I söndags hörde jag en underbart samtal mellan författarna Monika Fagerholm och Katarina Gäddnäs, och litteraturvetaren Rita Paqvalén. Evenemanget var del av den lilla men etablerade kulturfestivalen Tribadernas nätter och dagar; temat var litteraturen och det queera. En liten publik, en avslappnad ton – rolig, associationsrik, queer. Har du till exempel tänkt på hur queer Hemingway är? Eller Faulkner? Hur gränsöverskridande.

Omsider passerade samtalet den tvåhundra år gamla riksgränsen i väster, och kom in på den så kallade manifestdebatten i Dagens Nyheter (Se också Merete Mazzarellas kolumn på sidan 26.) För den som inte läser DN Kultur: diskussionen startade från ett manifest där sju yngre författare bekände sig till en traditionell berättande romanform och tog avstånd från både den populära genrelitteraturen, den biografiska romanen, den höglitteratur som sätter formen framom berättandet, litteratur som blandar prosa och poesi, litteratur och politik, blandar överhuvudtaget. Att manifestförfattarna verkar yrvakna både i sin förståelse av sina förebilder och av sin egen verksamhet gör det inte mindre nyttigt för den offentliga litteraturdebatten.

Fagerholm menade att de sjus manifest blandar samman frågor som rör konstnärens frihet med frågor som rör kritikerns roll: det finns skäl att fråga i vilken mån problemet är ett litteraturproblem och i vilken mån det har att göra med hur litteraturen förs fram i offentligheten.

Här är hon på samma spår som Göran Greider.

”Problemet i dag ligger knappast i romankonsten, den är mer vital än på länge. … Nej, litteraturens elände är dess kritikers elände.” skriver han i DN 4.9.

På detta svarar Thomas Götselius att kritikerna är överarbetade p.g.a. låga honorar och därför levererar ”ofärdiga texter, färdigförpackade synpunkter, nötta formuleringar”.

Det är viktigt att man pekar ut möjliga fel i den process som för ut litteraturen till läsare: litteraturinstitutioner, kulturredaktioner, förlag. Att författare ändå inte skyller på systemet, utan vänder kritiken inåt, mot litteraturen och sig själva, är ett hälsotecken. Ansatsen att skapa ordning i röran av riktningar kan dessutom fungera som en viktig handräckning för den som försöker överblicka den samtida litteraturen. Också för att få syn på hur själva mångfalden kan vara livsviktig.

Det ultimata dråpslaget som i söndagens samtal delades ut mot de sju ungas manifest var att det är oförenligt med queer. Ur Paqvaléns, Fagerholms och Gäddnäs perspektiv var det klart att en litteratur som skyr formmässiga gränsöverskridanden inte kommer att gynna gränsöverskridande innehåll.

Det episka berättandet är inte naturligt, inte opolitiskt, inte neutralt. Queer handlar inte bara om att överskrida gränser för kön och sexualitet, utan om existentiella gränsöverskridanden, utopi, möjligheter.

Om litteraturen ska handla om gränsöverskridanden, utopi, möjligheter, får författarna ta det lite lugnt med att faktiskt följa kollektivt självpåtagna begränsningar.

Det här numret av Ny Tid handlar om litteratur i Finland. Tyvärr var det ingen som erbjöd oss ett manifest. Hoppas det i alla fall är lite queer.