Himmel, hav, en låglänt strand, en fiskarbod, ett till synes dött träd, en sandig väg genom torkat gräs och på vägen en liten pojke som kånkar på en alldeles för tung vattenhink – ni har bilden på näthinnan?Denna sommar orkade vi inte längre lyssna till entusiastiska vänners lovprisande av Gotland utan besökte själva ön. Så nu är det vår tur att hitta aningslösa lyssnare som aldrig ankrat i Katthammarvik eller balanserat på undervattensspången i Ar.

För visst drabbades också vi av kalkstensön där naturen och kulturen möts i en legering så stark att inte ens turismen kan slå sönder den. Där tystnaden i tolvhundratalskyrkorna för en obruten dialog med hav och grässtrå.

En av de platser vi förunnades se – i skymningsljus – var Närsholmen där Andrej Tarkovskij spelade in sin film Offret 1985. Här präglades för evinnerlig tid bilden av barnet som i en förment meningslös strävan vattnar det kala trädet, övertygad om att det en dag skall blomma.

Han har övertagit ansvaret för att rädda världen och han är alldeles för liten för det. Tragik? Tro? Hopp? Åskådaren läser in vad hon vill i bilden, barnet är hoppfullt, i enlighet med den legend hans far berättat för honom om en munk som dagligen vandrade från sitt kloster upp på ett berg där han vattnade ett förtorkat träd.

Varje dag i tre års tid fyller munken sina vattenhinkar och går upp på berget, varje kväll återvänder han till klostret och så en dag när han kommer upp till trädet finner han det  översållat med blom.

Jag tror att vi borde lyssna också till legenderna, läsa också dikterna, präglas också av bilderna när vi nu skall rädda världen i december i Köpenhamn. Forskarna har sagt sitt, jorden, regnen, torkan, isarna och djuren har sagt sitt. Nu är det den tänkande, kännande och handlande människans tur.

Tjugo år efter Offret, fyrtio år efter Rachel Carsons Tyst vår verkar människor, i synnerhet de i maktposition, fortfarande ha svårt att härbärgera denna treenighet, tanke, känsla, handling. Medborgarrörelser och miljöaktivister har röjt marken under möda och motstånd men det är konkurrenskraft och levnadsstandard som hållits heliga. Inte levnadsstandarden där den behöver höjas naturligtvis, utan där den önskas bevarad – till vilket pris som helst, eftersom andra betalar.

För att stoppa girighetens och bekvämlighetens ekorrhjul behövs mer än räddhågade regelverk, det behövs nya tanke- och handlingsmönster. Mönster som hämtar näring ur såväl gamla legender som nya forskningsrön inom olika discipliner.

”När människorna slutar handla i enlighet med sitt samvete tar en viss känsla av otillräcklighet och frustration överhanden” sade Tarkovskij i en intervju. Och, på tal om naturens centrala plats i hans filmer: ”Människans centrala problem är att hon inte har någon tillit till naturen. Och fastän det borde finnas tillräckligt med tecken, inser människan i allmänhet inte att hon befinner sig mitt i en med detta sammanhängande kris.”

Tecknen har blivit ack så tydliga under de år som gått, men om krisens existens diskuteras häftigare än om dess sammanhang. Är det frustrationen och känslan av otillräcklighet som hindrar människan att tyda tecknen och erkänna krisen? För all del, ordet kris har det senaste året varit en allmän läpparnas bekännelse, men var finns det nytänkande som skall upphäva, inte bara uppskjuta? Det tänkande som inkluderar också upplevandet?

Jag tycker inte om talesättet att en bild säger mer än tusen ord – det är kommersiellt utslitet och sällan sant. Det skall bara tillämpas på utsökt bildkonst, sålunda till exempel på Tarkovskij. Hans filmer fördjupar blicken hos åskådaren, ja förändrar den. Må alla de som packar sitt andliga och intellektuella bagage inför det stora klimatmötet ha med hans filmer – eller rättare sagt de dimensioner hos människan, i naturen och i konsten som bilderna fångar.

Må vi få handling byggd på förnuft och känsla, på kunskap och samvete. Må vi få individuella ansvarstaganden och koll-

ektiva ansträngningar.

Det talas om lagar och förbud, om piska och morötter, om straff och belöning. Känns det inte litet futtigt vid sidan av bilden av den lilla pojken med den stora vattenhinken?

Det talas om att bara teknologin utvecklas tillräckligt behöver vi inte avstå från någonting för att uppnå klimatmålen. Det låter inte trovärdigt med tanke på att just teknologins enorma försprång i utvecklingen är en orsak till miljöproblemen. Jag tror tvärtom att vi i denna del av världen skulle må bra av ett visst avstående, inte bara för klimatets skull.

Naturligtvis förnekar jag inte behovet av tekniska innovationer, men utan etisk och långsiktig planering – i snabbt tempo! – räcker dessa inte till. (I det nybyggda hus jag bebor finns hundratals kvadratmeter södervägg och överflödig glasyta, som kunde ha försetts med solpanel, men vad gör man? Bygger privat bastu i bostäderna, som alla har tillgång till gemensam bastu!)

Det talas om att vi inte skall romantisera forna tider – det var nöd och fattigdom, pest och smuts, våld och vidskepelse.

Men vid sidan av nöden fanns tiden. Gratis tillgång till tid och tystnad, idag börsnoterade dyrbarheter. Vid sidan av vidskepelsen fanns visdom. Vilka värdefulla insikter nådde inte till exempel munkarna och nunnorna under århundraden av forskning och idogt arbete i klosterträdgårdarna? Insikter som utnyttjats inom vetenskapen för att sedan klassas som häxkonster.

”Hwer som ey kan soffwa for storan / Hierta Werk, äte thenna yrten. som / kallas Hiertans frögd” står det i min örtabok från 1500-talet om den citronmeliss jag odlar på balkongen. Hierta Werk av dagens omfång kan citronmelissen inte helt eliminera. Men visst ”fordriver den melancholiam” – lätt att så och skörda, god att dofta och smaka, att brygga te av och bjuda på. Viktigast dock vad den lilla örten bär med sig genom seklerna: odlarmöda, tålamod, fördomsfrihet, förmåga att ta till vara, vilja att hjälpa. Värden för en värld i kollektiv frustration.

Kristin Olsoni

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.