När han andas känner jag det, som om en orm lade sig över min nacke. En strykande beröring, överraskande varm men ändå motbjudande. Något jag inte kan skaka av mig. Jag vet inte när han ser mot mig, höjer sina ögon från sin egen bildskärm och kollar in vad som syns på min, men han gör det. Han låter mig veta att han gjort det, ibland. Han slänger in en kommentar om vad jag gjort under dagens lopp, något han inte kunde veta om han inte sneglat över min axel. Jag är den enda som sitter så att han kan se vad jag gör. Det är inget straff, tvärtom, han gillar att ha mig nära. Han trivs bättre med mig än med flickorna, och svär ihop sig med mig ibland. Han är ju, trots allt, socialdemokrat.Det vansinniga är att han är yngre än jag. Inte mycket, ett par år, men i alla fall. Vi sitter vanligen fem i rummet, jag, tre flickor och han, chefen.

Flickorna går honom på nerverna, och de vet det. Speciellt två av dem. Han hatar deras flickighet, att de startar dagen med att tjafsa, som han ser det. De snackar sinsemellan om vad de gjort, vad de tänker göra och allt sånt som människor normalt talar om med varandra, och börjar inte direkt med dagens uppgifter, som han skulle vilja. De är unga och snygga och utom räckhåll för honom, utom professionellt, och oftast där också. Vi är hans praktikanter, och vi hatar honom. Inte för att han skulle vara så speciellt slemmig, trots att han är det. Inte för hans outhärdliga försök att ställa sig in hos oss, hans värdelösa kontroll eller för att han är så socialt oförmögen att det hela bara blir genant … Han får spasmer när han svarar i telefon. Jag skulle kunna göra hans jobb bättre än han, ifall jag tyckte det var värt något … Men det är inte det vi har emot honom. Han är inte sååå hopplös som person. Men som chef … Han kunde vara mycket mer sympatisk, vettig och, vad vet jag, bättre på sitt jobb som just nu verkar gå ut huvudsakligen på att ställa sig i vägen för det som vi vill göra, och förklara för cheferna varför inget blir gjort. Han kunde vara en riktigt trevlig människa, och jag skulle fortfarande hata honom, så länge han har makten över mig.

Han själv trivs inte ens med den makten. Han har ingen aning om hur han borde handskas med den. Han säger ofta saker som … ja, hur låter det egentligen? En litet gnällig röst kör i gång, och han lägger huvudet litet på sned, och så kommer det: ”Ja, alltså, jag vet att ni vill gå hem som vanligt vid halv sex. Och det har ni ju all rätt till. Ni är ju inte fullavlönade här, och så. Men jag tänkte att vi skulle ha den här grejen, det här projektet, färdigt till i morgon …” Och så står han där, och väntar sig att vi skall acceptera det han säger, gå med på det han tänkt sig. Då slår vi tillbaka. ”Min mamma är …” ”Jag måste …”

För jävla 300 euro i månaden! Det betalar inte ens hyran, och den jäveln, den utsugaren, det svinet väntar sig att vi skall jobba övertid! Gratis! Fy fan vad jag hatar honom då! Inte ett dugg medlidande känner jag när jag lämnar honom sittande ensam i sitt kontorsrum, utan någon att övervaka, med bara arbetets tyngd på sina axlar. Socialdemokrat …

Han säger sig som sagt vara socialdemokrat. Han, som försöker skuldbelägga oss, som egentligen gör arbetet i hela jävla firman! Springer omkring för hans skull, läser på kommando, skriver det han kräver. Varför måste jag löneslava för just honom?

De riktiga cheferna har jag i alla fall lite respekt för. De har det fixat för sig. De kommer in till klockan 11, eller efter lunch, eller inte alls. Ibland hänger de ett par veckor ”på något möte” i USA. Vad jag kan se jobbar de egentligen inte alls. De träffar sina kompisar från konservativpartiet där de båda har arbetat. De är långa, stiliga och klarar till och med av att vara litet roliga ibland. Fast det är säkert lätt när man har en massa människor som slavar för en. Genialiskt, egentligen. De har byggt upp en konsultfirma, och låtsas konsultera sina kompisar med kontakter till ministerierna. När de märkte att det inte finns tillräckligt att göra på det området, eller att konkurrensen blev för hård, startade de i stället ett ”medborgarinitiativ” för att främja kontakterna mellan USA och Tyskland. Vilket i sin tur sker via en webbsida, som jag arbetar för. Gratis, ur deras synvinkel, eftersom mina 300 euro betalas av staten. Medan alla som vill påverka vad som skrivs på den webbsidan betalar pengar åt medborgarinitiativet. Som betalar all sin inkomst som ”konsultavgifter” åt cheferna.

