Lev Nussimbaum växte upp i en judisk oljemiljonärsfamilj i Baku, men flydde med sin far undan revolutionen och kom efter många äventyr och umbäranden till Västeuropa, där han skapade sig en ny identitet som den muslimske hövdingssonen Essad Bey. I exilen i Berlin blev han under 30-talet mycket känd för sina samtidshistoriska verk och biografier. Däremot blev han inte känd för romanen Ali und Nino, eftersom den utgavs under pseudonymen Kurban Said – fram till våra dagar har författarens identitet varit omstridd.

Själv stötte jag första gången på Essad Bey när jag år 1997 i Baku köpte det enda jag hittade på engelska om Azerbajdzjan, nämligen hans bok Blood and Oil in the Orient (orig. Öl und Blut im Orient). Jag uppskattade den stort. Boken är en självbiografisk skildring av hans liv i Baku, orostiderna efter första världskriget och flykten undan de röda.

Han skriver om sig själv, men framför allt om det han ser och hör omkring sig. Han gör det med stor inlevelse, det är som om han skulle vara både etnolog och sociolog. Jag blev förbluffad när jag nu läste om boken med insikten att Lev var bara 13 år när bokens händelser utspelades – det framgår att han i flera kritiska sammanhang respekterades som en vuxen man – och bara 24 år när boken skrevs.

Den insikten får jag när jag läser den amerikanske journalisten Tom Reiss’ bok The Orientalist. In Search of a Man Caught Between East and West. Reiss hade börjat intressera sig för Nussimbaum när han 1998 besökte Baku för att skriva om den nya oljeboomen i staden. Som reselektyr hade han med sig Ali & Nino och i hotellet fann han Oil and Blood in the Orient. När han läste dem märkte han betydande likheter mellan de båda verken och kom till att de skrivits av samma person. Detta hävdades redan i det nyskrivna företalet till Oil and Blood in the Orient, men skribenten tror att Essad Bey var författarens ursprungliga namn och att han med tiden övergick till judendomen och valde namnet Lev Naussimbaum.

Förvirringen ökades av att man i vissa azeriska kretsar hävdade att Ali & Nino, som många ser som Azerbajdzjans nationalroman, skrivits av den azeriske författaren Josef Vezir. När Reiss läste texter av honom märkte han att det inte kunde stämma, Vezir var en hängiven nationalist som såg etnisk och kulturell samexistens som förräderi mot fosterlandet, medan huvudtemat i Ali & Nino är kärleken mellan en muslimsk man och en kristen kvinna. Den kompliceras nog av skillnaderna mellan östlig och västlig kultur, men Kurban Saids syn är inte svart-vit som Vezirs.

Reiss inleder ett detektivarbete som tar över fem år och för honom till tio länder. Han har turen att i Baku hitta en ung man som är lokal representant för Interpol, som kan avsnitt ur Ali & Nino utantill, som intresserat sig för de gamla överklassvillornas och deras invånares historia och som är redo att följa med Reiss på färder genom landet i Lev Nussimbaums fotspår.

Romanen som livlina

Denne Fuad förklarar klockan tre en morgon i Interpolkontoret för Reiss: ”Bara denna bok /…/ har kunnat riva sönder den vävnad som omgett mig under min uppväxt här i det sovjetiska Baku som en liksvepning som fällts av den blodigaste versionen av väst, den omänskliga bolsjevikiska revolutionen, över den fantastiska värld av de högsta kulturella och mänskliga strävanden – hoppet om en total sammansmältning av öst och väst till någonting nytt och modernt – som existerade under en kort tid. /…/ Kurban Said är som min livlina. Utan honom skulle jag vara instängd här i min egen stad och inte på allvar kunna känna eller förstå skönheten eller tragiken under min egen näsa.” Kanske en polisman kan uttrycka sig såhär på småtimmarna; repliken ger i alla fall ett stämningsläge för Levs/Essads/Kurbans liv och verk.

Reiss lyckas senare på egen hand spåra upp mänskor som mött Lev/Essad, som dog 1942 i Italien. Han möter en rad osannolika personer och berättelsen om spårjakten hör till de mest underhållande delarna av The Orientalist. Reiss är en god detektiv och han är också en hyfsad historiker som kan ge en bild av de mestadels mindre kända tidsepoker och miljöer där handlingen utspelas. Däremot är han kanske ingen psykolog, bilden av huvudpersonen förblir diffus. Det är kanske inte så underligt. Lev (eller Essad – det är svårt att bestämma sig för vilketdera namnet man ska använda) verkar ha varit en extremt begåvad person som fattade en del extrema och delvis tvivelaktiga beslut (vilket personerna i hans romaner också gör).

Lev måste ha varit mycket brådmogen, vilket kan hänga ihop med att han var det enda barnet i en förmögen judisk familj där fadern ägde några av de oljekällor som sedan några årtionden skapat välstånd för en del av befolkningen.

Modern var bolsjevik och misstänktes ha kontakter till Josef Stalin, som en tid bodde i staden för att uppvigla oljearbetarna till revolution. Detta var förstås ingen bra konstellation och modern begick självmord i Levs barndom. Han fick i stället en guvernant från Königsberg som tog hand om hans uppfostran och som stod honom nära ända till hans död. Han lärde sig därför tidigt förutom ryska, som var båda föräldrarnas språk, och azeriska, som var det dominerande språket bland folket, också tyska, som med tiden blev hans litterära språk.

Varför islam?

