Den rumänske poeten, romanförfattaren och litteraturprofessorn Mircea Cartarescu (f. 1956) debuterade på 1980-talet och tillhör de ”textualistiska poeterna” som influerats av postmodernism och som införde angloamerikanska drag i den rumänska litteraturen. Mest känd är han för romantriptyken Orbitór, en postmodern uppgörelse med Ceausescus Rumänien.

En lycklig dag i mitt liv är ett urval dikter ur Cartarescus lyriska produktion. Å ena sidan präglas diktsamlingen av ett motstånd mot det poetiska, det symboliska och opererar med lakoniska konstateranden om små vardagliga, lösryckta händelser, men å andra sidan hänger den sig åt ett överdrivet vältrande i vilda metaforer som slungas ut i en desperat mässande, monoton rytm, där satsstrukturer ibland upprepas till det oändliga men utan att någonsin nå fram till slutet. Orden förblir för små. Och ändå har diktaren ju inga andra byggstenar än ord. Bland annat konstateras det att poesin inte kan förändras diktaren inte kan förändra. Man kan ibland föreställa sig diktjaget ta lacanska skutt från signifiant till signifiant, över outgrundliga avgrunder med den där berömda senapsburken i handen.

Byggstenarna i dikterna i En lycklig dag i mitt liv är för det mesta hämtade från en urban, modern verklighet och från de levande organismernas värld. Vevstakar, tändstift, skyltfönster och tv-apparater varvas med fingertoppar, tandkött och körtlar. ”tv-apparaten, kammen, skyltfönstret, telefonen – / alla mycket bättre diktare”, står det i titeldikten. Man kommer att tänka på Henry Parland och hans fascination för modernismens nya prylar. Men Cartarescu är nog betydligt tröttare och mättare, det känns som om han har munnen fullproppad med namn på alla dessa prylar som han spyr ut utan avbrott tills bara galla kvarstår.

Denna trötthet och mättnad framträder tydligast i den avslutande dikten ”Väst”, som inleds med ”Väst har täppt till munnen på mig” och som blir en lov- och hatsång till den postmoderna kapitalismen som får en att associera Federico Garcías lov- och hatsång till den moderna kapitalismen i En poet i New York:

Jag såg dataspel och bokhandlar och kunde inte märka skillnaden

och förstod att filosofin är entertainment

och mystiken showbiz

att det finns endast ytor här

men att de är mer komplexa än varje djup.

I detta sammelsurium av röster, ”vrålandet från fyratusen universitet”, förvandlas diktjagets ”eländiga dikter” till ”sopor” och till slut kan han bara konstatera sin oförmåga: ”jag kan inte mer, kan inte mer.”

Men å andra sidan misstänker man som läsare att diktens slut alltid på något märkvärdigt sätt blir dess början. Att knegandet fortsätter på annan ort, i andra vindlingar. Att inte kunna mer kan således bli en lycklig dag i ens liv. Och Cartarescu själv har en hängiven beundrarskara i Väst.

Fåglar som flyger baklänges

Nichita Stanescu (1933–1983) har genom en bild lånad av Borges karakteriserat sina dikter som en fågel som flyger baklänges. Och dikterna i urvalsvolymen Ljusets böjning är faktiskt lite finurliga och kluriga som om de vore skrivna med en kluven glimt i ögat. Den genomgående tematiken är dock kosmisk och visionär, där ljuset och seendet bildar ett centralt motiv. Till exempel titeldikten ”Ljusets böjning” är inspirerad av Einsteins relativitetsteori och inleds med att diktjaget försöker ”spänna ljuset” liksom Odysseus spände bågen i friarnas stensal. Ljuset är garanten för livets kretslopp, och den ständiga hungern:

”Grunden till denna svåra hunger, / grunden till denna ständiga hunger / är ljuset utifrån, / är den blinda strålningen utifrån / som återställer det ätna, / sätter tillbaka / den uppätna biten.”

Dikterna präglas av en förundran över att det finns saker i världen, för det vore ju mycket enklare, elegantare och mer ekonomiskt om det inte fanns något överhuvudtaget. Men ljuset tillför världen energi och massa och skapar sina egna parasiter med sina speciella kretslopp och ämnesomsättningar. Poeten prackar ett nytt perspektiv på läsaren: ”Se på dina händer och gläd dig, ty de är absurda.” Och när man ser det ur en synvinkel där händer och saker inte är givna så blir det ju absurt. Men i en annan dikt heter det ”Det vore absurt om tillvaron vore absurd.” Och den slutsatsen köper man också, fast man inte riktigt blir klok på den. Kanske Stanescu driver med sin läsare. I efterordet kallar Gabriela Melinescu Stanescu för ”en svart profet”, ”en ironisk Jeremias”. Och det ligger väl något i det. För vissa mystiker var det innerligaste uttrycket för tron att förneka Gud, och dårar i Kristus kunde spela galna på ett så övertygande sätt att man undrar om man måste vara galen för att kunna spela galen.

