Undersökningar visar att barn och framförallt ungdomar ägnar allt mindre tid åt läsning, men den finlandssvenska barnboken utvecklas och hittar ny publik.

På bokförlaget Söderström är det bråda dagar inför höstens stora litterära evenemang i Finland – Helsingfors bokmässa. Redaktören för barn- och ungdomslitteratur, Sara Ehnholm Hielm tar emot i sitt arbetsrum där väggarna pryds med färgglada planscher. I bokhyllorna står de senaste årens utgivning av barn- och ungdomsböcker. Under de snart tio år hon har arbetat på Söderströms har hon sett en positiv utveckling och förändring.

– Länge var Tove Jansson den totalt dominerande författaren inom barn- och ungdomslitteraturen i Finland, inte minst Svenskfinland. Hon var så stor att få andra finlandssvenska författare ville eller vågade skriva för barn, men nu har en yngre generation börjat skriva.

– Vi har haft något av en bilderboksboom i flera år, men också gett ut böcker i dödförklarade genrer (i Svenskfinland) som poesi för barn och ungdomsboken. Jag är optimistisk gällande den finlandssvenska barnboken. Det finns ett ökat intresse för barnlitteratur.

På Söderströms utkommer fyra till åtta barn- och ungdomsböcker per år. 2009 ger förlaget ut åtta titlar, vilket är i mesta laget. Nästa år blir det antagligen färre. Marknaden verkar inte vara tillräckligt stor.

– Mycket handlar om försäljningskanalerna. Med hjälp av Internet når vi ut på ett annat sätt än tidigare. Men det är ett problem att så få bokhandlare i Sverige tar in våra böcker, trots att till exempel Statens kulturråd i Sverige så gott som varje år rekommenderar någon av våra titlar och böckerna får fina recensioner i svenska dagstidningar.

När det gäller översättningar till finska samarbetar Söderströms med bland andra Tammi, WSOY och Teos. Flertalet av böckerna utkommer på både svenska och finska. Tove Appelgren är den barnboksförfattare i Söderströms stall som översätts flitigast. Hennes böcker om Vesta-

Linnéa finns numera att läsa på närmare tio språk, bland annat hindi och polska. Hon är också nominerad till det prestigefyllda Astrid Lindgrens-priset, världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Om hon får det avgörs i mars 2010.

Vad skulle du vilja se mer av i utgivningen?

– Just nu har vi inga böcker för de allra minsta. Ungdomsboken har alltid en svår ställning i Svenskfinland. Det beror främst på språket. Det finns inte ett homogent ungdomsspråk. Det är en stor skillnad mellan den finlandssvenska som talas i till exempel Helsingfors och i Österbotten. Nästan all finlandssvensk ungdomslitteratur har en tendens att dra emot den trygga idyllen. Det blir lite Mumindalen över det hela. Det är ju precis tvärtemot de teman som ungdomsboken brukar ta upp: uppbrott, revolt och separation. Jag är ganska orolig för att ungdomar inte läser finlandssvensk litteratur. Då kommer de knappast att börja läsa finlandssvenska författare när de är 30–40 år. Barnboken hittar bättre fram till sin publik. Jag uppfattar att den läses i många finlandssvenska familjer.

Olika Trender

Den svenska litteraturvetaren Anna Nordenstam menar att det pågår en renässans för den socialrealistiska ungdomsromanen. Samtidigt finns ett enormt intresse för till exempel fantasy a la Harry Potter och sagor. Vilka tendenser tycker du dig kunna se i utgivningen av barn-och ungdomslitteratur?

– Eftersom världen och synen på barnet ständigt förändras finns det alltid ett behov av ny barnlitteratur. I vår utgivning i år har Annika Sandelin i Businnan med illustrationer av Linda Bondestam samt Minna Lindeberg, också med bilder av Linda Bondestam i Lo Fridlyst lyckats fånga något av hur barn lever nu – men med värme, vildhet och humor, långt ifrån socialrealism. Föräldrarna är helt eller delvis frånvarande, medan barnen befinner sig i kollektiva situationer, antingen på dagis eller i en egen lekvärld. Barn är inte längre endast hemma med mamma och pappa utan måste tidigt anpassa och förhålla sig till en större social värld. Men intresset för saga och fantasy märks också i vår utgivning. Hannele Mikaela Taivassalo och Lena Frölander-Ulf har gjort den moderna sagan Mörkerboken, som laborerar med den traditionella svart-vita sagan och dess könsroller. Så är jag ganska stolt över vår finlandssvenska fantasyroman: Arra av Maria Turtchaninoff.

I Sverige har man i viss utsträckning börjat med Krammärkning av barnlitteratur vilket betyder att boken är granskad ur ett demokrati-, jämställdhets- och mångfaldsperspektiv. Tänker du ur ett sådant perspektiv när du väljer ut böcker?

– Barnböcker är, liksom annan skönlitteratur, konst. Jag är mycket skeptisk till granskning och märkning av konst, dels för att det knappast fungerar annat än för de redan frälsta, dels för att konstens effekt aldrig är så enkel att mäta. En bok som behandlar t.ex. förtryck kan få dig som läsare att bli positivt inställd till demokrati. Så klart tycker jag jämställdhet och demokrati är viktiga frågor – vem kunde vara emot dem – men jag tycker inte barnböcker behöver vara politiskt korrekta, lika lite som vuxenlitteraturen. När jag väljer böcker är sådant som språket, att kunna skapa en värld, den känslomässiga upplevelsen, nyskapandet och barnperspektivet mycket viktigare.

– Stöter jag på slentrianmässiga könsroller kan det hända att jag påpekar att måste den bossiga chefen vara en man? Kan det inte lika gärna vara en kvinna? Men för mig måste litteraturen ha högt i tak. Jag vill att litteraturen ska vara precis lika stor som världen är och att allt får plats. Det måste få finnas idylliska nostalgiska bilderböcker och samtidigt svarta, anarkistiska och underliga berättelser – och båda kan riktas till barn.

Traditionellt sätt har barn- och ungdomslitteratur haft en låg status på det litterära fältet. Dock kan jag tycka att barn- och ungdomslitteraturs status har höjts under senare år. Hur ser du på denna fråga?

– Jag tror de facto att den alltid har haft en hög status i Svenskfinland, tack vare Tove Jansson men också därför att etablerade vuxenförfattare, som Bo Carpelan, har skrivit barnböcker. Men visst finns en uppdelning mellan ”riktig” litteratur och ”barn- och ungdomslitteratur”. Det är en så konstgjord uppdelning, som man ska strida emot. Samtidigt märker jag att vissa unga författare anser det vara finare att ge ut en vuxenroman. Man tas mera på allvar.

– Men det är ju nästan svårare att skriva bra för barn än för vuxna. Det är som poesi: man har så väldigt få ord till sitt förfogande. Så lite skall uttrycka så mycket, påpekar Ehnholm Hielm

Ylva Larsdotter

Lämna en kommentar