Nyss hemkommen från en kortare semesterresa till de norra delarna av landet tar jag tillfället i akt att yttra några funderingar kring Pallas-Yllästunturi nationalpark.Vi, det vill säga jag och min flickvän, gick den traditionella vandringsleden på drygt 50 kilometer över fjällkedjorna Ounas och Pallas. Pallas-Ounastunturi hörde till de första nationalparkerna som grundades i Finland år 1938. Efter en utvidgning år 2005 kallas nationalparken numera Pallas-Yllästunturi.

Början på vår fjällvandring traskade vi i maklig takt, bara drygt tio kilometer per dag, och vi gjorde två övernattningar på vägen.

Vid den första övernattningen hade vi tur. Ett par timmars vandring bar oss över kärr på spångar av tvivelaktig kvalitet och bjöd på en del uppförsbackar. Men väl framme ovanför trädgränsen kunde vi inkvartera oss i en av forststyrelsens ödestugor som råkade stå tom. Trots pågående högsäsong dök det inte upp några andra vandrare i stugan och vi fick sova ostört.

Följande dag gick vandringen över kalfjäll, och vi fick bland annat föräta oss på stora blåbär som växte i mängder längs med vandringsleden. På sina håll gick färgerna också i rött, även om ”ruskan” enligt många vittnesmål var rätt så anspråkslös i år. Vädret var ovanligt varmt för årstiden – solen sken och molnen lyste med sin frånvaro.

Övernattningsstället den här gången var däremot en säregen historia – två stora stugor med sammanlagt 48 bäddplatser och bastu. Inte precis de små och gemytliga ödestugor man i första hand tänker på. Och så förstås miljöproblemen. Fjällsjön vid stugorna är övergödd, och vattnet därför odrickbart.

Ett annat miljöproblem visade sig vara stugsällskapet. Inte bara en utan flera hängivna och högljudda snarkare. Det är naturligtvis då man upptäcker att öronpropparna inte kom med i packningen …

Eftersom det inte blev mycket sovet den natten steg vi upp i gryningen och fortsatte vår vandring. Trots att höjdskillnaderna är större vid vandringsledens södra hälft blev dagsetappen närmare 30 kilometer. Landskapet domineras av imponerande fjäll, och de högsta topparna i nationalparken ligger här.

Att vandringsleden är populär har tyvärr lämnat sina spår. Ställvis är stigen bred som en traktorväg där otaliga vandrare har gått och för sin del bidragit till erosionen.

Efter två nätter i anspråkslösare förhållanden unnade vi oss en hotellnatt – av historiska orsaker finns det ett hotell med slalombacke i Pallas-Yllästunturi nationalpark. Det första hotellet stod färdigt då nationalparken grundades 1938, men förstördes av tyska trupper 1944. Det nuvarande hotellet öppnade tio år senare.

Jämfört med monstrum som komplexen vid Levi smälter det låga hotellet med sin mörka träfasad rätt väl in i landskapet. Fulare och mera problematiskt ur miljösynpunkt är slalombacken och husvagnsområdet i anslutning till hotellet.

Hotellet drivs av Lapplands största hotellkedja som vill bygga ut. Önskemålet har funnit gehör hos miljöministeriet. I fjol våras ville ministeriet tillåta ett nybygge med 500 bäddplatser, delvis under jord. Ett reviderat utkast till lagförslag i mars i år har minskat antalet till 250 och tillåter inte underjordiskt bygge. Det nuvarande hotellet har 130 bäddar samt 94 husvagnsplatser.

Det enda goda med förslaget är att husvagnarna skulle försvinna. Tanken på ett nybygge i nationalparken är ändå principiellt och praktiskt så vanvettig att man bara kan hoppas att projektet förkastas. Tillbyggnaden i skyddsområdet utgår nästan enbart från den nuvarande ägarens kommersiella strävanden. Det är svårt att förstå varför man inte kan bygga ut inkvarteringsmöjligheterna utanför nationalparkens gränser i stället. Om undantaget blir lag ökar risken för liknande ingrepp i andra skyddsområden.

Lagförslaget om hotellets eventuella tillbyggnad ges antagligen till riksdagen under hösten – miljöminister Paula Lehtomäki (c) lär fortfarande förorda projektet.

Linus Lång

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.