Liknande frågeställningar väcks när man läser Stanescu, man blir lite osäker i lingvistiken, och man börjar undra om det är språket som bedrar oss och förvränger perspektivet. Man har en känsla av att det inte stämmer, att det ligger en hund begraven, att han har en räv bakom örat, för på vilket sätt vore det till exempel absurt om tillvaron var absurd? Vore det inte snarare helt normalt? Fast å andra sidan vore det kanske inte det.

När man försöker leva sig in i Einsteins relativitetsteori utan att sätta in sig i matematiken hamnar man lätt in i absurda, ”verklighetsvidriga” föreställningar, som får en att undra om den här typen med sin råddiga kalufs var en mytoman. Visst kan vinet i glaset sväva upp i luften och landa på damen bredvid om jumbon hamnar i en präktig luftgrop, men samtidigt börjar man fundera huruvida det inte skulle finnas en enklare förklaring till det hela, någonting som till exempel skulle ha kunnat hända kapten Haddock. Fast på You Tube kan man se hur den legendariske piloten Bob Hoover flyger sin Aero Commander upp och ner medan han häller iste i ett glas. Det ser inte klokt ut fast det uppenbarligen är förenligt med fysikens konstiga lagar. Motsvarande kognitiva kullerbyttor måste man tackla när man läser Nichita Stanescu.

”Det som kan sägas i ord / borde också kunna sjungas / och det som blommar / kan vara något helt annat än en blomma.”

Stanescu har även försett sina dikter med darriga diagrammatiska teckningar, som ibland är lika finurliga som dikterna.

Liten, arg och mänsklig

Poeten, kompositören, journalisten och filmkritikern Nina Cassian (f. 1924) har publicerat över 50 volymer poesi, barnböcker och översättningar och betraktas som en av de främsta rumänska poeterna, även om hon bott i New York sedan 1985 efter att ha skrivit satiriska dikter om paret Ceausescu och tvingats i exil. Dessutom har hon komponerat musik och skrivit filmkritik.

I den lilla urvalsvolymen Mirakelkvinnan ägnar hon sig åt intima och privata (kvinnliga?) frågeställningar. Och kanske är det bara kvinnor som kan skriva om dylika ting utan att bli alltför sentimentala och patetiska. I sin självbiografi har hon bland annat skildrat sina kärleksaffärer som väckt ont blod bland rumänska kvinnor. Hon har bland annat anklagats för att gå ”med fittan på sina framsträckta händer”.

Cassian skriver passionerat om begäret, kroppen, förlusterna och ensamheten, hon skriver om prinsessor och grodor som inte vill bli prinsar hur man än kysser deras vårtor. Ofta är hon ironisk och bitsk, men under ytan kan jag ibland förnimma en desperation som får mig att tänka på hur Billie Holiday formar sin mun till en svart kvadrat à la Malevitj när hon på gamla dar tar ut den näst sista tonen i Strange Fruit och framkallar kalla kårar utan like. Jämfört med ovan nämnda gubbar är Cassian sensuell, personlig, liten, arg och mänsklig:

”Förlåt att jag fick dig att gråta. / Jag borde ha mördat dig. / Jag borde ha fattat tag i din själ / och pryglat dig med den.”

Ett annat centralt tema är språket. Cassian har bland annat skrivit dikter på ”limba sparga”, ett språk som hon uppfunnit för att uttrycka det absurda. Även relationen till språket beskrivs mycket sensuellt:

”Gud, ha medlidande / med mitt gomvalv, /med mitt struphuvud, / denna klitoris i min hals, / känslig, vibrerande, pulserande / som exploderar / i det rumänska tungomålets orgasm.”

---

Mircea Cartarescu: En lycklig dag i mitt liv. Översättning: Dan Shafran och Lars-Inge Nilsson. Ellerströms 2008.

Nichita Stanescu: Ljusets böjning och andra dikter i urval av Gabriela Melinescu. Översättning: Inger Johansson och Gabriela Melinescu. Ellerströms 2008.

Nina Cassian: Mirakelkvinnan. Översättning: Dan Shafran. Ellerströms 2008.