finansiellt stöd åt samlingspartiet. Motsvarande kommentarer har hörts från flera håll, då man är rädd att en ny öppenhet ska leda till att allt fler drar samma slutsats som Sampo, och drar in sitt stöd. Men man kan också tycka att det är bra om diskussionen bidrar till att dämpa partiernas kapprustning i marknadsföringen. Framför allt är det bra om man riktar lite mera uppmärksamhet mot partiernas dyra kampanjer, och frågar vilken betydelse de har för demokratin. Det är nämligen inte bara i fråga om privata understöd som konkurrensen gör sig gällande.
I fjol ändrades systemet för parlamentariskt presstöd så att pengar som tidigare kanaliserades till en mer eller mindre partipolitiskt obunden press numera kan användas för partiernas egen informationsverksamhet. Reformen motiverades med handviftande mot EU:s bestämmelser om stöd till näringsverksamhet, med det är svårt att se att reformen skulle ha varit direkt påtvingad. På grund av tävlingssituationen är det praktiskt taget omöjligt för ett parti att efter reformen i längden stöda oberoende press, om ett annat parti använder sin andel till sin egen marknadsföring. Det innebär ett betydande inkomstbortfall för en stor mängd tidningar och tidskrifter, bland andra också för Ny Tid.
– Tävlingen  kan på kort sikt gynna de partier som lyckas skaffa sig försprång. Men människors sviktande intresse för partipolitik kan inte avhjälpas med mera pengar för valreklam och kampanjer. För att upprätthålla folks intresse för politik krävs just politik: intressanta valprogram, tydliga alternativ och konkret arbete som väljarna känner resultaten av. Dessutom krävs kanske också ett samhälle där människor behandlas som tänkande och kritiska varelser, snarare än konsumenter som ska duperas med en lockande kampanjslogan och just den rätta nyansen av blått.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.