Tänk flickan som den universella människan: som människovarandets främsta representant. Såhär skriver Antti Nylén i boken Vihan ja rakkauen esseet:  ”Precis så som den skarpaste kända Morrisseytolkaren, den brittiska intellektuellen Mark Simpson, har bekräftat, är den rastlösa unga flickan mycket mer allmängiltig än den unga arga mannen som redskap för den kritiska fiktionen, eftersom ’nästan alla människor vid något skede i livet är obestämbara rastlösa unga flickor’.” (Övers. Jan Liesaho, Ny Tid 22/2009). Nylén skriver här om Lukas Moodysson, men just det här är också Monika Fagerholms insikt: man kan presentera flickan som den allmängiltiga. Sen får man se vad som händer med vår förståelse av verkligheten.

Tillbaka i trakten

Fagerholms nya roman Glitterscenen är en väntad fristående fortsättning på Den Amerikanska Flickan som kom ut 2005. Vi tillbaka i trakten där den amerikanska flickan föll ner från Loreklippan i Bule träsk sommaren 1969. På 2000-talet är hennes historia en legend som inspirerar både den mångbegåvade Ulla Bäckström och den obestämt rastlösa Johanna, flickan som växer upp med sin faster Solveig i det nya huset på gården där kusinhuset en gång stod. Och Solveig, ja hon är ett av barnen i det märkliga ”kusinhuset”, som på att genomgripande sätt drabbades av den amerikanska flickans gåta.

Den andra tidslinjen i boken handlar om två flickor som var barn när den amerikanska flickan dog, och som någon gång på 1980-talet möts igen i kiosken i kommuncentrum. Maj-Gun Maalamaa och Suzette Packlén – prästens tjocka dotter som fastande i det som skulle vara ett tillfälligt jobb i kiosken och den storögda flickan från villaområdet som jobbar i Solveigs städfirma. Båda nästan 30 och på var sitt sätt oklara över sina liv, dras till varandra.

Det som blev olöst i Den amerikanska flickan skall klarna här, svaret finns och vi får det i slutet av boken. Men frågan är vad det svaret betyder efter allt det övriga som har hänt?

Glitterscenen är en thriller och det är väsentligt åtminstone i den första läsningen att vi inte vet vad som kommer att hända. Fagerholm lägger ut missvisande ledtrådar, lurar in läsaren i karaktärernas missförstånd och fantasier. Därför är det egentligen skam att skriva om den så att man ger hemligheterna på förhand. Därför skulle jag också här vilja gå varsamt fram och kanske säga lite för lite snarare än lite för mycket.

Lekens språk

Barndomens språk, de språk som syskon skapar i sina lekar, cirkulerar som mantran genom boken. Kapu Kai, de förbjudna haven; flickan från Borneo, hamba hamba, lustens dag; glitterscenen, child fluorescent; the hacienda must be built; dödens ängel ”Liz” Maalamaa. Pinsamma ord och namn, genanta kombinationer, privata associationer, som först tränger sig på läsaren som något oanständigt, för att så småningom bli återkommande mönster i textens väv. Stundtals som ett ältande, något man inte kommer förbi, och stundtals suggestiva, med en ny öppnande innebörd för varje gång de nämns. Hos Maj-Gun fortsätter språket att leva så långt in i det vuxna, påträngande, med lån ur damtidningar, utan ironi men ändå mångbottnat. Som Suzette säger senare: när Maj-Gun talade sådär, där i kiosken, var det som om hon egentligen talade om något helt annat, samtidigt.

Det som förenar

Varför stannar Maj-Gun Maalamaa kvar i trakten, i kiosken vid torget? Med sin drive, sin medelklassbakgrund, sina inträdesprov. Man vet inte riktigt. En barndom, trist och rastlös, förlängs långt in i vuxenheten.

Varför är Suzette kvar? Hon verkat heller inte passa in i mallen för en flicka som blir kvar på orten och jobbar med vad som råkar finnas. Det är något trasigt i henne, som finns kvar också när hon gift sig med Tom Maalamaa och följer med honom vart än hans karriär för honom, till likadana dyra villaområden för de rika, överallt i världen. Något obestämbart, skrämmande också: revolvern i bastukassen, den blodiga saxen. Frågan är vad vi egentligen vet om en människa? Ett sätt att tala, en viss rytm. Vad är det som förenar barnet Majjun som dansar hamba hamba, med tjockisen i kiosken fullproppad av tårta och damtidningsuttryck, eller med den slanka röda, solvent och välbibehållen.

