Lars von Triers Antichrist må vara ett uttjatat ämne, men ni får ursäkta – jag kan inte släppa filmen. Antichrist gjorde något med mig. Allra först gjorde den mig illamående och förbannad. Jag var arg på det jag tolkade som misogyni, arg på att jag var förvirrad och arg på att jag var arg. På hemvägen funderade jag vidare. Det var något som inte stämde. Jag såg filmens titel framför mig, ordet Antichrist där det sista T:t gjorts om till symbolen för kvinna. Jag tänkte på Eden, sommarstället där allt fick sin början. På huvudpersonerna som bara heter ”Hon” och ”Han”. På Hennes avhandling om gynocid, kvinno-mord. På Honom, den äkta mannen jämte rationella terapeuten som i förminskande ordalag talar om hennes forskning. På scenen där han försöker reda ut vari hennes rädsla ligger, och stryker över orden ”Eden” och ”Satan” på sin papperslapp för att ersätta dem med ordet ”Jag” – utgående från att kvinnan menar sig själv, förbiseende att han själv utgör ett annat ”Jag”. Det finns många, många fler symboler och referenser som målar upp bilden av ett uråldrigt Abrahamskt kvinnoförtryck, förakt och hat. Kvinnan som orsaken till syndafallet; kvinnan som förlett och förstört Guds avbild och därmed dömt även en annan känd gudason till döden. Kvinnan som irrationell, opålitlig och farlig, alltid lite mer hora än madonna. En representant för naturen som måste tuktas, döljas, låsas in, stympas. Och mannen som till slut, när han blivit avklädd sin rationella modernitet, förverkligar den rädsla kvinnan burit på.


Filmen öppnade sig långsamt, lager efter lager under flera veckors tid, på ett sätt som bara riktigt bra konst fungerar. Det dök upp fler tankar – kvinnans internalisering av samhälleliga projiceringar, hennes skuldkänslor och ambivalens inför barnet som för evigt förändrat hennes liv. Men det märkvärdigaste var hur Antichrist liksom öppnade ett nytt fokus för mig, hur filmen pekade ut misogyni överallt – från hätska kommentarer på artikeln om politisk kvotering till ”nyheten” om att barn till arbetande mammor har sämre hälsa, till artikeln om den tjocka kvinnliga komikern som blivit tvungen att börja dra skämt om sin egen övervikt eftersom den manliga publiken blev alltför provocerad av en överviktig kvinna som stolt stod på scenen och sade ”Fuck you, det här är jag”.
Jag menar nu inte att det här är nåt nytt, jag är sedan länge väl medveten om patriarkat, misogyni och förstelnade könsroller. Men att döma av reaktionerna på Antichrist är vi fortfarande så blinda inför fundamenten att vi vägrar acceptera dem när de kastas framför oss. Filmen har mötts av samma hat, hån och förlöjligande som jag själv mött i diskussioner om feminism. Samma ovilja att acceptera roten till problemet, samma trötta klyschor om biologi och meritokrati. Och kvinnor faller också in i mönstren, vi levandegör också arketyperna. Så när någon gör ett konstverk som berör många av våra ondaste, sköraste punkter, då är det inte så konstigt att vi – män som kvinnor – reagerar som vi gör.
Och jag tänker på scenen där Hon ser till att även Han får bära en börda – bokstavligen – genom att borra in en kvarnsten i hans ben: Du kommer inte undan, du kan inte bara lämna mig med det här. Kort därefter blir han utsatt för det närmaste man kan komma manlig menstruation. Det är ingen vacker bild, och det är inte alls konstigt att så många har svårt att acceptera filmen. Ändå handlar det om uråldriga mönster och arketyper. Men också om biologi, det faktum att det är kvinnan som blöder, föder och ammar, och mannen som har den fysiska övermakten – dessa faktum som skapat mönster i forntiden och fortsätter att göra det än idag, och i morgon. På arbetsplatsen, i samhällsdebatten, i hemmet. Vi vet ju allt det här, ändå blir vi äcklade när djävulen ställs på bordet.
Att man inte kan möta Antichrist måste betyda att man inte kan, eller vill, möta dessa tankar. Och jag tror att bara en verklig, fundamental reflektion kan vara början på en verklig, fundamental, förändring. Annars är jag rädd att vi aldrig blir kvitt våra djävlar.

Karin Tötterman

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.