En av de centrala tankegångarna i Chantal Mouffes bok Om det politiska är att vänstern i sin politiska praxis blivit liberal, det vill säga förlorat sin egen politiska och samhälleliga identitet.

Mouffes beskrivning av det liberala perspektivet är i grova drag följande. De politiska lösningarna är i optimala fall baserade på konsensus, samförstånd. Intressekonflikter bör lösas via kompromisser och i frågor där det råder värdekonflikter mellan de berörda parterna bör frågorna avgöras via deliberation, via en öppen rationell avvägning av motstående argument. De politiska frågorna kan i princip styras av rationella principer och överväganden. Politiken är förnuftsbaserad. Den är ett rationellt projekt.

Staten är för liberalerna det stora problemet. Det är statens makt som måste begränsas, därför att det just är denna makt som utgör hotet mot individernas rättigheter. På sätt och vis strävar liberalerna till att göra sig kvitt det politiska och ersätta politiken med etik, moral och ekonomi. Inom de sfärerna är det nämligen den autonoma individen som härskar,

Det är framförallt den konsensuspräglade, konfliktlösa och rationella uppfattningen om det politiska som vår författare vill reagera emot. Hennes ambition har varit att från vänster vidareutveckla de teorier om politiken och det politiska som Carl Schmitt, en gamma tysk författningsjurist och politisk teoretiker med reaktionära förtecken, utvecklade framförallt i sin bok The Concept of the Political, ursprungligen publicerad på tyska. I Tyskland har det i senare tider uppstått en livlig och mycket inspirerande diskussion präglad av vänsterschmittianska impulser. För dem som ännu är öppna för ett vänstertänkande är den diskussionen en liten guldgruva.

Öppna konflikter

Mouffe utgår i sin bok från Schmitts grundhypotes att det som är utmärkande för politiken är de antagonistiska förhållandena mellan vän och fiende. Mouffe själv menar, med rätta är jag beredd att säga, att vi bör ersätta ordet antagonism med begreppet agonism. Med agonistiska politiska förhållanden avser hon sådana politiska relationer där konflikterna är dominerande, men där de kan lösas på ett sätt som lämnar en del av dem olösta och öppna.

Vi borde inte tala om vän- och fienderelationer i politiken utan i stället om förhållandet mellan protagonist och motståndare.

Alla konflikter måste inte lösas. Det klokaste vore att lämna en del av dem öppna. Det viktiga är i vilket fall som helst att vi inser att det politiska är en sfär för konflikter. Och att dessa konflikter inte alltid kan lösas på enbart rationella och instrumentella grunder.

Det är bland annat här den liberala teorin fallerar. På det politiska fältet spelar passionerna en stor roll, känslor förknippade med människornas behov och begär. Om de “passionerna” glöms bort i det politiska – om alla problem ses som möjliga att avgöras på enbart rationella grunder – blir det politiska i sista hand teknik och byråkrati. Det förlorar sin emotionella bas.

Det är kanske inte enbart en tillfällighet att olika populistiska rörelser under de senaste tiderna stärkt sina positioner i Europa. Ju mera politiken glömmer behov, känslor och kanske också fördomar desto mer ter sig för många politiken som blott och bart människofrämmande maktutövning. Men det politiska är inte bara beräkning och matematik. Människan blir aldrig en maskin.

Hegemoni

Det politiska kan heller inte reduceras till etik och moral. Det har funn-its en tendens under de senaste decennierna att “moralisera” politiken, att underkasta den sådana moraliska kriterier som ont och gott. För dem som fortfarande är fångade i det liberala paradigmet kan detta te sig som ett framsteg. Men enligt Mouffe är moraliseringen av politiken egentligen av ondo. I det politiska är det inte fråga om vad som är moraliskt ont och vad som är moraliskt gott. I det politiska gäller frågan hegemonin – framförallt i samhället.

Hegemonin är enligt Mouffe en nödvändighet i varje politiskt samhälle. Det finns helt enkelt inte samhällen, där maktfrågan skulle lysa med sin frånvaro. Frågan om hegemoni är med andra ord en fråga om huruvida vi överhuvudtaget vill eller är kapabla att fungera politiskt. Det vi kallar politik är en ofrånkomlighet på samma sätt som till exempel moral, ekonomi, vetenskap osv., men kriterierna för vad som är rätt och riktigt är naturligtvis andra än i moralen, ekonomin och vetenskapen.

