Ett hundratal män som tidigare tillhört samhällstoppen har förts fram inför tv-kamerorna på ett så förnedrande sätt som möjligt, de har fått sitta i rader i fängelsepyjamas och tofflor och höra på sina kollegers och kamraters bekännelser om vilka brott de och hela oppositionen begått mot den av Gud tillsatta ledningen för landet. Ingen av deras familjemedlemmar, vänner eller andra närstående tror ett enda ord, man känner till koreografin sedan gammalt och hör att orden inte är deras egna.Som i så många andra officiella sammanhang i Iran får kvinnorna vänta på sin tur. Kvinnor har varit lika aktiva i proteströrelserna som männen, men de anses inte lika betydelsefulla. Antagligen kan man vänta processer också mot kvinnor, men först ska oppositionens män krossas. Inte ens Nobelpristagaren Shirin Ebadi har varit tillräckligt viktig, fast hon nämnts i flera olika sammanhang i den första åtalsskriften.

Viktigast är att krossa avfällingarna, dem som tillhört maktens innersta ring, men börjat bli kritiska. Ett exempel är förre vicepresidenten Mohammad Ali Abtahi, som hade varit en central person i Mehdi Karoubis presidentvalskampanj. Några dagar före den första rättegången hade han sagt till anhöriga att han i fängelset fått en medicinering som ”gör att allt tryck försvinner och som ger avspänning”. När han leddes in i rättssalen hade han i handen ett papper som uppenbarligen innehöll det han skulle bekänna. Och det var mycket.

Han hävdade att påståendet om valfusk var falskt och att oppositionsledarna på förhand kommit överens om att hur de skulle agera efter att ha förlorat. Han angrep de förra presidenterna Mohammad Khatami och Ali Akbar Hashemi Rafsanjani som påverkat presidentkandidaten Mir-Hossein Moussavi på ett olyckligt sätt. ”Vi lyssnade inte till de röster vi borde ha lyssnat till, eller hörde inte alla röster, och i själva verket hörde vi bara medelklassens och överklassens röster”, sade han och avslutade: ”Det är lögn att valresultatet förfalskades. Däremot användes falska uppgifter för att organisera kravaller så att Iran skulle bli ett land som Afghanistan och Irak.”

Med detta antyddes förstås att det var USA som stått bakom alltsammans och att syftet inte bara var att organisera en ”sammetskupp” som den i Serbien som störtade Slobodan Miloševi´c, utan att skapa sådana oroligheter i Iran att USA kunde ingripa militärt.

Åklagaren hävdade i sitt anförande att CIA och andra institutioner i USA, som George Soros’ Open Society, hade utfört ett mullvadsarbete som pågått i många år. Han nämnde faktiskt också Jürgen Habermas, som besökt Iran år 2002 …

Detta trots att underrättelseministeriet i en rapport till ayatolla Khamenei kort före rättegången konstaterade att man inte kunn-

at finna några länkar mellan reformistledarna och utlandet och att Khamenei själv därefter betvivlade att det skulle finnas några sådana samband. Inte att undra på att president Mahmoud Ahmadinejad nu genomfört omfattande utrensningar i ministeriet.

Intressantare är åklagarens genomgång av de farliga motståndskrafterna i Iran. Han angav sex grupperingar:

Det innebär att regimen ser en stor del av det iranska folket som sina fiender. Kanske Ebadi är farligast – hon anges i samband med de tre första grupperingarna. Men i första hand är det oppositionspartierna som hamnat i skottlinjen och som åklagaren vill förbjuda.

Gud den barmhärtige

Skådeprocesserna är absurda och visar att regimen enbart tror på den starkares rätt. Inte ens presidenten kan på allvar tro på de påståenden han själv framför. Det tragiska är att en regim som ständigt hänvisar till ”Gud den barmhärtige” själv är så obarmhärtig. Att döma en 16-åring som Marina till döden för något hon gjort som 14-åring är för oss ofattbart. Att beskylla ledande politiker och gudsmän (alla som har en betydelse inom samhällslivet har ju en teologisk utbildning) för landsförräderi låter inte som en vettig politik.

”Bekännelserna” framtvingas genom tortyr. Redan shahens hemliga polis tillämpade tortyr i stor skala, men omfattningen har blivit ännu mycket större under den islamiska regimen. Maktutövande av detta slag är inte nytt i Persien/Iran, men det har antagligen blivit ännu mera hänsynslöst genom tanken att regimen är tillsatt av och representerar Gud.

Marina nämner i sin bok dem som beskyller sig själva för att inte ha kunnat förhindra en väns eller anhörigs brutala död och dem som årtionden efter frigivningen är så traumatiserade av sina upplevelser i fängelset att de inte kan tala om dem. Iran måste vara fullt av traumatiserade mänskor.

Denna artikel bygger till stor del på rapporter på www.roozonline.com/english och http://tehranbureau.com.