Mitt i sorg, motgångar och vilsenhet föds en brevväxling mellan Birgitta Boucht och Mariella Lindén.
Harriet Clayhills håller på att avveckla sitt liv – men än är hon inte i upplösning som hon själv beskriver det – och en del av projektet består i att packa ner hela hennes samling av feministisk litteratur och skicka den till det forna hemlandet Finland från det nya hemmet i Norge. Birgitta Boucht och Mariella Lindén åtar sig projektet att hitta ett hem åt samlingen, men samarbetet växer till något mycket mer. Mitt i sorg, motgångar och vilsenhet föds en brevväxling mellan Boucht och Lindén som handlar om så mycket mer än om Harriet Clayhills. Boken SÖKORD – vänskap, död, rum, brev, böcker, Harriet Clayhills presenterar tre kvinnor i lite olika generationer – Clayhills född 1920, Boucht född 1940 och Lindén född 1950 – med kvinnosaksfrågan, skrivandet och kulturarbetet som gemensam nämnare. I inledningen presenteras feministen, författaren och journalisten Clayhills och hennes långa verksamhet, men största delen utgörs av brev skrivna av Boucht och Lindén. De börjar skriva till varandra för att skapa en fästpunkt, en viloplats där de kan vila och vistas i varandras brev, sällskap och tankar. Lindén sörjer en död bror, medan Boucht tampas med skrivblockering, utmattning och motgångar. Sakta men säkert skriver de sig tillbaka till en ny styrka och glädje, men tampas även med att våga vara i sorgen och svårigheten: ”Min sommar ifjol var nödarbete, försök att upprätthålla livets mått och få dagarna att se ut som om tillvaron hade en normal form. Jag kunde kanske kalla den känslan för plikt, levnadsplikt? Att ägna sig åt att hålla om helheten, att bejaka ansvaret att leva väl”, skriver Lindén.
Om åldrandet
Mycket handlar om tid och om åldrandet. Det handlar om upplevelsen av att leva i olika tider: att förvalta ett kollektivt minne, att borra i det förflutna eller försöka hålla de döda vid liv. För Lindén handlar svårigheten om döden som plötsligt förändrar hela tidsförloppet: ”Gång på gång har jag förstått döden som ett byte av tempus. Man skall därför inte hänföra kära döda till något man skall lämna bakom sig. Det är ett missriktat här-och-nu-tänkande som troligen leder till att man överger framtiden också.”
Boucht å andra sidan skriver om en period av vilsenhet, utbrändhet och åldrande. Hon isolerar sig från omvärlden och drömmer om höga hus som rasar samtidigt som hennes bokhyllor symboliskt nog faller samman. Hon skriver om sin oförmåga ”att planera sitt liv på ett realistiskt och genomförbart sätt” och hennes motvilja mot försöken. ”Numera har jag ett sanningsenligt men lite ovanligt svar när folk frågar vad jag sysslar med. ’Jag åldras’, säger jag. I början sade jag ’jag åldras, med värdighet’, men nu har jag strukit värdigheten. Jag åldras helt enkelt. Det är en dygnetrunt-sysselsättning. Och jag vet inte om jag gillar den.” skriver hon. Hon skriver också om behovet att skapa ett eget rum, leva på sina egna villkor, att våga ta hjälp men vägra ta mindre utrymme.
Som lite på tjugo har jag naturligtvis en ganska vag uppfattning om åldrandet. På något sätt har jag ändå alltid tänkt mig att det ska bli lättare, att en riktning ska utstaka sig, att man ska bli bättre på att hantera motgångar och se saker i sina rätta proportioner. Ändå känns det på något sätt tröstande att läsa om tveksamheten, motstridigheten och vilsenheten hos Boucht. Insikten om att vissheten kommer och går, om att det alltid är ett arbete att skapa sig ett eget livsrum.
I inledningen står det att boken lika gärna kunde heta TILL FRÅGETECKNENS LOV i bemärkelsen att sökandet är viktigare än svaren. På ett annat ställe i boken skrivs det om vikten att våga ställa frågor både till oss själva och till varandra. Att våga ställa sig själv mot väggen och svara på om det verkligen är så här man vill ha det, men även att vara någon annans nästa genom att ställa frågan om hur de mår och vad de tänker på. I en brevväxling är läsaren alltid på ett sätt utesluten, man är inte den egentliga mottagaren av breven, men samtidigt upplever jag att Bouchts och Lindéns frågor är relevanta för många fler än brevskrivarna själva.
Birgitta Boucht och Mariella Lindén: SÖKORD – vänskap, död, rum, brev, böcker, Harriet Clayhills. Schildts förlag 2009.
Ronja Boije