Hegemonin har alltså att göra med maktförhållandena i våra samhällen. De politiska och samhälleliga grupper som avgör vilka uppfattningar vi har om framförallt demokratin, rättvisan, jämlikheten och friheten är hegemoniska. I praktiken är det de som avgör vilka faktiska strategiska samhälleliga och politiska beslut som fattas.

Mouffe menar, och också här är hon enligt min mening på rätt spår, att vänstern på ett fatalt sätt förlorat greppet om det hegemoniskas politiska betydelse. Detta är egentligen en äkta paradox, eftersom det just var vänsterteoretikern Antonio Gramsci som utvecklade den marxistiska teorin om hegemonins betydelse i det politiska.

De grupper som har nått en hegemonisk position i samhället kan formulera vilka orättvisor som borde korrigeras, vilka ojämlikhetsförhållanden som är oacceptabla, vilka maktförhållanden som är snedvridna och så vidare. De kan i bästa fall också formulera principerna för hur ett på ett genuint medborgerligt deltagande baserat demokratiskt system borde se ut. Det hegemoniska projektet syftar till att undanröja samhälleliga och politiska orättvisor och att etablera maktförhållanden som motsvarar makthavarnas politiska projekt.

I grunden är syftet att etablera nya maktförhållanden.

Här är jag tyvärr tvungen att göra en personlig reservation. Själv har jag länge varit fången i den aristoteliska föreställningen att det inte går att dra några klara gränser mellan politik och moral. Om vi godkänn-er Mouffes tes att makten måste bedömas utgående från andra kriterier än moralens (där kriterierna är “ont” eller “gott”), måste vi ta ställning till den tämligen svåra frågan huruvida “styrka” respektive “svaghet” är mera rimliga kriterier än de moraliska på det politiska fältet. Hegemonin representerar ju styrkan, primärt representerar den inte moralen. Vänsterhegemonin gäller inrättandet av nya sociala och politiska relationer, inte bekräftandet av förhärskande sociala beteendemönster. Till den delen gäller den också nya moralnormer, inte enbart nya politiska maktförhållanden. Har Mouffe missat den poängen?

Mångfald

Den politiska kampen mellan olika hegemoniska projekt resulterar förr eller senare i uppkomsten av en mångfald hegemoniska styrkor, som kanske använder sig av samma värdeladdade målsättningar och begrepp, men som ändå talar helt olika språk.

Låt oss ta som exempel de av alla finländska partier omhuldade begreppen frihet och jämlikhet. Trots att begreppen är de samma har de ändå en helt annan innebörd än de har i motståndarnas hegemoniska projekt.

Då betydelsen av den hegemoniska kampen fallit i glömska, faller också skillnaderna i betydelseinnehållet i de olika hegemoniska projektens grundbegrepp i glömska. Det är i det laget vi idag befinner oss.

Inom den liberala traditionen talar man förstås även om de politiska styrkeförhållandena. Men de uppfattas närmast som numeriska: vem har majoritet, vem är i minoritet? Här reduceras faktiskt problemet till ett rent styrkeförhållande. Hegemonibegreppet förlorar alla de nyanser det har i det marxistiska språket.

En av de viktigaste skiljelinjerna mellan höger och vänster går mellan liberalerna, som betonar individens och individualismens betydelse i allt socialt och politiskt handlande, och vänstern, som i stället betonar vikten av kollektiva identiteter. För vänstern är det en självklarhet att ingen social grupp kan fungera utan en känsla av samhällelig och kulturell gemenskap. Ett politiskt parti som helt och hållet förlorat känslan för vilken betydelse en kollektiv identitet har inom ramen for det politiska är därför dömt att dö i tvinsot.

För att åskådliggöra tanken: så länge SFP kan leva på sin språkliga minoritetsställning och Centerpartiet på sin agrara bakgrund komm-er båda att överleva de partier som inte ännu vet vilka kollektiva identiteter de vill representera. Socialdemokraterna har verkliga svårigheter, de Gröna har tappat koncepten. Vänsterpartiet befinner sig i en mellanställning. Segrarna kommer till dess att läget klarnat bli sannfinländarna. En politik utan känsla för kollektiva identiteter är knappast mera värd benämningen politik.

Politik är inte – hur märkligt det än må låta – en strävan till att förverkliga ett universellt program. Politikens mål är inte konsensus, utan konfliktpräglad konsensus. Politikens mål idag måste vara att verka for en pluralistisk demokrati och på sikt för en multipolär värld.