Jag får ett par timmar att gå med att tänka på hur jag kunde ge igen för att de håller mig fången.

Jag skulle kunna berätta för Microsoft att de har piratinstallationer av Windows på sina datorer. Och Word, och några andra program också.

Jag packar ner en wc-pappersrulle i väskan. De skulle säkert komma på att det var jag som tjallat på dem. Säkert.

Jag gör ingenting.

Jag skulle kunna berätta för deras kunder hurdana arslen de är, och hur de behandlar oss som verkligen gör arbetet här.

Tar mig en extra kaffe från automaten. Vi får egentligen bara ta en kopp om dagen. Känner mig maktlös. Sätter mig framför datorn igen.

Bakom mig andas han fortfarande, chefen. Och jag hatar honom.

Hatet som uppstår ur löneförhållandet har en helt egen karaktär. Om jag hatar någon personligen, någon som är vidrig och har gjort något vidrigt, så kan jag ge mig av, eller ge igen. Om jag hatar någon av ideologiska skäl, för vad den representerar, så är det abstrakt och opersonligt.

Men när jag hatar någon utgående från min klassposition så hatar jag någon som jag kanske under andra förhållanden kunde komma väl överens med. Och samtidigt hatar jag dem personligen. Hur skulle jag kunna göra något annat?

Jag hatar min närchef för hans dumma grin, för hans nervositet, för hans rodnad när han är arg ell-er upprörd. Men det är inte för dem jag hatar honom, utan för att han tvingar mig till saker jag inte vill göra; saker som jag inte bryr mig ett skit om. När han säger till om nån jävla struntsak i en text, något som inte ens är ett fel, utan mer är uttryck för hans vilja att kontrollera, eller när han visar att jag är underkastad hans vilja, och att jag visst skall göra mitt arbete så som han vill att det skall göras, inte som jag tror att är bäst, då bränner det till inom mig. Det blir så löjligt när han, med sin knaggliga engelska skall komma och tillrättavisa mig.

Mina konservativchefer hatar jag för deras breda leenden när de kommer in till kontoret någon gång på eftermiddagen, medan jag suttit framför datorn sen halv nio måndag morgon och kommer att sitta kvar till halv sex fredag kväll. Hur jävla dum får man vara? Tror de verkligen att någon av oss får något gjort efter lunch en fredag? Vem skulle göra det? Vem? Jag hatar det att deras kontorsrum är dubbelt så stora som den lilla skrubb vi sitter inträngda i, vi fem andra. Jag hatar verkligen deras bilar, och det att de inte ens använder dem, utan är såååå jävla trendiga att de tar cykeln till parlamentet för att hänga med sina kompisar. Jag hatar deras familjeliv, deras barn och deras fruar. Jag kan föreställa mig hur deras hundar glatt skuttar omkring i deras enorma trädgårdar, och jag hatar hundarna också. Jag är säker på att deras hundar inte behöver uppleva mögel på väggen, eller att solen skiner in endast en liten stund på morgonen, just den stund när man sover allra bäst. Varför skall någons hund få sova bättre än jag? Vad jag hatar deras hundar.

Men mest av allt hatar jag att de suger ut mig. Att mitt arbete inte blir fullvärdigt kompenserat. Till en början fattade jag faktiskt inte hur det fungerade i firman. De har inga fast anställda. Det var den enda sak jag frågade sossechefen innan jag började. »Finns det möjligheter att få en fast anställning efter praktikperioden», frågade jag. Han skruvade på sig. Jag borde ha fattat hur det ligger till, och sagt åt honom att dra åt helvete. Att han kunde stoppa upp jobbet i röven på sig. Han sade att vår ”marknadschef” startade som praktikant, faktiskt. Det tog en månad innan det gick upp för mig att marknadsföraren bara jobbar halvtid, och det för en löjligt låg lön. Och han skulle vara beviset på att man kan vinna något här …

Jag hatar sosse-chefen för den lögnen, och för den utsugningsstruktur han lurat in mig i. För de kör samtidigt fyra praktikanter igenom den här köttkvarnen, var och en med ett ”tremånadskontrakt” utan kontrakt, utan att underteckna något, utan någon garanti, utan något som helst. Fyra praktikanter samtidigt, i tre månaders skift, det blir sexton människor om året. Som först luras att söka arbetet, sen att jobba, och till sist spottas ut utan att ha lärt sig något. Vi är alla högt kvalificerade, med papper på det ena och det andra, färdiga från universitet, med jobb på ambassader eller forskningsinstitut bakom oss, men ändå är det här det vi får. Jag hatar den som kom på idén att lura oss att jobba utan kompensation nu, i hopp om att kanske, någon dag i framtiden, få ett riktigt jobb. Ett sådant som cheferna, som faktiskt inte behöver göra någonting överhuvudtaget annat än ha åsikter om hur vi borde göra vårt jobb.

