Jag ber Christian Brandt skriva ner några rader innan vi träffas. Om han vill alltså, inget måste. Såhär skriver han:Nyfikenhet är nog den drivande kraften i mitt skrivande. Att under det korta ögonblick man finns till, hinna begripa åtminstone något av ”vad alltsammans riktigt gick ut på”. Varför inte glutta lite under locket om det nu är möjligt?

Att nyfikenhet kan leda i fördärvet vet ju alla. Först hittar man en liten undanskymd lucka och bänder upp den och häpnar över de överväldigande och oväntade salar som öppnar sig. Och varför stanna när man en gång börjat och så spänner man krafterna för att ta tag i den lilla tapetdörr som leder ännu ett steg vidare. Förr eller senare möter man Obehaget och Skräcken, men då är det försent. Den verkliga nyfikenheten låter sig inte stillas …

Att skriva är för mig som ett slags arkeologiskt arbete. Jag vandrar i ett leende landskap och plötsligt stöter min fot mot ett kantigt föremål som sticker upp ur marken. Genast ser jag att det inte är någon naturlig sten utan ett okänt ting. En febrig iver griper mig och jag ställer mig på knä med spatel i handen och börjar försiktigt skrapa fram ”detta något” som jag hittat. En artefakt som blir bara större och större och vars former överträffar allt jag hade väntat mig. Tålmodigt och mödosamt skriver jag mig vidare tills föremålet i hela sin outgrundlighet är blottat. – Se här, säger jag när jag äntligen är färdig. Någon idé eller färdig plan om vad jag skall skriva har jag inte – inte ens om vad följande sida skall handla om. Bara ren och girig nyfikenhet.

Jag hade tänkt använda det som utgångspunkt för vårt samtal, men bestämmer mig ändå för att citera det i sin helhet. För även om Brandt betonar att det inte är lätt att säga något om sitt eget skrivande, beskriver han här något som tycks mig väsentligt för hans text.

Skilda världar

Man kan säga att Brandt är en ung författare. Från 1981 till 2007 år var han sekreterare för Svenska Finlands folkting (ett tvärpolitiskt organ som bevakar finlandssvenskarnas intress-en och fungerar som ett språkrör för det svenskspråkiga Finland). Han säger själv att han hörde till dem som skrev för skrivbordslådan och att det på något sätt var väldigt viktigt att han gjorde det. Men han var inte färdig för att skriva för publikation.

– Arbetet tog mig. Jag hade ju en stor familj att försörja. Pamela är bildkonstnär, och det tar ju tid att etablera sig. Jag har alltid haft en oproblematisk relation till det finlandssvenska, så det var inget motbjudande med att arbeta på Folktinget.

Även om det ibland kunde vara frustrerande:

– Det finns en lagstiftning och stämning i Finland som är unikt positiv för en språklig minoritet. Det största problemet för finlandssvenskarna är att de inte alltid själva är så intresserade av att ta vara på de möjligheter som finns.

2003 tog han tjänstledigt några år och skrev sin första bok Månrävens palats, som kom ut 2004. Också den andra boken Welthorn blev så gott som färdig under ledigheten och kom ut 2006. Båda handlar om en man vid namn Benjamin Welthorn som har ett lite löst grepp om verkligheten, en som trots sin vanlighet, eller kanske just på grund av den, drar in en i något som man kanske inte vill ta i.

2007 lämnade Brandt Folktinget, något som han trots att han trivdes med arbetet beskriver som en lättnad.

– Det blev ett helt nytt liv. Jag tänker väldigt lite på de där frågorna och har väldigt lite kontakter. För att kunna skriva måste man vara inne i en värld. Den världen står i konflikt med folktingsvärlden. Skrivandet kräver att man inte kompromissar, medan kompromisser ute i samhället är något bra, det man eftersträvar.

Ur det nya livet föddes boken Läkarens hund som kom ut i somras. Också här finns Welthorn kvar, som kirurgens onda samvete, den förrymda patienten. Var är han? Var operationen faktiskt nödvändig?

Sagostad

och drömland

Vilka är då Brandts referenser? Det är framför allt den ryska, tyska och franska litteraturen som har varit viktig för honom. Han menar att han egentligen inte har läst så mycket finsk och svensk litteratur, inte heller anglosaxisk. Det är Tjechov, Dostojevskij, Tolstoj, Bulgakov, Gogol ”i den ordningen”. Det är Boris Vian, Max Frisch, Herman Broch, Céline, Mann, Proust.

I den stad där Benjamin Welthorn lever finns en gammal stadsdel med smala gator, en mängd kyrkor med höga smala spiror, rester av ett gammalt kanalsystem, ett kloster på en kulle. Men det är ingen identifierbar stad. Också tiden är obestämd, det finns datorer, men så kan någon plötsligt ringa från en telefonkiosk. Det känns som ett universellt senare 1900-tal, mobiltelefoner finns det inte. Alla detaljer är märkligt tidlösa.

– Det är väldigt viktigt för mig att jag lösgör mig från realismen. Om jag tänker efter är staden en blandning av Amsterdam, Tallin och Helsingfors. Det är tre städer som har gjort intryck på mig. Men det här är ett sagoland.

– Jag känner ett absolut ointresse att börja syssla med någon form av episk realism. Jag skulle vara väldigt oskicklig på att verkligen bygga upp miljöer – sådant som kräver research – och berätta människors liv på riktigt. Jag tycker inte heller att det är det som är huvudsaken i de här böckerna, utan det är något annat.

Brandt skriver kort, enkelt och exakt, men inom det strama formatet flyter motstridiga underströmmar. I alla tre böcker framstår sömnen, drömmen, tröttheten och mattheten – ett gränsland mellan medvetet och omedvetet, sovande och vaket, sjukt och friskt – som centralt. Man vet inte alltid vilket av begreppsparen som är det mest relevanta, och behöver kanske inte göra det heller. I Månrävens palats blir Benjamins värld allt dimmigare. Welthorn följer en likartad kurva, även om slutet öppnar sig mot något klarare. I Läkarens hund söker sig läkaren ohjälpligen mot en lösning som är både vettlös, drömlik och i bokens värld nödvändig.  Är det kärnan i hans böcker, det här mellanlandet?

– När jag själv tittar på vad jag har skrivit inser jag att så måste det nog vara, att det är viktigt för mig eftersom det hela tiden dyker upp. Det är väl nog så att ett halvvaket tillstånd är ganska spännande, när man svävar mellan liv och död, ett slags limbo.

Läkarens hund har ett mera kontrollerat narrativ, en tydligare intrig än de tidigare böckerna. Den arbetar med samma drömska material, och med äcklet och faran och med den sviktande verklighetsförankringen, men den gör det mera kontrollerat mot ett mål och drömsekvenserna är kortare.

– Jag har märkt att det här är något som händer. Kanske är det så att jag börjar bli mera narrativ. Det fjärde manuskriptet som jag håller på med nu är ännu mera narrativt. Jag blir mera konsistent i berättandet. Jag vet inte varför, jag gör inget speciellt för att det ska bli så. Kanske det handlar om en vana att skriva.

Christian Brandt:
Läkarens hund. Kain 2009.
Welthorn. Sahlgrens förlag 2006.
Månrävens palats. Eithe 2004.