I sin andra roman Buktalaren tar Janna Thorström med läsaren på både en yttre och en inre resa. Vi får följa berättarjaget, en ung kvinna med konstnärliga ambitioner, som fått nog av den mörkgråa och kyliga vintern i Helsingfors. Hon har lämnat ett klimat som under lång tid skavt mot hennes kropp och hennes existens. Istället har hon rest till ett ayurvediskt hälsocenter i Indien för att söka bot och lindring för den kroniska tarmsjukdomen ulcerös kolit som hon lider av. Liksom i debuten Vinterbad tar Thorström fasta på hur en sjukdom kan bryta ned en människa. Magsjukdomen har kommit att bli ett tillstånd som präglar hela den unga kvinnas tillvaro. Det finns bra dagar och det finns diarrédagar. Väl på plats i färgernas och myternas Kerala får vi följa de dagliga rutinerna på hälsohemmet. Vi får stifta bekantskap med de andra gästerna och ta del av deras respektive öden och sjukdomar. Inte minst lär vi känna de ständigt närvarande gudarna. Med ett expressivt och rytmiskt språk, lyckas Thorström skildra en massagebehandling eller ett möte med en groda så levande och innerligt att jag kan känna de heta oljorna eller den lilla grodans första rädsla inför kvinnan. Jag vet inte om man kan tala om vänskap mellan människa och groda men den ömsesidighet som växer fram dem emellan är ett av de vackraste mötena i Buktalaren. Samtidigt pågår i Buktalaren parallella berättelser. Den unga kvinnan färdas fram och tillbaks på minnets slingrande och inte alltför sällan tilltrasslade vägar. Hon är tillbaka i barndomens Noux, studietiden vid konstskolan och kärlekar som fått abrupta slut. Efterhand utkristalliserar sig en vemodig barndomshistoria i vilken vi låter ana varför den unga kvinnan bär på så mycket förträngda, förbjudna känslor som hon tillåter sig släppa fram först i Indien.

I tillbakablickarna framkommer sorgen och förlusten över en far som begått självmord, ett konstnärskap som gått i lås och en kropp som enbart bjuder motstånd. I Indien tillåter hon sig att släppa fram sin sexualitet, sin vrede, sitt språk, sina färger och där låter hon sin kropp ta plats. Först där blir hon en människa fullt ut och inte bara sin kropp som mest är till besvär.

Det är också dessa skildringar av det förgångna som gör att Buktalaren blir något annat än ytterligare en roman i genren ”reseskildring-om-ung-vit-backpacker-på-jakt-efter-sig-själv-i-Asien”.

Som helhet betraktad upplever jag en ambivalens inför Buktalaren. För att jag fullt ut ska kunna ta del av berättarjagets öde hade den tjänat på att stramas åt för att bli riktigt djuplodande och för att jag på riktigt skulle ha kommit den unga kvinnan in på livet. Bitvis är den fragmentarisk och onödigt lösryckt. Efter att ha slagit ihop pärmarna störs jag av den unga kvinnas bokstavliga navelskåderi. Det annars så reflekterande berättarjaget förmår inte en enda gång se sig själv som den välbärgade västerlänning hon är, magsjukdom till trots. Högst antagligen skulle det då bli en annan roman.

Å andra sidan besitter Thorström ett mustigt och flödande språk i kombination med en lidelsefull närvaro av både kropp, rum och känsla i sitt gestaltande. Det gör Buktalaren till en vemodig och stämningsfull skildring av hur en ung kvinna måste resa bort och byta riktning för att till sist kunna komma hem, både till sin kropp, sitt förflutna och inte minst till sitt levande nu, som kräver att få börja växa.

Ylva Larsdotter

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.