Vad är det som förenar den lilla Suzette som Solveig i simskolan räddade från att drunkna med Suzette som på samma plats går ner i vattnet 2006? Liksom Moodysson i Antti Nyléns text, vet Fagerholm att hon inte ska definiera sina flickor, inte ruta in dem. Berättelsens syfte är inte att förklara människan.

Samtidigt finns en allmängiltighet i det som Fagerholm frammanar med  hjälp av sitt lapptäcke av synvinklar och karaktärer. ”Ett ögonblick känna det med, en sådan delaktighet. Att vi alla också på något sätt är samma: att vi bär i oss samma landskap – och tid. Att det finns, finns en annan tid, vi bär med oss tid. Tid som inte är sekunder minuter dagar år decennier, mitt liv, min släkts historia… men tid i bemärkelsen ’släkter följa släkters gång’. En större tid, ett landskap, allas tid.” Det här är Maj-Guns pappa pastorns perspektiv, men inte bara det. ”Transcendens. Explosion.” (Det är Johannas perspektiv). Verkligheten är summan av de enskilda synvinklarna. Där ryms också det ofattbara, och allt det som inte borde finnas.

Våldet

Två unga flickor dödas i boken av en äldre kvinna, vuxen, någons mamma. Nästan som av misstag, nästan utan uppsåt skuffas två flickor ut över en kant mot en säker död. Både de som dödar och de som dör förblir suddiga, oklara. Våldet föds ur sorg, svindel, ohanterliga obearbetade känslor – eller så händer det bara. Senare är det svårt att minnas vad som egentligen hände och svårt att beskriva det på ett sätt som verkligen motsvarar verkligheten.

Våldet finns också i andra former än det konkreta blodiga. Det söndrar också människor över tid. Kusinpappans sadism i Solveigs barndom till exempel: hur han njuter av att utnyttja barnens och kusinmamman Astrids beroende. Solveig som berättar sanningen är också den mest objektiva. Hon vet att den värld som var hennes och syskonens aldrig var naturlig för kusinmamman eller hennes son Björn, de två som kom senare, från ett bättre klimat. Kanske just här imponerar Fagerholm allra mest: hur barndomens fasa, kusinbarnens totala utsatthet, blir riktigt synlig först när den ställs i kontrast mot något annat, Björns synsätt, som är mjukare och friskare. Och samtidigt hur det mjukare och friskare, som är oförberett på ondskan, frammanar en katastrof som de förstörda barnen döljer och slätar över.

Allt det som inte berättas

Glitterscenen kom ut två år efter att den första gången utannonserats av förlaget 2007. Fagerholm har låtit var och en av sina böcker ta tid och det känns. Den värld som hon beskriver är komplett, så mycket har redan hänt och måste berättas innan bokens egna berättelser kan komma igång.

Allt som händer i Glitterscenen har hänt på riktigt och kan naturligt berättas ur många perspektiv. Det är den bestående känslan. Det finns också så oändligt mycket mera att berätta. Johannas historia har knappt ens börjat när hon hittar sin mamma i slutet av boken. Solveigs historia får vi egentligen bara stycken av trots att hon är så oerhört central. Hennes syster Rita med ”Vinterträdgården” – den på barndomens lekar baserade, misslyckade dröminrättningen – möter vi inte alls här, även om hon finns någonstans i bakgrunden. Brodern Bengt, pojken i skogen, han som älskade den amerikanska flickan, hans perspektiv vet vi inget om. Sandra Wärn, Träskdrottningen, den tragiskt döda Doris Flinkenbergs bästa vän, försvinner helt ur sikte trots att hon har spelat en viss roll i Johannas och Ulla Bäckströms föreställningsvärldar.

Men allt ska inte berättas och berättelsen är inte allt. Det inser också Maj-Gun Maalamaa omsider:

”Historier, berättelser. Hur det var hur det inte var, riv i bitar: finns godhet också oavsett, och vackert, blommor, blåa himlar.

Historier, berättelser är inte kroppen, blodet, längtan, här.

Det som finns är här.”

---

Monika Fagerholm: Glitterscenen. Söderströms 2009.