Sara Ehnholm Hielm höjde ifjol Kristian Smeds uppsättning av Tuntematon sotilas till skyarna i en sistaordskolumn, och med rätta. Det var alltså med höga förväntningar jag gick och såg ”uppföljaren” Mental Finland.
Kommittén med ordförande Jorma Ollila som ska värna om Finlandsbilden utomlands hade nog gått efter första timmen: kacka- och prutthumor, fylledrullande som aldrig vill ta slut och bastubad med mandolinspelande utlänning som talar ett lustigt språk …
Länge tyckte jag synd om Kristian Smeds. Är det här allt han har att komma med nu när han inte har Väinö Linna att falla tillbaka på? Överlånga scener med folk som leker indianer och cowboys på dålig engelska. Varför?
Den ena enbenta vitsen efter den andra. Rocksånger med alla fula ord som finns. Uuh, så chooockerande! Gevär som fyras av, mänskor som faller, repliker om massmord och döda döda döda! Osmakligt om man orkat läsa ens en rad om den rättegång som just nu pågår i Rwanda. (Ett tips till Kristian Smeds: läs Philip Gourevitch bok We wish to inform you that tomorrow we will be killed with our families – stories from Rwanda (finns på finska utgiven av Nemo kustannus), och sen ställer du dig i en knut och skäms.)
Visst, det fanns scener i början som var antingen vackra (balettdans med hav som fond) eller kusliga på riktigt (samma hav som nu börjar rinna ut över scenen, genialt, och en flicka som på estniska sjunger om ett hus som dränks av vatten. Klimatförändringen, Estonia, tsunamin – här väller det över en och tvingar en att tänka och känna.)
Men, men – i alltför många scener framstår kopplingen till realvärlden som gåtfull, och när man famlar efter betydelse ter sig öset på scenen så tomt.
Nånstans efter en seg halvkväll säger en skådis: nu slutar vi med barnföreställningen och börjar på riktigt. Stämningen svänger faktiskt. Pojken i familjen ställer föräldrarna mot väggen (”vad gjorde ni med mig egentligen?”) och hemskheterna grävs fram: vanvård, misshandel, övergrepp.
Grym och gripande är också scenen där julgubben ställer de förväntansfulla barnen till svars. Det blir inga julklappar för har man mobbat, knarkat och sniffat lim är man inte värd några. Ett av barnen har önskat sig ammunition till jul och får sin önskan uppfylld. Pojken tvingas plocka fram sitt handeldvapen och julgubben fyller magasinet med sex kulor – för vart och ett av barnen …
Här fungerar texten, pendelrörelsen mellan hemskhet och humor är genomtänkt och överraskande.
Scenen där man fyllnar till av bananätande istället för spritdrickande har fyndiga poänger men är för lång. Man inser att detta är Finland, krälandedreglandespottande tills ljuset slocknar. Pjäsen är ju skriven för att visas utomlands, vi har åtminstone en tradition som resten av Europa saknar: öriseminen.
Jag tycker fortfarande om Smeds sätt att göra film av teater med snabba videoklipp och projicerade bilder och överhuvudtaget massivt pådrag hela tiden – ett slags ADHD-teater. Och så pass mycket är ändå kreativt och välskrivet att man önskar att nån teaterredaktör hade fått redigera, klippa och be Smeds omarbeta sin begåvade råversion. Nu blev Mental Finland lite för ofta Mentöl Finländ.
Tapani Ritamäki