Vi blev grundligt lurade när vi trodde att vi skulle uppnå något – sparade pengar, arbetserfarenhet

eller ett fast arbete – på de här villkoren. Inte med de cheferna, med 300 i månaden, minus hyra, minus luncherna som vi betalar själva på de små lunchhaken som finns på några minuters gångavstånd. Minus kollektivtrafiken, om man betalar för den. Minus den jävla maten och ölen som man beställer när man går ut med cheferna, eller den ena av dem som till slut dök upp. Han betalade inte. Han smusslade en tjugolapp åt sossechefen, såg jag, och sade åt honom att betala en runda öl åt oss, och så smet han. Och det glömde sossechefen, så när kvällen tog slut betalade var och en av oss sin egen nota. Fan vad jag hatar dem alla. Varför betalar jag för att få jobba 40 timmar i veckan? Genom att göra det når jag aldrig upp till vad jag vill, alltså att leva som cheferna. Jag vill också vakna kring tio, i ett stort soldränkt sovrum med vackra väggar, och lugnt dricka ett morgonkaffe. Jag vill ha en bil, en stereo, eller åtminstone en cykel vars kedja inte hoppar av kuggarna om man trampar igång den för hårt. Jag vill ha deras övre medelklasstillvaro, med allt vad det betyder av kontroll över sitt eget liv.

Mitt hat är inte unikt, tvärtom, det är ett delat hat som uppstår ur löneförhållandet, och därför är allt hat mellan människor och deras chefer, mellan arbetare och kapitalisternas lakejer, i grunden ett och samma hat. Det kan ta olika former och uttryck, men när det finns där så är klasshatet alltid berättigat.

Att förneka hatet är de nutida klasspartiernas största misstag. De vill behandla klasskonflikten som något abstrakt som skall förvaltas som en resurs, snarare än låta den uttryckas som något så smutsigt, skitigt och nedrigt som hat.

Men det är hatet, tillsammans med egenintresset, som är det ursprungliga skälet till att kämpa. För att bygga upp en kämpande organisation måste vi bejaka hatet, i syfte att organisera det. Vi behöver utrymmen där vi kan dela varandras hat, uttrycka det och bygga på det. När jag arbetar är mitt hat brinnande, och när det brinner är det något vackert. Det sossar och vänsterpartister år efter år har lyckats med är att undertrycka det vackra i hatet i stället för att organisera det. De har kanaliserat in det i krossade förhoppningar, i förlorade drömmar och till sist i bitterhet. När sedan de som aldrig tillåtits uttrycka det hat de känt på grund av sitt arbete kuvat sina känslor, är det då någon överraskning att de röstar på bitterhetens partier, de mest småsinta alternativ som står att hitta. Varför skulle de göra något annat?

Men allt är inte förlorat. För på samma sätt som arbetsförhållandena förändras, drivna av kamperna på och utanför arbetsplatserna, så förändras hatet. Det hittar nya utrymmen och nischer där det kan växa och gro.

Känner ni till att vitsarna som sprids på den stulna tiden på arbetsplatsen blivit allt elakare? Att det kanske är okej att inte ha chefen som ”vän” på Facebook? Där finns det, hatet, som sprids och kan spridas ytterligare, och kanske organiseras till ett uttryck för kollektivt raseri.

Hatet kan säkert dämpas av våra sossechefer, av dem som har fått i uppgift att hålla upp en dröm framför oss; att driva på och hålla oss produktiva. Men slutgiltigt upphör det inte innan vi alla har kontroll över vårt eget arbete, individuellt och kollektivt. Jag slutar hata när jag själv är min egen chef, när det jag gör är det jag vill göra, och jag kan lita på att inte bli lämnad i sticket. Då är jag fri att älska det jag gör, då har det hatiska förhållandet upphävts och något nytt kan byggas upp.

Det klasslösa samhället kan och måste vara ett minimikrav.


Markus Drake, årgång 1976, är uppvuxen i en kulturvänsterfamilj i Esbo och har aldrig lärt sig handskas med pengar. Han har en pol.kand. från Soc&kom och bor i Berlin. Ser fram emot att bli övre medelklass och få ha roligt på jobbet.

Den här texten ingår i antologin De andra som utkommer på Söderströms förlag i oktober och behandlar frågor kring klass.

Det sossar och vänsterpartister år efter år har lyckats med är att undertrycka det vackra i hatet i stället för att organisera det.

Markus Drake

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.