Svensken August Larson bedrev business i Mongoliet.

Inte heller på baronens tid var Mongoliet okänt ort för nordbor. I boken Hertig Larson – äventyrare, missionär, upptäckare berättar Axel Odelberg om en svensk affärsman som utnämndes till hertig av Mongoliet. Frans August Larson hade ursprungligen kommit till Kalgan i norra Kina, vid gränsen till Mongoliet, som utsänd av ett amerikanskt missionärssällskap. Boxarupproret år 1900 tvingade honom på flykt till Urga  och vidare till Sibirien. Han kom sedan tillbaka till Kalgan för att sälja biblar till regionens mänskor, och brukade ha med sig 2000–4000 biblar på sina turer.

Hans resor förde honom ofta till Urga där han blev bekant med ortens societet och så småningom kom att börja en handel med mongoliska hästar. Han blev snart bekant också med Den levande Buddha, landets religiösa överhuvud, som baron von Ungern-Sternberg skulle alliera sig med. Bland västerlänningar var det enligt Odelberg ”egentligen bara August som inte skildrade honom som ett dåligt skämt”, utan  beskrev honom med beundran och sympati. ”Den levande Buddha förde visserligen ett lyxfullt liv, skaffade sig allt han han önskade sig, åt läckra rätter, drack dyr fransk champagne och klädde både sig och sin uppvaktning ytterst elegant, men med allt detta var han innerst inne en god människa”, skrev Larson.Det betvivlade alltså de flesta andra västerlänningar, som enligt Odelberg såg honom som ”en degenererad fjant; grym, liderlig, syndig och en champagneälskande fyllbult. Han rökte också och bröt konsekvent mot i stort sett alla rättesnören, regler och förbud som den lära han företrädde påbjöd”. Denna dubbelmoral störde knappast von Ungern-Sternberg som inte heller försökte leva som han lärde.

Biblar till hästar

När spänningen i triangeldramat mellan Kina, Mongoliet och Ryssland steg kring 1913 avlönades Larson – som då redan hunnit leva 20 år i regionen – som kinesiska regeringens rådgivare i mongoliska frågor. Han lyckades dock inte i sina strävanden att upprätthålla freden.

I stället fick han ett anbud om att bygga upp en mongolisk filial för det dansk-amerikanska handelshuset Anderson, Mayer & Co:s räkning. Snart hade han startat kontor och lager i Kalgan och Urga. Firmans kamelkaravaner genomkorsade Mongoliet och köpte upp hästar, får, ull och pälsverk. Hästarna såldes till kapplöpningsstall i Kinas och ull och skinn från räv, ekorre, murmeldjur, varg, sobel och snöleopard såldes till Europa och Amerika. Larson handlade också med kinesisk och mongolisk konst och antikviteter av brons och porslin.

När Kina 1919 försökte avskaffa Mongoliets autonomi vände sig ledande mongoler till Larson för att be honom begära om stöd från USA. Han talade med ambassadören i Peking, som visade sin sympati men hänvisade till diplomatiska komplikationer. Larson gjorde nu Urga till sitt högkvarter. Han trodde på bolsjevikernas förmåga att styra Ryssland och såg Sibirien som framtidslandet. Han började lära sig ryska.

Han var dock alltför optimistisk. Striderna mellan röda och vita i Sibirien ledde till växande svårigheter för handeln och det gick allt sämre för hans arbetsgivare. Då stormade ”den galne baronen” von Ungern-Sternberg in på scenen. Odelberg beskriver honom som ”tagen ur en roman av Tolstoj” – ”hänsynslös, äregirig och besatt av romantiska drömmar om odödlighet”. Enligt Odelberg såg han sig som en reinkarnation av Djingis Khan och skröt inför sina vänner att han en dag skulle bli kejsaren av Kina.

Hösten 1920 erövrade Ungerns trupper Urga. Odelberg skriver: ”Baronen utlöste en terrorvåg över Mongoliet. Laglöshet och godtycke bredde ut sig. Banker, butiker och hem plundrades. Kvinnor våldtogs till döds. Ett stort lamakloster söder om Urga eldades upp och lamorna mördades.

I Urga fanns en stor grupp judar som ägnade sig åt handel med pälsverk. Den galne baronen hatade judar och avrättade dem med utstuderat grymma metoder. Men hans skräckvälde blev inte långlivat.”

August Larson befann sig i Kalgan när detta skedde och kunde inte ta sig till Urga. När han väl kom fram visade det sig att hans platschef i Urga, dansken Olufsen mördats av baronens trupper. Episoden, som också beskrivs av Palmer, visar hur baronens män for fram.

En av baronens män kom en dag till Olufsen och sade sig vara intresserad av en hästhjord som Olufsen försökte få såld. De gav sig iväg i bil från Urga. Snart visade det sig att officeraren inte var ute efter hästarna, utan efter en skatt som han trodde Olufsen hade nedgrävd, men Olufsen förnekade att det fanns någon sådan skatt. När man kommit en bit från Urga stannade bilen och chauffören sade att det var något fel på ena bakhjulet. Han steg ut för att inspektera och bad Olufsen hjälpa honom. När Olufsen böjde sig för att se efter vad som var fel lade chauffören en löpsnara kring danskens hals. Andra ändan var fäst i bilen, som strax startade på nytt. Långsamt släpades Olufsen över stäppen medan han förhördes om skatten. Eftersom han inte visste om någon skatt släpades han efter bilen tills han dog.

Det kan i alla fall vara en tröst att den skandinaviska linje grundad på handel och diplomati som Larson representerade kom att bli mer långlivad också i Mongoliet än den balttysk-ryska krigiska linjen.


Axel Odelberg: Hertig Larson – äventyrare, missionär, upptäckare. Wahlström & Widstrand, 2004.

Han trodde på bolsjevikernas

förmåga att styra Ryssland och såg Sibirien som framtidslandet.

Peter Lodenius

1 kommentar

Sofia Bergman 15 augusti, 2015 - 23:31

Hej Ny tid! August Larsson ( Hertig Larsson) är min mormor mormors bror! Det är kul att ha en honom som en av släktens utbrytare i den väckelse tid runt slutet av 1800- och början av 1900. Har Axel Odelberg bok om August Larsson och naturligt vis har hag läst den och den var mycket intressant och fylld av historiska händelser t.ex boxarupproret som August fenomenalt överlevde!

Reply

Lämna en kommentar