Lev berättar i Öl und Blut im Orient om sin uppväxt i Baku och om flykten därifrån undan de röda (se artikeln här bredvid). Till Konstantinopel anlände Lev och hans far 1921, och de fortsatte sedan via Paris till Berlin. Där konverterade han 1923, innan han fyllt 18, till islam och tog sig namnet Essad Bey. Han konstruerade en muslimsk bakgrund för sig och medgav uppenbarligen efter detta aldrig att han var född som jude.

Varför detta identitetsbyte? Tom Reiss ser det som ett exempel på en judisk strömning som under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fick europeiska judar att ”söka sina orientaliska rötter” i öknarna och i extrema fall anamma en asiatisk identitet. Ett annat utslag av denna judiska orientalism är enligt honom den moriska stil som man kan finna speciellt hos synagogor på olika håll men också hos andra byggnader t.ex. i ghettot i Venedig.

Hos Lev kanske det mest handlade om att minska utsattheten och finna tillhörighet i en större grupp, men också om att anamma en konservativ kultur som gjorde motstånd mot den europeiska moderniteten.

Den ryska revolutionen, som drabbat honom och hans far, såg han som ett utslag av denna modernitet. De hade tillhört eliten i Baku och Lev ville återskapa samhällets hierarkier, som var starkare i det gamla Asien än i det nya Europa. Detta tog sig delvis paradoxala uttryck. Samtidigt som de ryska bolsjevikerna var hans främsta ideologiska fiender betecknade han Stalin som den mest geniala asiaten, just för att han var en politisk stålman.

En annan av hans hjältar var imam Sjamil, ledaren för motståndskampen mot ryssarna i norra Kaukasus under 1800-talet. Han ser Sjamils politiskt-religiösa sharia-parti och den partidiktatur han utvecklade som den första ”pionjären för en modern orientalisk självständighetsrörelse”.

Yngling med monokel

Levs klassmedvetenhet kom till uttryck i att han i metron i Paris förvånade sig över att det fanns mänskor som åkte i andra och t.o.m. tredje klass – ”tidigare hade jag varit övertygad om att mänskor som lever i genomsnittliga, normala förhållanden enbart åker i första klass”. När han sedan som 16-åring flyttade till Tyskland för att gå i internatskola där var det enda han skaffade för denna nya tillvaro en monokel. Denna monokel behöll han under resten av sitt liv, åtminstone bildligt talat.

I exilen rörde han sig till en början mest bland tsartrogna ryssar, men med tiden också i kretsar som ville återupprätta det tyska kejsardömet, han sörjde likaså de habsburgska och osmanska multinationella rikena. Men han fick också tidigt kontakt med Willy Haas, chefredaktör för Die Literarische Welt, en av tidens främsta tyska kulturtidskrifter, och blev snart dess expert på Orienten.

Vid denna tid fanns det i Tyskland ett betydande intresse för denna del av världen – till en del rörde det sig om vetgirighet, men det fanns också en dragning till hårdheten hos hunner och tatarer. D. H. Lawrence skrev från en resa i Tyskland i mitten av 20-talet oroat hem om ”fascinationen för det destruktiva Asien som alstrade Attila”.

När han var 24 utkom hans första bok, Öl und Blut im Orient. Sedan följde nya böcker i rask takt: tolv stycken på sju år. De översattes till många språk och såldes i stora upplagor. Han satt ofta på författarnas stamställe Café des Westens (eller Café Megalomania som stamgästerna kallade det) vid Kurfürstendam i fez eller turban, men det väckte inte någon större uppmärksamhet. Han överträffades åtminstone av poeten Else Lasker-Schüler, som både klädde sig och uppförde sig betydligt vildare. Det är ändå sannolikt att kafélivet i Berlin och senare i Wien i viss mån polerade kanterna på honom.

På Die Literarische Welts redaktion träffade han en 20-årig flicka som sex år tidigare bestämt sig för att bli författare, eller gifta sig med en. Det blev det senare. Hennes far var en mycket rik judisk affärsman, vilket underlättade det unga parets liv, de gjorde bland annat en resa till USA tillsammans med svärföräldrarna. Men efter fyra år försvann hon med en av Essads vänner, ett slag han aldrig riktigt återhämtade sig från (namnet på manuset till en aldrig publicerad självbiografisk roman som han skrev under sin sista tid var Mannen som inte kunde älska).

Försök att undkomma

Vid samma tid drabbades han av ett annat hårt slag. Tysklands propagandaministerium, som tidigare rekommenderat hans böcker som ”lämpliga för det tyska sinnet”, hade kommit underfund med hans judiska bakgrund och svartlistat honom. Han flyttade då till Wien, men det underlättade inte hans publiceringsmöjligheter. Det var antagligen därför han i stället började skriva romaner under pseudonymen Kurban Said. Om han gjorde det ensam är inte helt klart – Tom Reiss anser detta på basis av sitt detektivarbete, och det förefaller nog högst sannolikt, men det finns fortfarande avvikande åsikter.

Den första romanen Ali & Nino, blev en stor framgång och ges fortfarande ut i nya upplagor. Men Österrike anslöts till Tredje riket och Essad måste fly vidare. Han sökte sig till Italien, vars regim han sympatiserade med. Han försökte bli Mussolinis officiella biograf, men lyckades inte eftersom Hitler som priset för en allians krävde att också Italien skulle följa en antisemitisk linje. Han drabbades också av en sällsynt och smärtsam sjukdom som band honom vid sjukbädden. Han dog ensam och nästan bortglömd i Positano söder om Neapel år 1942. Han blev bara 36 år gammal, men hade levt ett händelserikare liv än de flesta.